bears kunde vara mig nyltg hos dessa stammar, beslöt jag ati ull henuie askicka en Arab, med följande bref: Mylady! En resande som ni, en fämling som ni i Orienten, liksom ni endast sökande hör skådespeJet af Östes landets naiur, dess ruiner och Guds verk, bar jag kommit till Syren, åtföljd af min familj. Bland de intressantaste dagar af min resa skulle jag räksa den, som gjorde mig bekant med den fru, hvilken sjelf ör en af undren i denna Orient, som jag kommer för att skåda. Vill ni mottaga mitt besök, :å eanbåller jeg att få eta hvilken dag det är Eder lögliat, och om jag bör kosma ensam eller får vafta åtföljt af några bland de vänner jag har i mitt sällskap, och hvilka skulle sätta lika högt värde som jag på den äran, att blifva eder förestalda. Måtie för öfrigt, Mylady, denna. min ånstan icke i någon mohn Irgga tåg på eder, att af ariighet bev lja mig åvad som, måbända skulle strida emot eder vana att lefva i ensl.ghet, utsn att emettega någon. Jag känter sjelf alltför väl värdet af frihet och ensligheters behag, för att icke förs:å och vörda eder vägran. Mottag 0. s vv. — Jag beböfde icke lävge vänta på svar. Döagen derpå kem Lady Stanhepes stallmästare, hv Ikea tillika är hennes läkare, och sade sig hafva fårt i uppdrag att åtfölja mig till Dgioun, denna utomordentliga qvinnas residens. Vi begåfvo oss am aftonen kl. 4 på vägen, till häst; jag var åtföjld af Dktor Leonardi, Hr Parceval, en betjeot och en vägvisare. En halfvimmeas vig råa Batrut passerade vi genom en majestätisk tallskog på en hög berasudde, från hvilken vi till höger hade utsigt öfver det stormande bafvet, som sköljer Syriens kuster, och till venster öfver den heriiga Libanoasdalen: en underskön anblick, der det yppigaste af Westerlandets vegetation, fdrufvan, fikoaträdet, pyramidalpoppeln, förenar sig med Österlandets stolta palmer, hvilka lyfta sina breda blad för vinden, liksom fjäderbusiar mot den blå horizonten. Ett litet stycke derifrån kommer wan till ett slags öcken af röd sand, hopad i ofantliga vågor, och rörlig, lik tafvets bäljor. Denna afton blåste en stark vind, som formerade i sanden fåror och ringlar och -dref dea upp i vågform, liksom stormen sätter bhafvet i rörelse. Aoblickes var ny och dyster för mig, såsom en bild af den verkliga och stora äcknen, hvilken jag snart skulle beträda. Intet spår ef mennisker eller djur syntes på denna rörliga sand? vi hade inga andra vägvisare än brusningen af hafsvågen på ena sidan och Libanons skimrande foppar. på dena andra. Snart funno vi dock, mellan ofantiga stenblock, ett slags väg eller fotstig, sow leder till kusten åt Egypten. Oss förde den till ett förfallet hus, lemning efter ett gammalt befästadt torn, hvarest vi tillbragte de mörka timmarne af natten, liggande på en stråmalta och insvepte i våra kappor. (Forts. e. a. g)