Omslag, Utslag och Bakslag. Oss synes att, då alla dessa slag äro af en ganska ful beskaffenhet, förfa taren lämpligast bade kunnat hänföra hela produiten under iubriken :fulslag. (Insändt.) Gud vare hver och en nådig, som råkar i hbanderna på våra halfofficiella äreskändare! Haas ära är icke värd eit öre, vore han än den hederligaste menniska på jorden. Jag har, i min vrå, följt skriftvexlingen om Dumarski eller Dumare, eller hvad han heter; och jag bar trott mig finna, att han möjligtvis var en annan än den, tör hvilken han gaf sig ut, men äfven att han icke derföre var mnågoa industririddare. Skälen, hvarföre han antog ett annat namn (i fall så verkligen skedde), bafva, efter allt utseende, legat i helt annat än någon spekulation att bedraga i det ordets vanliga bejydelse. Oaktadt en och annan säkert skulle hafva slickat sig om munnen efier hvarje skymt till en dylik spekulation, har icke ens någon liklighet kunnat anföras att främlingen behöft eller velat tillnarra sig någonting under det namn, hvarpå hans pass och rekommendationsbref lydde, eiler under något annat — ingen sorts anledning, att han velat ligga någon till last eller begått någon enda gernoing, för hvilken en hederlig man behöft blygas. re Men hvad bjelper 7allt :sådant? kan äfven den evidentaste oskuld skydda mot förtorkade, skefögda, vingelfotade journalister, som fått i kommision att nedsvärta en menniska? Jag på en gång fasar och vämjes åt dessa vampyrer, som sky ingen moralisk turpitude, då det gäller att visa nit i tjensten. Vore den borttörde främlingen här, så behöfde säkert hvarker jag eller någov annan föra bans talan, utan ban trädde säkerligen sjelf Jcurnalisten) under ögonen och frågade: hvad har jag gjort, som har den aflsgsnaste likhet med den historia, du berättar om en uppenbar tjuf? har du ens sjelf vågat dikta ett förhål!ande, som är lika emeilan mig och denne ?? Så skulle visst främlipgen hafva frågat; och artikelförfattaren hade ingenting kunnat svara, eller rättare, han hade aldrig vågat komma med sina gemena jemnförelser. . Det vackra hos honom och de öfriga, som sökt betaga flyktipgen dess goda namn och ryckte, är, att smädelserne icke begynte förr, än den smädade redan var bortskickad och således urståndsatt att försvara sig. Jemnförelsen med Baron von Muller är lika vacker. Jag frågar journalisten på samvete, om han kan söga, att Dumarski t. ex stulit det pass, hvarmed ban kom hit; att han här sedermera stulit häst och chais och rest sin väg; att han här narrat till sig varor och penningar; att han för dylika bragder blifvit rättvisligen häktad och hitförd, eller att man om hbonom känner någon annan vanhedesrlig handling? Kan Hr journalisten icke svara ja på dessa trågor, hvad namn förtjenvar han väl då som anfalit en förföljd och fränvarande? Detta är också skälet, hvarföre jag här talar för Dumarski. Jag har aldrig sett honom och vet om honom. icke det ringaste mer, än hvad tidningarna innehållit. Men min harm har upplågat, då jag sett den skadeglädje, hvatmed de halfofficiella kasta sig öfver en värnlös — ty det är en frånvarande. I detta förfarande ligger en oridderlig lighet, som jag harmas att finna inom mitt fädernesland. Tvärtom har jag trott mig finna något loyalt och och eleveradt hos de tidningar, som angrepo bedragaren (Miller), men deremot togo i försvar den förföljde, för intet brott ens beskyllde Dumarski. Är känslan för denna skillnad död i journalistens bröst, så afskyr jag honom. Denna känsla mäste delas af hvarje man af heder; må derföre journalisten skynda att bekänna sitt oförlåtliga förhastande, i fall hans artikel ännu skall kunna räknas för ett sådant. ) Redaktören eller egaren till tidningen Journalen lär af ammalt vara Hr Kanslirådet och Ridd. af Kongl. Nordstjerne-Orden P. A, Wallmark. TT RE RR