JESU, TIA GICUTS TUSTEDE 1 TC Ao ppa.
klin fru, fursten bar ytatsio össkon, att dan-
söserue vid hans teater måtte kunna vis sig i en
tillbörlig ga.s, Er uvga dotter ber i attoa en o-
äkta agraff till spänne, här skickar fursten en di-
amant.
Tillika, hviskade han det ä!dre fruntimret i ö-
orat, skall bofjuveleraren lemna er i handom
tusen gulden till de första nödvändigaste utgifter-
na.
H:em är pi? frågade Madame Zwartzer half-
Hans Durchlauchts ceremonimtstare.
Hao försvann.
Just som de öndtligen hunnit till sitt hus, tillta-
lads dem en tredje persons, cch fattade Amdies
hand.
Endast er band kan göra mig lycklig; i er har
jag funnit min lefnads exvgel. . .
Amäelte försökte ejatt draga sin band tillbaka; . .
en underbar känsla vaknade i hennes barim.
Hvem är det som talar hir? repade Madame
Zweartzer.
Mwut namn är Carl Wernheim, svarade den un-
ge mannen,
Amelie kunde icke yttra ett ord, men deras hän-
der voro slutna i hvarandras, tills den förståndiga
frun skiljde dem åt, och slog porten till.
Mn gud, ul bebandl:r den siackars ynglingen
bra hördt! hans anlete var så intagaude, så godt,
hans Ögon voro så oskuldsfulls, så —
Hans ögon? Amelie, det var ju kolmörker! ,..
AcCk, jag såg dem hela qvällen rigtade på mig
på spektaklet.
Du är en toka, Amelie! det är en fattig stu-
dent .. . . I morgon skola vi gå till furstens ju-
ve!eraze, eller hur?
Åhja! suckade Amele.
Carl Wernheim gick följande dagen utanför hen-
nes fönster, men hon var borta. Han trodde sig få
se henne åier; nej allt förgäfves! han gick på spek-
taklet; hon uppträdde ice.
Då i fann sig fursten i de:samma uti sin loge,
och med honom Amelie och Hr ceremonimästaren.
Han får sigte på henne, hon på honoin, . .. men
hav kan omöjligen komma hence närmare.
Morgonen derpå e:hö.l Wernheim en kallelse
till Polismästaren.
Uopge man? sade denne, och lade ifrån sig sin
stora silfsverbeslagna sjöskumspipa, man har hos er
furnit misstänkta pepper; jaa, så lär förhållandet
vara, se inte så bestört ut! ni skulle fälls till ett
svärt straff, om icke fursten af synnerlig nåd känt
sig benägen att endast förbjuda er landei.
När Wernheim, åtföljd af tvenne gendarmer, an-
nu samma dag lemnade staden, såg han ceremoni-
mästaren och madame Zwarizr, den hbulda foster-
modren, stå och prata vid föcvstret, och hur de
sneglade efter honom med hånlöje.
Fem år hade förflutit. Fursten var gången till
sina glorrika fäder; och teatern öppnades åter för
första gången. -
Allas ögon vände sig åt en man på parterren.
Ett bredi ärr drog sig öfver bans panna; ett långt
skägg beskuggade hans bruva ansig!e, bvarpå en
djup svårmodishet hvilade, och har sestali, ehu-
ru änvu ungdomlig, tycktes ha pröfvat mången
storm.
Man gaf Ferdinand Cortez. Så snart soljung-
fsurna inträdde, gjords han en häftig rörelse och
lemnade i hast parterren.
Fauns det inte för några år sedan ena dans5s
här vid namn Amelie? frågade han en teaieryakt-
mästare.
Jag känner inte det vamnet.
Den frågance var Carl Weroheim; ban hade å-
tervändt her från Greklind, i hopp om att få se
sin Amelie igen.
Åtta dagar derefter erhöll han en isbjudning till
grefvinnan Amelie von Schönstrin.
Anländ till ett stort, piästigt palats, b!ef han in-
förd genom flera upplysta, skimrande förmak, I ett
kabinett hvilade på en blå sidesdivan en ung, skön
dam; bredvid henne roade sig två små blonda barn
med rosenkinder.
Mia Carl! utropade hon den inträdande till
mötes, och öppnade sin famn; jag gaf bort mitt
goda namn, men endast dig tillhörde mitt hjerta.