års yexel-transactioner från Sverge uppgått till enorma summor, hafva uteslutande fallit vexeltagarne till last och i och med detsamma utgått ur landet i utlänningens fickor. WVexeltagaren som köpt t. ex. hundrade Rdr Hamb. banko och derföre här utbetalt fullt motsvarande värie i Svenska penningar, har således hittils icke fått tillgodonjuta fulla beloppet vid vexelas betalning 1 Hamburg, utan fått åtnöja sig med så mycket mindre som beloppet af denna stämpelafgift. Hura vill man nu deducera och föreaoa billigheten af en sådan procedur med vedersakarne; eget medgifvaude här förut under f.S. I 8, att nemligen indragningarne härifrån ofiast ske för främmande hus och för andra personers räknings samt vidare: att Åcceptanten och vexelgifvaren blott uppfylla hvarandras uppdrag; och fianes i följd af allt detta någon annan vrättsgrund än att dena utlänniog för hvars räkniog och på hvars uppdrag trasseringen skett, också oafkortadt utbetalar hvad som trasserats och sjelf vidkännes den kostnad som utbetalningen medförer, så att den, som här utbetalt fulla värdet af de 100 Riksdalerne, också får dem fullt ut i Hamburg. Om man icke gör afsende på hvarken billighet eller rättvise som remittenterre vid detta tillfälle påyrka, så måste man åtminstone icke vara känpslolös för det nationallidande, som man för nya hundrade år söker förbereda. Tvärtemot hvad här säges afgå de flesta vexlar härifrån icke till betalningsorten direkte, utan dels till andra länders börser för att der förvexlas, dels till andre inrikes orter hvarifrån vexeluppköpen beordrats; och hvad dessutom angår det törhållande, då vexeln direkte remitteras till betalningsorten till något der vistande handelshus, så behöfver lika litet detta handelshus som remittenten vidkännas kosinaderne för acceptens besörjande, och mot sin vilja vara trassentens ombud. Har således trassenten så htet förtroende för sin acceptants redbarhet eller snarare ärlighet, att ban icke vågar anförtro honom detta värf, så har trassenten samma utvöig öppen som remittenten, att derom anlita någon annan. 10) Den som har ostridiga rättigheter behöfver icke låta det bero på vexelgifvares diskretion att njnta dem tiligodo. De hundrade år, som denna diskretion räckt, tyckas vara mera ön tillräckliga. 11) Här är icke fråga om att underlätta nägon spekulattion för vexeltagaren, men här är fråga om o.ärtvisan att, jemte äfventyr och besvär, belasta sina egna landsmän för kostnader som utesluande borde drabba utlänningen, på hvars spekulation indragningen grundats, och af hvars utförande härvarande trassenten medeist provisionen njutit sin fördel, men deremot remittenten alls ingen; och ändå vill man låta honom vidkännas kostnader och äfventyr för affärens slutliga reglerande. Vederparterne hafva här sjelfve tecknat sn dom — ty sannt är att den som vill draga fördel af en sak, också bör underkasta sig de omkostnader som erfordras att kunna göra det med säkerhet. Uti provisionen hafva trassenterne dragit fördelen, och uti accepten hvilar deras säkerhet. 12) Sannt är att Kongl. Vexelstadgan af den 21 Januari 1749 ögt ett stort värde för Svergestrassenter, men lika sannt är också att den utgjordt en äterhållande kraft för all naturlig utveckling af Sverges utländska handel, och på bekostnad af landsmän underlättat utlänningens riktande, samt, hvad värst af allt är, ägt till sin grund den största orättvisa. t— Det är med fsgnad Red. kan efter slutet af denna artikel nämna, att Lag-Utskottets förslag till vexelstadga I DAG BLIFVIT BIFALLET hos Adeln, Presteoch Borgare-Ståndet, hos det sistnämda deck blott med 3 rösters pluralitet. -Carlstad d. 4 April. Under innevarande års nu sluta