dess svärd afhölls från sitt mål, genom den råa
massans mellankomst. Hvarje samfundsförhållande
i Irland har varit stördt genom detta laglösa till-
stånd, och är det ännu. Forska vi nu efter orsa-
kerue, så kunava visserligen ganska många uppgif-
vas; men det måste alltid frappera, att ingen pe-
riod i Irland funnits, sedan England fått fast fot
och herravälde i detta land, då ej en fruktansvärd
strid egt rum, någontiog likt ett borgerligt krig och
ett tillstånd i afseende på lagarne, som förledt
folket att snarare anse sig såsom ett föremål för
tyranni, än för en rättvis regerings omvårdnad. Det
har med ett slags fatali!et inträffat, att de perioder,
som i Engelska historien utmärkt sig såsom de min-
nesvärdaste och ärofullaste, i Irland varit beteck-
nade genom minnesmärken af någon ny olycka.
Under de: vi med rätta äro stolta öfver de lagar,
som stiftades under E:ivard I:s regering, petitione-
rade Irländarne förgäfves för att blifva delaktize
af det välgörande i dessa Engelska lagar. Under
heia Drottning Elisabeths regering, då reformatio-
nen fulibordades med så mycken framgång, och
Englands ära lyste med så mycken glans, ic-
ke blott genom vapnen, utan äfven genom konst
och litteratur, ledo Irländarne det tungaste
förtryck, och en ny skillnad infördes mellan dem
och Engelsmännen, neml. att den religiösa tron hos
den stora masian af presterskapet ombyttes, utan att
en lika förändring föregick i folkets tro. Braun-
schweigska husets upphöjande på dessa rikens thron
medförde nya olyckor för Irland. Nya olikheter i
de borgerliga fö, hållanderne stadgades till mehn för
detta olyckliga laud, och för deras religions skull be-
skylldes Irländarne att vara det fördrifna konuogahuset
tillsifna. Följden deraf var, att de blefvo hemsökta
med lagar, hvilka Burke med skäl kallat barbariska,
ait de blefvo proskriberade, förödmjukade, förne-
drade och behandlade som fiender, såväl till alta-
ret som thronen. Simtidigt härmed pinie sig upp-
ficningsgåfvan för att hiita på medel, hvarigenom
Irlands handel med våra kolonier skulle kunna
inskränkas, och för öfrigt hindrades med all om-
sorg hvarje framskridarde i inre förbättringar. S3-
dane voro de förhållanden, som uppstodo i Irland
lixtidigt med de ärofullaste perioderne i Englands
historia. Vid slutet af förra och början af detta
seklet syntes ett lyckligare tidehvarf uppgå för Ir-
land; minsa förhatliga inskränkningar upphäfdes,
och lande: befriades fråa de fjettrar, som förut så
. högst orätt -ist tryckte det. Irland återfick sina lag-
stiftande rättigheter, några olikheter, grundade på
religiösa förhållanden, upphäfdes; och landet när-
made sig mera åtnjutandet af lika lagar med Eag-
land och besittringen af medborgerliga rättigheter.
Men ella dessa koncessioner voro, såsom dåva
rande premierministern Lord Grenville — en
ma2n, som ingalunda var intagen af d-mokratiska
principer — sjelf tillstod, alltid ett resultat endast af
nödvändigheten, icke af välviljan. Detta var för-
hållandet under Amerikanska kriget, då England i
sin nöd tvangs att vända sig till Ir.and. Detta var
förhållandet 1792, då valrätten, hvilken förut hård-
nackadt förvägrades Irlärdarne, änteligen måste be-
viljas dem, emedan ett krig hotade att utbrista
med Franirike. Detta var också förhåliandet, så-
som jag med bedröfvelse måste tillägga, när katho-
likernes emancipation, likaledes ogerna, beviljides.
Denna koncessioa hade icke sin grund deri, at
rätvisan af Irlands anspråk erkändes, utan endast och
allenast, såsom öppet uttalades, i fruktan för ett bor-
gerligt krig. Men då beviljandet skedde på detta sätt,
så är icke att förvänta att Irländska folkets sinne
skulle hafva blifvit så förändradt, att detta folk i
stillhet och lagn fördrog de olägenheter, som ännu
trycka det. Jag uppträder derföre 1 dag inför detta
Hus, med bön att det måtte stifta lagar för Irland
i en annan cch liberalare ande. (Bifallsrop.)
Talaren öfvergick nu till sitt egentliga ämne: Ir-
ländska kyrkans tillstånd, efter att förut hafva be-
handlat frågan, huruvida en herskande kyrka öt-
verhufsud vore nyttig, och hvad dess ändamål! må-
ste vara. Såsom svar på denna friga anförde han yt-
tranden af erie-diaconus Paley, en ansedd auktori-
tet i kyrkosaker, hvilken, rörande detta ämne, ut-
trycker sig på följande sätt: den herskande kyr-
kans makt grundar sig endast på dess nytta, och
den enda synpunkt hvarifrån ett sådant instituts
väsen måste betraktas, är att den är en förening
4:01 hagvaranda ARR Åskhus dn JA LE IANA känclan