JESU, TIA GICUTS TUSTEDE 1 TC Ao ppa. klin fru, fursten bar ytatsio össkon, att dansöserue vid hans teater måtte kunna vis sig i en tillbörlig ga.s, Er uvga dotter ber i attoa en oäkta agraff till spänne, här skickar fursten en diamant. Tillika, hviskade han det ä!dre fruntimret i öorat, skall bofjuveleraren lemna er i handom tusen gulden till de första nödvändigaste utgifterna. H:em är pi? frågade Madame Zwartzer halfHans Durchlauchts ceremonimtstare. Hao försvann. Just som de öndtligen hunnit till sitt hus, tilltalads dem en tredje persons, cch fattade Amdies hand. Endast er band kan göra mig lycklig; i er har jag funnit min lefnads exvgel. . . Amäelte försökte ejatt draga sin band tillbaka; . . en underbar känsla vaknade i hennes barim. Hvem är det som talar hir? repade Madame Zweartzer. Mwut namn är Carl Wernheim, svarade den unge mannen, Amelie kunde icke yttra ett ord, men deras händer voro slutna i hvarandras, tills den förståndiga frun skiljde dem åt, och slog porten till. Mn gud, ul bebandl:r den siackars ynglingen bra hördt! hans anlete var så intagaude, så godt, hans Ögon voro så oskuldsfulls, så — Hans ögon? Amelie, det var ju kolmörker! ,.. AcCk, jag såg dem hela qvällen rigtade på mig på spektaklet. Du är en toka, Amelie! det är en fattig student .. . . I morgon skola vi gå till furstens juve!eraze, eller hur? Åhja! suckade Amele. Carl Wernheim gick följande dagen utanför hennes fönster, men hon var borta. Han trodde sig få se henne åier; nej allt förgäfves! han gick på spektaklet; hon uppträdde ice. Då i fann sig fursten i de:samma uti sin loge, och med honom Amelie och Hr ceremonimästaren. Han får sigte på henne, hon på honoin, . .. men hav kan omöjligen komma hence närmare. Morgonen derpå e:hö.l Wernheim en kallelse till Polismästaren. Uopge man? sade denne, och lade ifrån sig sin stora silfsverbeslagna sjöskumspipa, man har hos er furnit misstänkta pepper; jaa, så lär förhållandet vara, se inte så bestört ut! ni skulle fälls till ett svärt straff, om icke fursten af synnerlig nåd känt sig benägen att endast förbjuda er landei. När Wernheim, åtföljd af tvenne gendarmer, annu samma dag lemnade staden, såg han ceremonimästaren och madame Zwarizr, den hbulda fostermodren, stå och prata vid föcvstret, och hur de sneglade efter honom med hånlöje. Fem år hade förflutit. Fursten var gången till sina glorrika fäder; och teatern öppnades åter för första gången. Allas ögon vände sig åt en man på parterren. Ett bredi ärr drog sig öfver bans panna; ett långt skägg beskuggade hans bruva ansig!e, bvarpå en djup svårmodishet hvilade, och har sestali, ehuru änvu ungdomlig, tycktes ha pröfvat mången storm. Man gaf Ferdinand Cortez. Så snart soljungfsurna inträdde, gjords han en häftig rörelse och lemnade i hast parterren. Fauns det inte för några år sedan ena dans5s här vid namn Amelie? frågade han en teaieryaktmästare. Jag känner inte det vamnet. Den frågance var Carl Weroheim; ban hade återvändt her från Greklind, i hopp om att få se sin Amelie igen. Åtta dagar derefter erhöll han en isbjudning till grefvinnan Amelie von Schönstrin. Anländ till ett stort, piästigt palats, b!ef han införd genom flera upplysta, skimrande förmak, I ett kabinett hvilade på en blå sidesdivan en ung, skön dam; bredvid henne roade sig två små blonda barn med rosenkinder. Mia Carl! utropade hon den inträdande till mötes, och öppnade sin famn; jag gaf bort mitt goda namn, men endast dig tillhörde mitt hjerta.