något betänka sig. Vår litteratur och konst, hvad
man än må säga om dem, eza de likväl nog sund
blod i sina ådrvor, för att icze behöfva samma för-
tviflade kur, som den Franska. Vi hafva ju redan
baft vår nya skola, äfven den icke atanr sina ult-
sväfningar och sin öfverdrift, men äfven iche utan
sina goda frukter, och det vore illa att gerom ett
nytt oväder fålla ner dem ru, medan de kanske som
bist mogna. För öfrigt, om taan, för att icke all-
deles förbigå den rya Franska litteraturen, vill ko;
oss nationalisera ett eller annat af des dramatiska
fenomener, så saknas visserligen icke de, som, oak-
tadt sina vanskapligheter, likväl på samma gång e-
ga tillväcsligt verkligen poetiska skönheter, för att
alltid framför sådana, som Fostersonen, förtjena
upptagas.
Det:a i anledning af sjelfva pjesen. Hvad utfö-
randet deraf beträffar, förtjenar detta allt beröm.
Ar Almlöfs roll, utan att vasa stor, lemnar horom
likval flera momanger att u!veckla sitt mästerskap.
Mamsell Högqvists är icke lätt. Hon utför dess oli-
ka nyanser med smidighet, lif och värme, Mille HH.
utvecklar för hvarje roil flera resurser. Fru Bock
bar endast en soubretteroll liksom i efterpj-sen för
qvällen ?Dea ondsiata hustrun, der hon list väl äger
något mera tillfälle att visa sia alltid förträffliga
komiska förmåga.
Hr Bock exsequerade mellan pieserna ett temli-
gen obetydligt potpourri öfver themat ur Friskyt-
ten. Hans flö j: är af. sllmänheten tillr sckligt käad.
Det är toner, hvilka trila som ärter.
Den utmärkta recettage:sian blef efter spektak-
lets slut, på vanligt sätt, med burrningar och stamp-
pingar framkallad för att komplimentera de redan
nästan lomma raderna.