DANSÖSEN.
Amelie var sexton år gammal; en tidpunkt, då
en lju? melaukoli uppfyller flickornas bj-rtan. Hon
var sköns det låg aågonting så mildt och täckt i
alla hennes drog; men en fattig fader- och moder-
lös tärna, som bon var, dolde hon siua behsg un-
der en gammal enfald:g bå kladniog.
En vacker helgdag, då hon gick och spatserade
med några baradomsvänner, tilltalade henne en, som
det tycktes, förnäm dam.
Min iilla flicka, jag bar sett dig ofta förut; du
behagar mig; ditt ansigte intresssrar miggy jag är
barniös, vill du komma vili mig, lefva tillsamman
med mig? jag skall bli din moder.
Amie slog ner sina siora blåa ögon och teg.
Du ser så bedsröfvad u:; säkert iör ait du icke
äger någoa mor!
Amdie rördes och smög sig närmare intill den
främmande.
Jag heter Mariace Zwarlzer, sade damen.
Och Jag Amdne.
Amdiie Zwartzer skall du hädanefter heta,
De aniände till ett litet men nätt envåningshus.
Sed1:n de slutat en enkel måltid, lagade Mariane en
bädd i ordning i en liten kammare, hjelpte Amdic
att kläda af sig, räckte henve sin panna till en kyss
och stängde dörren om henne. Den ömma foster-
modrec !
Häref er öppnade hon ena draglåda, tog derur
tvenne dyrbara ringar och en silfverflaska, begat
sig dermed till en jude i grannskapet, och kom
svart igen Med några dukater och en liten toilett
för Amelie.
Morgonen derpå fick Amir en ny garderob; en
dansmästare infana sig och började genast sina lek-
tioner med den sköna sexouåriga.
Efier tre månader dansade hon som Terpsichore.
Några dagar derefter blef Amlie inställd för Di-
rektören vid Hofteatern, och upptagen bland de
lättfotades antal.
Det var ev söndag. Des regerande hertigen be-
fann sig med sin ceremonimästare och sin general-
adjutant i logen. Man gaf Ferdinand Cortez3z?
Ametie uppträdde som soljungfru. Hon var bländande
hvitklädd, hennes svarta silkesiena hår, hennes :1e-
tande former ådrogo sig mirgens beundran.
Hvem är den der unga fl ckan? frågade fursten
högst hkgiltigt, fullkombgt likgilug sin generalad-
jutazat.
Jag är inte man för att säga det, ers Durchla-
uchkt, men om —
Lappni! -— blif qvarl — det är en dansös utan
nan, och dermed väll
Och ända tills ridåen föll var furstens lorgnett
oafbrutet riktad på den unga dansösen utan namn,
På parterren stod en ung man, blick, med eldiga
ögon, långt ljuslett hår. Han talades aldrig ett ord
till sina granvar, hans blick vände sig icke från
skådebanan; en hvit h lIsirage upphöjde ytterli-
gare den bländande hvitheten af hans bara hals.
Operan var slut, och Madame Zwartzer återvände
hem med Amdiie. En man, insvept i sin kappa,
anhöll dem på gatan.
Min fru, jag är furstens adjutant. Jag var på
spektaklet, jag såg er sköna dotter som soijungfru,
bon ådrog sig min utomordentligaste beundran; j2g
älskar henne såsom jag ännu alldrig älskat.
? Min dotter är blott en dansös, min Herre, och
ni är ofhicer.
j