Anmärkningar:
) Lika aflägset — och ännu mer — ifrån de all-
minna vexelplatserna Hamburg, London och Am-
sterdam, äro ex. gr. Ryssland, Norra Södra
Amerika, m. fl. andra länder hvilkas vexeltrans-
actioner till den grad grad öfversiiga Sveriges, att
icke ens någon jemförelse dein emellan kan äga
rum, men ändå har man icke 105 dem ansett
ett sidant åliggande å vexeltagaren vara hvar-
ken billigt eiler för tryggheten hehöfligt. Den
slutsats man velat hämta af upplysningen ait de
indragningar som härifrån göras, oftast ske för
främmande hus och andra peisoners räkning,
länder just till vidare skäl för en motsatt åsigt
än den man deraf velat draga, och hvilket i no-
ten 9) vidare skall utvecklas.
;) Om så är, hvad hindrar Trassenten sjelf att
genom vexelns besörjde accept bereda fortfarandet
af detta prisade goda.
) Grundfaiskt — i intet civiliseradt land, utom här
i detta fall, har man tillåtit sig någo! sådant stad-
garde att på 3:dje man hvälfsa skyldigheten att
ofrivilligt vara förmyndare och ombud för en
annan som sjelf kan ombesörja sitt gods, blott för
att hindra dennes besvär eller möjliga kostnad.
) Det får ej förutsättas något annat än hvad re-
xeln ordagrant innehåller — detta är, att ve-
xeln en viss dag på ett visst ställe och till viss
man elier ordres skal! betalas, men icke att den
derföre ovillkorligt behöfver anlända till detta
vissa ställe förr än denna vissa dag, erzo att den
under mellantiden kan och bör få obehindradt
fullgöra den funktion, som med löpande vexel är
åsyftad, att nemligen såsom betalningsmedel lö-
pa ifrån man till man och ifrån ort till ort, !y
eljest vore ändamålet därmed förfeladt. — Det
åliggande som i 1748 års lag, äfvensom i 23 f af
Kommerce-Kollegii förslag till ny vexelstadgs,
för Trassenten föreskrifves, att neml med första
post underrätta den på hvilken han dragit, må
man så mycket mindre här åberopa till skål för
art afskudda sig besväret med accepten, som i
den af Lagutskottet nu föreslagne nya ligen nå-
got sådant åliggande alldeles icke fiones, utan må
det ankomma på Trassentens eget behag att ad-
visera sin vexel eller ej, det angår ej remittenten,
blott ban får accept,i fall han skulle förr eller sedaa-
re derom anmäla sig, samt betalning på förfallodagen.
;) När vexeltagaren köper vexel har han destomia-
dre att bygga sin säkerhet på någon annan än
vexelgifvaren , som han aldrig möjligtvis förr
än han fåt: vexeln i sina händer kan känna på
hvilken den är dragen, och sedan han fått ve-
xeln i sina händer icke får klandra den, om den
också vore dragen på den största Bankrutt-
spelare — ja så tillsägande på fisk eller fogel.
Anser vexelgifvaren således rödigt för sin siker-
het att bereda vexeln tidigare accept än han för-
väntar genom vexeltagarens åtgärd; så må han
derom sjelf besörja, utan att kasta åliggandet der-
före på vexeltagaren, som på förutnämnde skäl,
icke ens vet om acceptantens namn för honom
innebär den aldra ringaste förökade säkerhet.
Att här blott strides om vexelgifvarens, men icke
vexeltagarens fördel, medgifva motståndarne naift
nog, och behöfver således ej bevisas; men icke
dess mindre fortfara de att neka till skyldigheten
att sjelfve vårda sin säkerhet och i och med det-
samma förneka den naturligaste af alla grund-
satser, att jemt afväga fördelar och skyldigheter.
0) Det är verkligen skada för konsegqvensens skull
att icke också vexelgifvaren befrias från vexelns
betalning i fall den med protest återkommer, 1y
annorlunda kan j:g icke fatta hvaruti stränghe-
ten som här åberopas består. Jemförelsen af ett
bypoteks vårdande har härmed alldeles ingen ge-
menskap, ty det kan ej vårdas af någon annan
än af den som har det i sina händer och i sin
vård, men af eu vexel beror det utaf vexelgif-
veren sjelf att hafva i sin vård så många ex-
emplar han behagar för att derå anskaffa sig ac-
cept.
s) Hir åberopar man ett helt århundrades miss-
bruk och förfång för remittenter, och vill ej till-
låta dessa sistnämnde att, åtminstone för någon
tid, om ej för lika lång tidrymd få tillgodonjuta
en naturlig rätt eller snarare att icke påtvingas
en onaturlig skyldighet, som, efter hvad veder-
sakarne äfven medgifva, icke igenfinnes i andra
Isndana PVamnmolota da om ton 22