års yexel-transactioner från Sverge uppgått till
enorma summor, hafva uteslutande fallit vexelta-
garne till last och i och med detsamma utgått
ur landet i utlänningens fickor. WVexeltagaren
som köpt t. ex. hundrade Rdr Hamb. banko och
derföre här utbetalt fullt motsvarande värie i
Svenska penningar, har således hittils icke fått
tillgodonjuta fulla beloppet vid vexelas betalning
1 Hamburg, utan fått åtnöja sig med så mycket
mindre som beloppet af denna stämpelafgift. Hu-
ra vill man nu deducera och föreaoa billigheten
af en sådan procedur med vedersakarne; eget
medgifvaude här förut under f.S. I 8, att nem-
ligen indragningarne härifrån ofiast ske för
främmande hus och för andra personers räknings
samt vidare: att Åcceptanten och vexelgifvaren
blott uppfylla hvarandras uppdrag; och fianes
i följd af allt detta någon annan vrättsgrund än
att dena utlänniog för hvars räkniog och på hvars
uppdrag trasseringen skett, också oafkortadt utbe-
talar hvad som trasserats och sjelf vidkännes den
kostnad som utbetalningen medförer, så att den,
som här utbetalt fulla värdet af de 100 Riksda-
lerne, också får dem fullt ut i Hamburg. Om
man icke gör afsende på hvarken billighet eller
rättvise som remittenterre vid detta tillfälle på-
yrka, så måste man åtminstone icke vara känp-
slolös för det nationallidande, som man för nya
hundrade år söker förbereda. Tvärtemot hvad
här säges afgå de flesta vexlar härifrån icke till
betalningsorten direkte, utan dels till andra län-
ders börser för att der förvexlas, dels till andre
inrikes orter hvarifrån vexeluppköpen beordrats;
och hvad dessutom angår det törhållande, då vex-
eln direkte remitteras till betalningsorten till nå-
got der vistande handelshus, så behöfver lika li-
tet detta handelshus som remittenten vidkännas
kosinaderne för acceptens besörjande, och mot
sin vilja vara trassentens ombud. Har således tras-
senten så htet förtroende för sin acceptants red-
barhet eller snarare ärlighet, att ban icke vågar
anförtro honom detta värf, så har trassenten sam-
ma utvöig öppen som remittenten, att derom anli-
ta någon annan.
10) Den som har ostridiga rättigheter behöfver icke
låta det bero på vexelgifvares diskretion att njn-
ta dem tiligodo. De hundrade år, som denna
diskretion räckt, tyckas vara mera ön tillräckliga.
11) Här är icke fråga om att underlätta nägon spe-
kulattion för vexeltagaren, men här är fråga om
o.ärtvisan att, jemte äfventyr och besvär, belasta
sina egna landsmän för kostnader som utesluan-
de borde drabba utlänningen, på hvars spekula-
tion indragningen grundats, och af hvars utföran-
de härvarande trassenten medeist provisionen
njutit sin fördel, men deremot remittenten alls in-
gen; och ändå vill man låta honom vidkännas
kostnader och äfventyr för affärens slutliga reg-
lerande. Vederparterne hafva här sjelfve teck-
nat sn dom — ty sannt är att den som vill dra-
ga fördel af en sak, också bör underkasta sig de
omkostnader som erfordras att kunna göra det
med säkerhet. Uti provisionen hafva trassenter-
ne dragit fördelen, och uti accepten hvilar deras
säkerhet.
12) Sannt är att Kongl. Vexelstadgan af den 21
Januari 1749 ögt ett stort värde för Svergestras-
senter, men lika sannt är också att den utgjordt
en äterhållande kraft för all naturlig utveckling
af Sverges utländska handel, och på bekostnad
af landsmän underlättat utlänningens riktande,
samt, hvad värst af allt är, ägt till sin grund den
största orättvisa.
t—
Det är med fsgnad Red. kan efter slutet af den-
na artikel nämna, att Lag-Utskottets förslag till
vexelstadga I DAG BLIFVIT BIFALLET hos A-
deln, Preste- och Borgare-Ståndet, hos det sistnäm-
da deck blott med 3 rösters pluralitet.
--
Carlstad d. 4 April. Under innevarande års nu sluta-
