visar juvelerae. D2 aro hennes. bITheodor införes.
Amelie genomgår alla stadierne från bestörtning till
förtviflan; hoz vill gå ed på hans oskuld; allt är en
åfva af henne; hon känner ju gossen bättre än sig
sjelf, — O Gui! blotta misstavkan! — Demaren
finner likväl icke kärl något till fullo styrkande be-
vis på hans obrottslighet; hvem vet hvad okynne
kan ligga fördoldt i djapet af en ung själ? brottet
kan ja också blifvit begått af barnsligt oförstånd,
om icke af anna; dessutom tycker domaren sig fia-
na en viss mystifikation i det hela, ju närmare han
utreder förhållandet. Man ger icke javeler af sådant
värde åt ett främmande mans barn, åtminstone icke
utan högst egna anledningar. Amedhe sr sig icke
lärgre mäktig, hela bensnes varebe är skakad. iet
är min son! utropar hon.
Den gamla srefven står som slagen af åskarv; han
drager sitt svärd för att mörda den vanhedrade,
Öfversten hejilar bonom, och befaller sin vagn; hans
sår är djupt men hen lider stilla. Och det på sjelf-
va bröllopsdagen! Alt hvad Ameli genom lärga
srider, försakelse och sjelfbeherrskning vunnit eller
varit nära att vinna, har ett ögonblick varit tillväck-
ligt att göra om intet. Hon har ett kort samtal
med sin man före dess afresa. Hon finner ganska
väl att ban måste hata, förakta henne. Dea högsin-
12 Öfrersten förklarar denna förmodan för misstag,
han skyller skulden på sg sjelf, som tro t sg bos
henne uppticka cn siörre sympathi för hans kärlek,
än bav med mera sansad uppmärksamhet skulle fon-
nit: benne kan baa endast beklaga, för sig sjelf har
han sorgen, endast den. Han kan icke heller sam-
tycka till hennes önskan attfå ättenskapskontraktet
åter upplöst, han vet att uppskatta det offer hon
gjort, han har för ädelt hjerta iör att göra det frukt-
löst. Den olyckligas hjerta vill brista af sina upp-
rörda känslor. Men de måste skiljas, för evigt.
Amel.e önskar blott ännu ett ord. Han måste lära
känna verkliga förhållandet: hon miste rena sig sjelf
i hans ögon, det är med detsamma den enda upp-
rättelse, hon är i stånd att gifva honom. Sedan
hon något lusrvat sig, börjar hon sin berättelse, och
autyder 1 få ord den fasarsfulia tilldragelse som
gjorde henne vid femton år till en okänds maka,
Öfversten hör benne med del:agarde, nyfikenhet,
b störtning, oro, hjortånget. Och byns namn?
rusar han opp fån sin stol. Hos svarar. Öfver-
ste Sant Val, han med det goda hjertat, med den
höga känsisn, var oskuldens förförare för sexton år
sen. Amele hemtar sig snart efter bestörtningen
öfver denna så lägliga upptäckt, och hastar sig i
sin makes famn. Nu kan hon älska honom.
Vi ha glömt berätta att morobrännar-käringen
emedlertid bli!vit uppticit; man bar hos hecne fun-
vit resten af de röfvade juvelerna, och hon bar be-
kännt alltsammans, så att Theodor slipper att kom-
ha för polien, hvilket skulle varit rätt okärt, se-
dan saken nu för öfrigt fått ea så lycklig vänd-
ning.
Som man finner, ligger ett ingenting mindre än
poctiskt förhållande till grund för dramsn, I Frank-
rike höra skapelser, utförds efter sådana themata,
sem detta, och det i de vidunderligaste och gräs-
ligaste variationer, till ordniogen för dagen. Vi
hafva på vår scen redan ui Hernani gjort bekant-
skåp med en godbit ur denna gräsliga repertoir, vi
hafva i den förevarande draren af V. Ducsnge
er annan, Oberäknadt det mer eller mind:e men-
liga i flytande, dylika produkter kunna äga 1 mo-
reliskt hänsende, är det afgjordt att ett bättre me-
del, än på denna väg, icke finnes till qväf-
vande af allt sinne hos en större allmänhet
för det verkligt sköna i koasten. Vid sidan af
de äkta vederstyggligheterna ur den nya sko-
lan står Fostersonen visserligen som en men-
lös barnslighet; den är likväl till hela sin id till-
räckligt revolterande och onaiurlig, för att af en
annan ästhetik, än V. Hugos, förkastas. Den rikt-
ning Franska litteraturen tagit, eger sin lätta för-
klaring såväl i detia konsteus hyperstheniska raseri,
som alltid varit följden efter ett längre tvång,
som ock i det yt erligare inflytandet af tidens vol-
kaniska elementer. En revolution i konsten var
der nödvärdiss den har brutit fram som en öfver-
svämning, och den kastar föremålen i dess väg li-
iet huller om buller; den behöfser rasa en stund.
Skola poesiens äkta rosor engång uppblomstra i
Frankrike, så skall det emedleruid vara ur den
gyttja, som denna flod lemnar efter sig, se-
dan hon slutligen af ett öfverläzset snille afled:s i
en ändamålsenlig riktning. Om också icke V. Hv-
go, hvad måvsa förmena, skulle vara sig sjelf nog