DANSÖSEN. Amelie var sexton år gammal; en tidpunkt, då en lju? melaukoli uppfyller flickornas bj-rtan. Hon var sköns det låg aågonting så mildt och täckt i alla hennes drog; men en fattig faderoch moderlös tärna, som bon var, dolde hon siua behsg under en gammal enfald:g bå kladniog. En vacker helgdag, då hon gick och spatserade med några baradomsvänner, tilltalade henne en, som det tycktes, förnäm dam. Min iilla flicka, jag bar sett dig ofta förut; du behagar mig; ditt ansigte intresssrar miggy jag är barniös, vill du komma vili mig, lefva tillsamman med mig? jag skall bli din moder. Amie slog ner sina siora blåa ögon och teg. Du ser så bedsröfvad u:; säkert iör ait du icke äger någoa mor! Amdie rördes och smög sig närmare intill den främmande. Jag heter Mariace Zwarlzer, sade damen. Och Jag Amdne. Amdiie Zwartzer skall du hädanefter heta, De aniände till ett litet men nätt envåningshus. Sed1:n de slutat en enkel måltid, lagade Mariane en bädd i ordning i en liten kammare, hjelpte Amdic att kläda af sig, räckte henve sin panna till en kyss och stängde dörren om henne. Den ömma fostermodrec ! Häref er öppnade hon ena draglåda, tog derur tvenne dyrbara ringar och en silfverflaska, begat sig dermed till en jude i grannskapet, och kom svart igen Med några dukater och en liten toilett för Amelie. Morgonen derpå fick Amir en ny garderob; en dansmästare infana sig och började genast sina lektioner med den sköna sexouåriga. Efier tre månader dansade hon som Terpsichore. Några dagar derefter blef Amlie inställd för Direktören vid Hofteatern, och upptagen bland de lättfotades antal. Det var ev söndag. Des regerande hertigen befann sig med sin ceremonimästare och sin generaladjutant i logen. Man gaf Ferdinand Cortez3z? Ametie uppträdde som soljungfru. Hon var bländande hvitklädd, hennes svarta silkesiena hår, hennes :1etande former ådrogo sig mirgens beundran. Hvem är den der unga fl ckan? frågade fursten högst hkgiltigt, fullkombgt likgilug sin generaladjutazat. Jag är inte man för att säga det, ers Durchlauchkt, men om — Lappni! -— blif qvarl — det är en dansös utan nan, och dermed väll Och ända tills ridåen föll var furstens lorgnett oafbrutet riktad på den unga dansösen utan namn, På parterren stod en ung man, blick, med eldiga ögon, långt ljuslett hår. Han talades aldrig ett ord till sina granvar, hans blick vände sig icke från skådebanan; en hvit h lIsirage upphöjde ytterligare den bländande hvitheten af hans bara hals. Operan var slut, och Madame Zwartzer återvände hem med Amdiie. En man, insvept i sin kappa, anhöll dem på gatan. Min fru, jag är furstens adjutant. Jag var på spektaklet, jag såg er sköna dotter som soijungfru, bon ådrog sig min utomordentligaste beundran; j2g älskar henne såsom jag ännu alldrig älskat. ? Min dotter är blott en dansös, min Herre, och ni är ofhicer. j