gendom, som kyrkan innehade, men hvartill hos
icke kuade uppvisa laglig åtkomsttitel, skulle an-
vändas till andra d. v. s. veridsliga föremål; men
just detta uttryckliga undantag satte utom al!t tvif-
vel, att parlamentet alltid varit af den åsgt, att
kyrkoegendom d. v. s. sådan, hvartill kyrkan hade
lagligen grundad åtkomst, endast finge användas för
eklesiastika föremål. Talaren ansåg det vara högst
orätt, att af den omständigheten att parlamenet
vid särskilta tidpunkter befattat sig med lagarne
rörande kyrkans inre angelägenheter, draga den
slut:ats, att detsamma vore berättigadt ingå på hvad
förslag i dessa ämnen som helst. Parlamentet har
hittills alltid inskräaokt sig till sådana anordningar,
som gingo ut på afhjelpande af någon speciel brist
i kyrkoförfattningen, för kyrkans eget bästa. Då
således alldeles intet tvifvelsmål kan äga rum, att
ju principen för närvarande motion är oanvändbar,
så syntes det talaren vära helt och hållet öfverflö-
digt, att vidare öfverlägga om sjelfva motionen, och
hvarje diskussion i detta ämne så mycket heldre
kunna besparas, som man alideles icke har någon
visshet att ett öfverskott verkligen förefinnes. Sir
Robert ingick nu i en kalkyl öfver kostnaderne för
den projekterade folkuppfostran, för hvilken han
ansåg på sin höjd 200,000 L, kunna komma i frå-
ga, påstod att Irländska kyrkans inkomster icke ste-
go till mer än 450,000 L., och förmente att sedan
alla de nödvändiga utgifterna blifvit bestridde, öf-
verskottet, i fall något sådant verkligen förefunnes,
blefve så ringa, att derom icke lönte mödan tvista,
Talaren påstod för öfrigt, att ett bifall till motio-
nen ingalunda skulle tillfredsställa de förhoppnin-
gar, man måhända här och der nu gjorde sig ian-
ledning af densamma. Man sade att det ännu icke
lyckats för den peotestantiska kyrkan i Irland, att
uppnå det stora ändimål, hvarföre den gjordes till
en herskande kyrka, att det knappt fanns en milli-
on protestanter i Irland, att katolikerne ännu alltid
bibehöllo sin öfvervigt i antalet, och att, då den
herskande kyrkan förfelat sitt ändamål: utbredan-
det af protestantiska religionen, så stode det Par-
lamentet fritt att förminska dess inkomster. Tala-
ren kunde väl icke neka, att ändamålet med pro-
testantiska kyrkan i Irland icke blifvit vunnet; men
han ville fästa uppmärksamheten derpå, att ända
tills nu bade förhållanden ägt rum i Irland, hvil-
ka hindrat utbredandet af protestantismen, men att
dessa förhållanden nu upphört, och att då så vore,
hade man icke rätt att af det förflutna sluta till
framtiden, e:ler att på annat sätt använda ett öfver-
skott, i fall ett sådant fanns, hvilket, om också hit-
tills utan gagn, likväl hädanefter kunde blifva gan-
ska nyttigt. I afseende på de orsaker, som hitills
förhindrat protestantismens utbredande, anmärkte
talaren först, att den borgerliga olikheten mellan ka-
toliker och protestanter genom emancipationsakten
blifvit upphäfven; nu hade det alltid förut utgjort
ett hufrudargument emot fortfarandet af denna o-
likhet, att sålänge den fanns till, så skulle också
en fördom finnas mot protestantismen öfverhufvud.
Man hade sagt, att katholikernes stolthet skulle hin-
dra dem att öfvergå till protestantiska läran, emedan
det skulle gifva anledning till den misstankan, att
de? skedde af verldsliga bevekelsegrunder. Detta
hinder är nu försvunnit. Äfvenledes hade man, så-
som g:und för det ringa utbredandet af protestan-
tismen, anfört de mångfaldiga missbruken inom
kyrkan. Men nu vore tiden kommen för deras af-
hjelpande. Ingen skulle förnuftigtvis sätt: sig emot
en annan fördelning af kyrkoinkomsterna, då det
blefve bevist, att en sådan vore lämplig, och man
blott hölle fast vid den grudsatsen, att kyrkogods icke
finge användas till andra än eklesiastiska föremål.
Men om man detta oaktadt yrkade på ett an-
nat användande af kyrkans egendom, så upp-
stod frågan hvad man skulle göra med det pro-
testantiska klereciets 1,100 kyrkor och goo prest-
gårdar, till hvilkas förökande den förut nämda bil-
Fen för 2:ne år sedan gifvit anledning? Månre för-
störandet af dessa kyrkor skall blifva första signa-
len till den nya tingens ordning? 1,400 protestan-
tiske kyrkoherdar och 600 vicepastorer funnos ilr-
land, och om man äfven aldrig så mycket nedsatie
deras aflöning, så kunde man dock ej gifva dem
mindre än 300 L. hvardera, och då kunde man med
stäl fråga, om det öfverhufvud vore möjligt att
använda kyrkans egendom till andra än eklesiastika
föremål?
(Slut e. a. e.)
