den Ull cci med bragt ålioerva alt forgata vISSa kons deratisner. dem hona i annat fall visserligen icie skulle åsidosatt. Men om det sålunda gifves för Regzenterne ett medel, att förvärfva den Svenska Minervas ynnest, så ges de äfven för nationerna ett sådant, ja, till och med eit medel, att erhålla några rättigheter. Ho försäkrar således, att en dö:nde monark icke kan genom Testamente bortskänka sitt land och folk, ssom man bortgifver lösören, cch hon talar om en nationalvilja, som förklarar sig vilja bevira det bestå:nde, sina urgamla, besvurna, och ga! renerade rättigheter och friheter. Folken hafva således verkeligen räxigheter och friheter? Ja visst: men vill man veta, hvari de b. stå? Se här d:: quadruple alliancen kan icke förr blifva fl tt. än det lyckas densamma att befria Spanien ifrån denna feber:juzdom af abstrusa statsförfaitsingar cci olyctsbringande nyhetsbegär, hvaruti det sig befinner. Således får en monark ej bortskänta sitt land och folk åt någon, som kan vilja gifva det en lagbundea statsförfattning, såsom nu skett i Spanien, ty sådant tr ett ingrepp i folkets rättigheter, en kränkniog af nstionslviljan; men denna vilja förtjenar mycket beröm, hon hedras med namn af ?er beundransvärdt tålamod, när hon snvändes såsom det Portugisiska folket påstås hafva gjort, emoat en karta, om hvilken det icke vill höra taJas och för att rädda sia nationalitet, d. v. s. sin Re igion, sia statsförfattning, och sina ärfda förestailoingssätt. Visserligen invänder verldshistorien, att sälan något folk ännu blifvit besegradt, som verkeligen velat försvara sin natioaalitet, och hos j hvilket ktöoslan deraf varit stark och liflis, och suada förnufiet säger, att en nation äf tre millioner menniskor, hvars naionalitet är i fråga att appoffr:s, icke öfverviones af en hop fl.bastierer; men med Micerva bör man icke tala om färnuft och verldshistiris, ty hon befinoer sig till dem i samma ställning som tvänne paralella linier, hvilka aldrig kuana råkas. Vi vilja således ett ögonblek antaga att Portugisiska folket verkeligen stridde för Don Miguel, och hon medger, alt det i såd.nt fsll hade rat:ighet att uppoffra sig för horom. Hvad var det då, som det ville bibehålla? Icke sin religion, ty den var aldrig hotad, emedan Don Pedro var lika god katolik, som Dan Migue!; månne sin statsförfattning? En sådan existerade icke; d:t var först genom konstitutionen det erhöll en sådan. Nej, det var rättigheten alt vara saf under sin2 prester och sin adel, rättigheten att af dessa två oupphörligen trampas, plundras och bedragas, rättigbeten till fattigdom, elände och djurisk okunngbet såsom individer, smt till förakt och vanmakt såsom nation. Det är derna rätt, som Miversa vill unna åt folken; det är försvaret af en sådan nationalitet hon berömitner! Skuile någon af allt detta möjligtvis vilja draza dena slutsats, att Svensta Miverva är bigott och blodtörstig, att hon äfven hos oss skulle vilja införa ett påfredöme, och regera med blotta godtycket — ett nationelt föreställaingssät, som hon prisar — i sådant fall kunna vi förstkra, ait man misstar sig. Visserligen hör hon till det svaga könet, och svagheten kan vara bide facatisk och grym, mea vi tänka bättre om henne, än att vi skulle vilja beskylla henne derföre. Nej, Minerva älskar eit styrelsesystem, som låter någ:a få må väl på de andras bekostnad, som till pris för denna välmåga icke fordrar hvarken kroppens eller sjäens möda, endast ea liten uadfallentset tör andras lika beskaffade önskningar; och som detta lycksalighetstillstånd ej kan erbållas under en konstitutionel författning med sin yttranderätt, siva kontroller, sina fordringar på verksamhet, pligtkensla och laglighet, så hatar hon denoa konsututionalitet, och alskar deremot af instinkt, mer än af öfveriäggning, hvar och en som brinner af simma hat, hvad namn han än må hafsa, hvad uziform han än må bära, och under hvilken po höjd han än må vara bosatt. Detta är hennes enda hemligbet; den är af den beskaffeshet, som framsittes på bordet, som spännes för vagren, soa förfärdigas på skräddareverkstaden, wed ett erd, det är det krassa och egoistiska begäret att njuta på medmenniskors bekostnad, hvilket alltid haft sina anhäsgare, som är nyckeln till gåtan af hennes aatliga lif och förklarar tillräckligt heanes politiska siräfvarcde likasom den förbittring bhoa röjer, så snart någon röst höjes till fördel för sambällets mindre lottade Iikar. t