gendom, som kyrkan innehade, men hvartill hos icke kuade uppvisa laglig åtkomsttitel, skulle användas till andra d. v. s. veridsliga föremål; men just detta uttryckliga undantag satte utom al!t tvifvel, att parlamentet alltid varit af den åsgt, att kyrkoegendom d. v. s. sådan, hvartill kyrkan hade lagligen grundad åtkomst, endast finge användas för eklesiastika föremål. Talaren ansåg det vara högst orätt, att af den omständigheten att parlamenet vid särskilta tidpunkter befattat sig med lagarne rörande kyrkans inre angelägenheter, draga den slut:ats, att detsamma vore berättigadt ingå på hvad förslag i dessa ämnen som helst. Parlamentet har hittills alltid inskräaokt sig till sådana anordningar, som gingo ut på afhjelpande af någon speciel brist i kyrkoförfattningen, för kyrkans eget bästa. Då således alldeles intet tvifvelsmål kan äga rum, att ju principen för närvarande motion är oanvändbar, så syntes det talaren vära helt och hållet öfverflödigt, att vidare öfverlägga om sjelfva motionen, och hvarje diskussion i detta ämne så mycket heldre kunna besparas, som man alideles icke har någon visshet att ett öfverskott verkligen förefinnes. Sir Robert ingick nu i en kalkyl öfver kostnaderne för den projekterade folkuppfostran, för hvilken han ansåg på sin höjd 200,000 L, kunna komma i fråga, påstod att Irländska kyrkans inkomster icke stego till mer än 450,000 L., och förmente att sedan alla de nödvändiga utgifterna blifvit bestridde, öfverskottet, i fall något sådant verkligen förefunnes, blefve så ringa, att derom icke lönte mödan tvista, Talaren påstod för öfrigt, att ett bifall till motionen ingalunda skulle tillfredsställa de förhoppningar, man måhända här och der nu gjorde sig ianledning af densamma. Man sade att det ännu icke lyckats för den peotestantiska kyrkan i Irland, att uppnå det stora ändimål, hvarföre den gjordes till en herskande kyrka, att det knappt fanns en million protestanter i Irland, att katolikerne ännu alltid bibehöllo sin öfvervigt i antalet, och att, då den herskande kyrkan förfelat sitt ändamål: utbredandet af protestantiska religionen, så stode det Parlamentet fritt att förminska dess inkomster. Talaren kunde väl icke neka, att ändamålet med protestantiska kyrkan i Irland icke blifvit vunnet; men han ville fästa uppmärksamheten derpå, att ända tills nu bade förhållanden ägt rum i Irland, hvilka hindrat utbredandet af protestantismen, men att dessa förhållanden nu upphört, och att då så vore, hade man icke rätt att af det förflutna sluta till framtiden, e:ler att på annat sätt använda ett öfverskott, i fall ett sådant fanns, hvilket, om också hittills utan gagn, likväl hädanefter kunde blifva ganska nyttigt. I afseende på de orsaker, som hitills förhindrat protestantismens utbredande, anmärkte talaren först, att den borgerliga olikheten mellan katoliker och protestanter genom emancipationsakten blifvit upphäfven; nu hade det alltid förut utgjort ett hufrudargument emot fortfarandet af denna olikhet, att sålänge den fanns till, så skulle också en fördom finnas mot protestantismen öfverhufvud. Man hade sagt, att katholikernes stolthet skulle hindra dem att öfvergå till protestantiska läran, emedan det skulle gifva anledning till den misstankan, att de? skedde af verldsliga bevekelsegrunder. Detta hinder är nu försvunnit. Äfvenledes hade man, såsom g:und för det ringa utbredandet af protestantismen, anfört de mångfaldiga missbruken inom kyrkan. Men nu vore tiden kommen för deras afhjelpande. Ingen skulle förnuftigtvis sätt: sig emot en annan fördelning af kyrkoinkomsterna, då det blefve bevist, att en sådan vore lämplig, och man blott hölle fast vid den grudsatsen, att kyrkogods icke finge användas till andra än eklesiastiska föremål. Men om man detta oaktadt yrkade på ett annat användande af kyrkans egendom, så uppstod frågan hvad man skulle göra med det protestantiska klereciets 1,100 kyrkor och goo prestgårdar, till hvilkas förökande den förut nämda bilFen för 2:ne år sedan gifvit anledning? Månre förstörandet af dessa kyrkor skall blifva första signalen till den nya tingens ordning? 1,400 protestantiske kyrkoherdar och 600 vicepastorer funnos ilrland, och om man äfven aldrig så mycket nedsatie deras aflöning, så kunde man dock ej gifva dem mindre än 300 L. hvardera, och då kunde man med stäl fråga, om det öfverhufvud vore möjligt att använda kyrkans egendom till andra än eklesiastika föremål? (Slut e. a. e.)