Om det Svenska tålsinnet har skäl att klaga öfver
riksdagens långsamhet, och att iosgenting blir syno-
ligt för det allmänna bästa, så kan man åtminstone
icke säga, attirgenting passerar vid riksdagen. Den
nu förflutna vectan före Påsk har varit utmärkt
af flera tilldragelser, hvilka på en annan tid och
under en annan riksdag än den närvarande, skulle
anses af den yttersta märkvärdighet hvar isitt slag,
ehuru dylika, vid derna, snart höra till ordningen
för dagen.
Den första af dessa tilldragelser har ägt rum i
BankoUtskottet. Ordföranden, Grefve D. Frölic h;
väckte en motioa om en förändring i sättet för
Bankoreglementets promulgerande emot hvad förr
varit öfligt, hvarigenom Grefven gjort Styrelsemak-
ten en handsräckning, som den icke nog kan vär-
dera. I stället att Bankoreglementet hittills blifvit
öfverlemnadt till Konungen, på samma sätt som
bevillningsförordningenv, charte sigillate fö:ordnin-
gen m. fl., för att af Kongl, Maj:t promulgeras i de
delar som röra allmänhetens rätt, så föreslog nu
Grefven att Stånderne, jemte Bankoreglementets öf-
verlemnasde när det hunnit blifva färdigt, skulle i
bifogad skrifvelse i underdånighet anhålla, att Kgl.
Maj:t, i händelse han finner samma reglemente ic-
ke stå i strid mot Banklagen af år 1830, täcktes
i vanlig ordning kungöra de delar deraf, som röra
allmänhetens rätt.
Nu tilldrog sig så, att denna motion i Utskottets
plenum vid sedlarnas öppnande befanns hafva vun-
nit med 15 röster emot 14; men efter beslutet lä-
ra tjugu Ledamöter reserverat sig, eller sex mera
än minoriteten, hvilka nästan alla hvar för sig för-
säkrat att de icke deltagit i beslutet. Emellertid
har Grefve Frölich vunnit saken i Utsiottet,
och förslaget ingår såsom majoritetens till Stän-
derna.
Den andra vigtiga Påskveckoayheten är att Stats-
Utskottet genom en rösts öfvervigt frångått sitt
förra afstyrkande af Generalen Friherre Sparres
motion om beviljande af det utaf Rikets Ständer
en gång vid denna riksdag vägrade anslaget till
Kungsholms fästnivg m. m., och nu tillstyrkt sam-
ma anslag på åttonde hufvudtiteln på ett sätt, som
skulle göra det långt mera obegränsadt till
summan n om det första gången hade bifallits.
Det tredje Påskägget är, såsom redan i en an-
nan tidning blifsit omnämt, att BevillningsUtskot-
tet i en liten tabell, som åtföljer ett betänkande,
angående nödvändigheten af en fyllnadsafgift å an-
dra artikeln af bevillningen, till statsbrists betäc-
kande, genom tillsättandet af siffran 9 i stället för
siffran 1, förändrat den förut af Ständerna beräk-
nade statsbristssumman för innevarande år, från
1,145,190 Rår till 1.945,190 Rdr. Bärom föresom-
mer lizväl ingentivg i sjelfva texten, så att
detta ganska väl kunnat bifallas utan att besagde
förändring blifvit observerad.
Det fjerde påstägget utgöres af ett. litet oskyl-
digt tryckt qvartblad från Stats-Utskottet till Stån-
den, med förslag till en förändring af föreskriften
för Riksgäldskontoret, att genom län ersätta upp-
-kommande statsbrister. I stället att denna förbin-
delse hittills endast sträckt sig till de brister, som
tillfalligtvis kunna uppkomma uti det påräknade
beloppet af de till Statsverkei eller Riksgäldskoa-
toret anslagna inkomster och tillgångar, hvilka ej
af öfverskott eller andra förbanden varande medel
hetäckas, så skulle det nu komma att heta som
följer:
Derest för något år, efter upprättadt bokslut,
Statsverkets utgifter skulle öfverstiga inkomsterna,
årets öfverskott häruti inbegripna; skall skillnaden
eiler bristea från Riksgäldskontoret utbetalas;c
Härigenom skull? det sålunda inträffa, att hvilka
dispositioner Regeringen än kunde göra, utöfver
titlarnas anslag och till hvad summa som helst de
upgingo, så skulle Riksgäldskontoret ersätta det ge-
nom lån. — Utan tvifvel skulle detta beslut vara
ett af de allravigtigaste vid denna riksdag för Ve-
derbörande att få genomdrifvet. Att ingen enda
reservation medföljer, tyckes visa att hela detta
tillstyrkande uti Utskottet tillkommit i en hastig
vändning, och att pluraliteten af Ledamöterne icke
insett hvartill det kan leda i framtiden, eller ock-
så att Utskottet, om meningen icke varit att till-
styrka någonting så högst äfventyrligt, måste haf-
va uttryckt sig alltför obegripligt.
Riksdagen börjar således allt mer och mer utveck-
Ja sin slutliga karakter, ait Ständernas en gång fat-
tade beslut i de vigtigaste frågor det ena efter det