Meg Jo OR
kännveise. Minerva gör dock numera icke många
proselyter; dertill har hon för mycket uppriktigt
uttalat absolutismens grundsatser, som icke mera
finna någon sympati bland Svenska nationeo; och
bennes ofta upprepade follir i detta. afseende har
dessutom en sådan grad af naive:d, att hon sjelf
merendels tyckes skrifva mindre i åaopp om någon
effekt på allmänheten, än för att tillskynda en och
annan af gubbarna sjelfva någon tröst till ersätt-
ning derför, att de finva deras tid snart vara för-
bi, för att aldrig mer återkomma. Men deremot
torde det hafva undfallit mångens uppmärksawhet,
ett gubbarna en lång tid bortåt haft en aonan, vi-
da skickligare och verksammare bundsfö:vandt i-
bland pressens organer, uti redakiören af tidsvin-
garna Nya och Nyare Argus. Hvad oss beträffar,
så hafva vi redan för mer: än ett år tillbaka tyd-
ligt märkt denna sakernas ställning, ehuru vi ej
förr än pu ansett tiden vara inne att fullkomligt
afdraga töckelset, och framlägga bevisen på den
taktik, som besagde redaktion härvid begagnat.
Detia dröjsmål har också i så måtto varit väl be-
räknadt, att bevisen nu verkligen kunna sägas va-
ra fullständiga, och intet tvifvel mera återstår om
det mål, för hvilket den politiske vingla:en — him-
len vete af hvilten afsigt — arbetar.
För att rätt kunna genomskåda nämda taktik,
bör man först känna dess hufvudregel, som är, att
den som vill med något hopp om framgång i all-
männa tänkesittet motarbeta reformer, hviltas be-
hof redan börjat allmänt och tydligt inses, kan får
icke, såsom Minerva, rusa rakt emot detta tänke-
sätt, och rent ut förklara, att han icke will
hafva några sådana, eller uppgräfva gamla döda
legitimitetsläror. Då det framför allt gäller att
göra sig hörd, måste han till en början fastmer
högre än alla andra ropa på reformernas nödvändig-
het i allmänhet, alldeles såsom Advokaten Etterbonma i
Brodertvisten oupphörligt upprepar, att han är en
hederlig man, till dess de som jså noga undersöka,
börja lyssna dertill, och en och annan tro på försäkrin-
gen. Men, under ständigtrepeterande häraf, för att bi-
behålla det insteg som tanklöshetea ofta nog stänker
åt blotta charlataneriet, låter han sig derjemte högst
angeläget vara, — och häri består jus. konsten, att, så
snart fråga om reform i något serskildt fall upp-
står, eller något ditåt syftande förslag framställes,
ropa ännu högre: jag är väl reformernas vär; men
den reformen duger icke; ifrigt bestrida hvarje
grundsats, som dermed står i sammanhang, under
skojande och skrik att sättet är odugligt, för hvilket
påstående han dock väl aktar sig att ingå i någon
bevisning; med frisk oförskämdhet sammanljuga de
oblygaste påståenden emot dem, som huf-udsakli-
gen arbeta för reforme:nas salt; men framförallt
undvika att sjelf framställa något positivt, i stället
för det ban fördömer. Den som med någon upp-
märksambet följt Argus i dess politiska taskspeleri-
er, skall finna att han med en planmässig kons: qvens
uiöfvat denna taktik: hvilken hos bonom visst ic-
ke är någon nyhet, men under sedoare delen af
innevarande riksdag framträdt tydligare än någon-
sin.
Sålunda torde läsaren till exempel erinra sig, hu-
ru vi redan före denna riksdags början följde och
visade hans mångfaldiga slingringar i frågan om
representationsförändringen. Den egentliga taktiken
i denna fråga utvecklades dock äfven under riksda-
gen. Väl vågade han icke, för att ej obje!pligen
förlora sitt redan sjunkna anseende, genast eller dGi-
rekt yttra sig emot den grundsats, som uttalades
genom den talrika och så almänt underteckvade
petitionen af borgerskapet i Stockholm; men också
sade han icke ett ord för denna grundsats, oak-
tadt alla de aktningsvärda underskrifter, hvaraf
opinionsyttringen derom beledsagades. Men deremot
uppsökte han vid första tillfälle och utbasunerade på
sitt vanliga sätt Hr Agardhs famösa anförande i
Konstitutions-Utskottet, emot grundsatsen af natio-
nens valrätt, handlande dervid såsom i allt annat,i
rak motsats emot sina egna yttranden stt par år
förut i afseende på samma grundsats alltid med
den försigtigheten, att, i stäliet för att våga sig in
i sjelfva saken, öfverljudt ropa om popularitetsjag-
ten hos dem, som ansågo något i detta ämne böra
göras för nationens rätt.
En annan ännu märkligare bekräftelse på samma
taktik till förmån för det stationära ligger deri, att
han på hela det förra året, likasom flere föregående,
iakttagit en envis tystnad i afseende på frågan om
indragningsmakten och Juryv. Har väl någen frå-
gas behandling vid denna riksdag gifvit rikare an-