STOCKHOLM den 16 April. Hela verlden har en lång tid undrat, hvad som kundvat vara verkliga orsaken till de aldeles utomordentliga ansträngningar, som skett till lånesaiens genomdrifvande hos Siänderna, såväl inom desamma i Utskott och plena, med ständigt nbya motiover och u:vägar att få saken fram på en vag, när det icke ville lyckas på ena annap; som utom dem gerom artikel på artikel uti de disponibla tidningarna som annars iakttagit tystnad i frågan om de vigtigaste af Ständernas arbeten, så svart de ieke rört penniogeanslag. Sålänge den frågan ännu var oafgjord, huruvida de tillökade anslagen skulle bestridas genom tillökniog i bevillaingen eller genom lån, så var det väl icke svårt att fatta den ömhet vederbörande hyste för lånsystemet; men när det hade blifvit afgjordt, att låoceutvägen icke skulle tiligripas för dessa behof, så började det förefalla nästan underbart och oförklarligt, att Styrelsen i så hög grad och så företrädesvis skulle intressera sig för att staten skulle låna eller gå i bargen för hypo:heksföreningarna, under det andra vig:iga ärender betrakta!s med sådan likgiltighet, att t. ex. sjelfve Justitie-Statsminisiern lemvat bart sin rePresentationsrält vid den riksdag då nyns lagförslaget blifvit öfverlemnadt till Ständerza, och Konungens öfriga rådgifvase hvarken deltagit i diskussionerna om tullvösendet eller om inrikes vexlarna. Upplösningen på gåtan är dock icke mera så afläzsen? den ru först, eftar femton månaders riksdag, och 14 dagar före den tid då Konungen förklarat sin önskan att Rikets Ständer måtte åtskiljas. upptäckta siatsbristen för i år af 720,000 Riksdaler, ger redan en liten nyckel der!ill. Huru riksdagen nu skall kunna slatas i April är en serskild sak. De hafva således icke haft så serde!es orätt, som förutspått, alt ett annat vida vigtigare syftemål. med lånesystemets genomdri:vande:skulle komma efter, än ömheten om jordbrukarne. Sålunda yppas alltid till sjut rätta förhållandet; men hvems är här skulden? Iogen annans än majoriteternes egen, som hafi den flatheten att icke på förband inse saker, och att besilja de nya utgiuternas vidtagande, inn?n de kusde betäctas af moisvarande inkomster, hvilka sednare dessutom säkerligen komma att kännas nog tryckande, och summans utfallarde ilängden måhända problematiskt. Men hvaraf har denna beredvillighet åter upstått? månne orsaken ti!l någon del kan ligga i det budskap, som vid riksdagens början lemnsdes S5tänderna angåenode våra finansers lyckliga tillstånd, och de öfverskott, som då ansågos kunna påraknas. O. S. A.