visar juvelerae. D2 aro hennes. bITheodor införes. Amelie genomgår alla stadierne från bestörtning till förtviflan; hoz vill gå ed på hans oskuld; allt är en åfva af henne; hon känner ju gossen bättre än sig sjelf, — O Gui! blotta misstavkan! — Demaren finner likväl icke kärl något till fullo styrkande bevis på hans obrottslighet; hvem vet hvad okynne kan ligga fördoldt i djapet af en ung själ? brottet kan ja också blifvit begått af barnsligt oförstånd, om icke af anna; dessutom tycker domaren sig fiana en viss mystifikation i det hela, ju närmare han utreder förhållandet. Man ger icke javeler af sådant värde åt ett främmande mans barn, åtminstone icke utan högst egna anledningar. Amedhe sr sig icke lärgre mäktig, hela bensnes varebe är skakad. iet är min son! utropar hon. Den gamla srefven står som slagen af åskarv; han drager sitt svärd för att mörda den vanhedrade, Öfversten hejilar bonom, och befaller sin vagn; hans sår är djupt men hen lider stilla. Och det på sjelfva bröllopsdagen! Alt hvad Ameli genom lärga srider, försakelse och sjelfbeherrskning vunnit eller varit nära att vinna, har ett ögonblick varit tillväckligt att göra om intet. Hon har ett kort samtal med sin man före dess afresa. Hon finner ganska väl att ban måste hata, förakta henne. Dea högsin12 Öfrersten förklarar denna förmodan för misstag, han skyller skulden på sg sjelf, som tro t sg bos henne uppticka cn siörre sympathi för hans kärlek, än bav med mera sansad uppmärksamhet skulle fonnit: benne kan baa endast beklaga, för sig sjelf har han sorgen, endast den. Han kan icke heller samtycka till hennes önskan attfå ättenskapskontraktet åter upplöst, han vet att uppskatta det offer hon gjort, han har för ädelt hjerta iör att göra det fruktlöst. Den olyckligas hjerta vill brista af sina upprörda känslor. Men de måste skiljas, för evigt. Amel.e önskar blott ännu ett ord. Han måste lära känna verkliga förhållandet: hon miste rena sig sjelf i hans ögon, det är med detsamma den enda upprättelse, hon är i stånd att gifva honom. Sedan hon något lusrvat sig, börjar hon sin berättelse, och autyder 1 få ord den fasarsfulia tilldragelse som gjorde henne vid femton år till en okänds maka, Öfversten hör benne med del:agarde, nyfikenhet, b störtning, oro, hjortånget. Och byns namn? rusar han opp fån sin stol. Hos svarar. Öfverste Sant Val, han med det goda hjertat, med den höga känsisn, var oskuldens förförare för sexton år sen. Amele hemtar sig snart efter bestörtningen öfver denna så lägliga upptäckt, och hastar sig i sin makes famn. Nu kan hon älska honom. Vi ha glömt berätta att morobrännar-käringen emedlertid bli!vit uppticit; man bar hos hecne funvit resten af de röfvade juvelerna, och hon bar bekännt alltsammans, så att Theodor slipper att komha för polien, hvilket skulle varit rätt okärt, sedan saken nu för öfrigt fått ea så lycklig vändning. Som man finner, ligger ett ingenting mindre än poctiskt förhållande till grund för dramsn, I Frankrike höra skapelser, utförds efter sådana themata, sem detta, och det i de vidunderligaste och gräsligaste variationer, till ordniogen för dagen. Vi hafva på vår scen redan ui Hernani gjort bekantskåp med en godbit ur denna gräsliga repertoir, vi hafva i den förevarande draren af V. Ducsnge er annan, Oberäknadt det mer eller mind:e menliga i flytande, dylika produkter kunna äga 1 moreliskt hänsende, är det afgjordt att ett bättre medel, än på denna väg, icke finnes till qväfvande af allt sinne hos en större allmänhet för det verkligt sköna i koasten. Vid sidan af de äkta vederstyggligheterna ur den nya skolan står Fostersonen visserligen som en menlös barnslighet; den är likväl till hela sin id tillräckligt revolterande och onaiurlig, för att af en annan ästhetik, än V. Hugos, förkastas. Den riktning Franska litteraturen tagit, eger sin lätta förklaring såväl i detia konsteus hyperstheniska raseri, som alltid varit följden efter ett längre tvång, som ock i det yt erligare inflytandet af tidens volkaniska elementer. En revolution i konsten var der nödvärdiss den har brutit fram som en öfversvämning, och den kastar föremålen i dess väg liiet huller om buller; den behöfser rasa en stund. Skola poesiens äkta rosor engång uppblomstra i Frankrike, så skall det emedleruid vara ur den gyttja, som denna flod lemnar efter sig, sedan hon slutligen af ett öfverläzset snille afled:s i en ändamålsenlig riktning. Om också icke V. Hvgo, hvad måvsa förmena, skulle vara sig sjelf nog