Om det Svenska tålsinnet har skäl att klaga öfver riksdagens långsamhet, och att iosgenting blir synoligt för det allmänna bästa, så kan man åtminstone icke säga, attirgenting passerar vid riksdagen. Den nu förflutna vectan före Påsk har varit utmärkt af flera tilldragelser, hvilka på en annan tid och under en annan riksdag än den närvarande, skulle anses af den yttersta märkvärdighet hvar isitt slag, ehuru dylika, vid derna, snart höra till ordningen för dagen. Den första af dessa tilldragelser har ägt rum i BankoUtskottet. Ordföranden, Grefve D. Frölic h; väckte en motioa om en förändring i sättet för Bankoreglementets promulgerande emot hvad förr varit öfligt, hvarigenom Grefven gjort Styrelsemakten en handsräckning, som den icke nog kan värdera. I stället att Bankoreglementet hittills blifvit öfverlemnadt till Konungen, på samma sätt som bevillningsförordningenv, charte sigillate fö:ordningen m. fl., för att af Kongl, Maj:t promulgeras i de delar som röra allmänhetens rätt, så föreslog nu Grefven att Stånderne, jemte Bankoreglementets öfverlemnasde när det hunnit blifva färdigt, skulle i bifogad skrifvelse i underdånighet anhålla, att Kgl. Maj:t, i händelse han finner samma reglemente icke stå i strid mot Banklagen af år 1830, täcktes i vanlig ordning kungöra de delar deraf, som röra allmänhetens rätt. Nu tilldrog sig så, att denna motion i Utskottets plenum vid sedlarnas öppnande befanns hafva vunnit med 15 röster emot 14; men efter beslutet lära tjugu Ledamöter reserverat sig, eller sex mera än minoriteten, hvilka nästan alla hvar för sig försäkrat att de icke deltagit i beslutet. Emellertid har Grefve Frölich vunnit saken i Utsiottet, och förslaget ingår såsom majoritetens till Ständerna. Den andra vigtiga Påskveckoayheten är att StatsUtskottet genom en rösts öfvervigt frångått sitt förra afstyrkande af Generalen Friherre Sparres motion om beviljande af det utaf Rikets Ständer en gång vid denna riksdag vägrade anslaget till Kungsholms fästnivg m. m., och nu tillstyrkt samma anslag på åttonde hufvudtiteln på ett sätt, som skulle göra det långt mera obegränsadt till summan n om det första gången hade bifallits. Det tredje Påskägget är, såsom redan i en annan tidning blifsit omnämt, att BevillningsUtskottet i en liten tabell, som åtföljer ett betänkande, angående nödvändigheten af en fyllnadsafgift å andra artikeln af bevillningen, till statsbrists betäckande, genom tillsättandet af siffran 9 i stället för siffran 1, förändrat den förut af Ständerna beräknade statsbristssumman för innevarande år, från 1,145,190 Rår till 1.945,190 Rdr. Bärom föresommer lizväl ingentivg i sjelfva texten, så att detta ganska väl kunnat bifallas utan att besagde förändring blifvit observerad. Det fjerde påstägget utgöres af ett. litet oskyldigt tryckt qvartblad från Stats-Utskottet till Stånden, med förslag till en förändring af föreskriften för Riksgäldskontoret, att genom län ersätta upp-kommande statsbrister. I stället att denna förbindelse hittills endast sträckt sig till de brister, som tillfalligtvis kunna uppkomma uti det påräknade beloppet af de till Statsverkei eller Riksgäldskoatoret anslagna inkomster och tillgångar, hvilka ej af öfverskott eller andra förbanden varande medel hetäckas, så skulle det nu komma att heta som följer: Derest för något år, efter upprättadt bokslut, Statsverkets utgifter skulle öfverstiga inkomsterna, årets öfverskott häruti inbegripna; skall skillnaden eiler bristea från Riksgäldskontoret utbetalas;c Härigenom skull? det sålunda inträffa, att hvilka dispositioner Regeringen än kunde göra, utöfver titlarnas anslag och till hvad summa som helst de upgingo, så skulle Riksgäldskontoret ersätta det genom lån. — Utan tvifvel skulle detta beslut vara ett af de allravigtigaste vid denna riksdag för Vederbörande att få genomdrifvet. Att ingen enda reservation medföljer, tyckes visa att hela detta tillstyrkande uti Utskottet tillkommit i en hastig vändning, och att pluraliteten af Ledamöterne icke insett hvartill det kan leda i framtiden, eller också att Utskottet, om meningen icke varit att tillstyrka någonting så högst äfventyrligt, måste hafva uttryckt sig alltför obegripligt. Riksdagen börjar således allt mer och mer utveckJa sin slutliga karakter, ait Ständernas en gång fattade beslut i de vigtigaste frågor det ena efter det