hon trycker, men allt det stora och ädla, som he-
drat och gagnat menniskoslägtet, utgick likväl från
denna flamma, och utom dess värma skulle bar-
bariets natt och förtryckets köld snart återtagit sitt
välde öfver jorden. Denna eld släckes ej af mot-
ståndet, och dess strålar studsa ej tillbaka emot
maktens pantsar. De tränga derigenom, och just
derföre våndas hon, och jemrar sig deröfver. Ju
större iden är, för hvilken man strider, ju mera
tornhöga hinder resa sig deremot, desto mer måste
den som lifvas deraf anstränga sina krafter, desto
djupare måste man känna betydelsen af s.tt kall,
dessto mer miste värmen af hans nit stegras. Det
kan lätt vara möjligt, att han då icke alltid för-
mår väga sina ord på konveransens guldvigt,
han ej måttar sina hugg nog varsamt, att de trän-
ga en linie djupare än som behöfdes; men månne
icke felet i sådanve fall mereudels a!ltid var mindre
hans, än den skamliga egoismens, och det förnuft-
lösa motståndets?
För att bedöma rätta halten aft dessa fordringar
på moderation, som man så ofta hör framställas
från den loyala sidan, är det likväl nödvändigt att
en gång göra sig reda för de båda partiernas verk-
liga ståndpunht. Vi tala här naturligtvis om de
politiska striderna, om anmärkningarne mot rege-
ringen och embetsmän. Hvilken sr då folkets stöäll-
ning till dessa? Är makten styrelsernas lagliga e-
gendom, hvars torpare och lifegna mnationeroe äro,
och böra dessa sålurda af sina herrars nåd tigga
rättvisa, tillåtelsen att lefva, det oundgängliga be-
hofvet, sjelfva luften som de andas, och bör följak-
teligen deras språk vara bönen om en allmosa, ställd
till personer, på hvilken de icke äga något anspråk?
Nej, ställningen är aldeles omvänd. Regeringarna
äro tll för folken, och embetsmännen, äro de ic-
ke i sjelfva verket deras tjenare, skyldige att va-
ka för deras bästa? Och hvarje orättvisa de begå,
hvarje missbruk de tillåta sig, hvarje förtryck de
utöfva, är det icke en inkräktning på folkens rätt,
en försnvillning af deras egendom? Hvem tadlar väl
någonsin en husbonde för det han fordrar redo af
sin tjenare, för det han påminner honom om dess
skyldighete;? äfven han kan vara orättvis, kan gå
för långt i sina fordringar, kan framställa dem i
allt för stränga ordalag, men förminskar detta i
sjelfva verket hans rätt, och månne tjenaren lider
så särdeles af en öfverdrift i ord? Går husbonden
längre och låter den äfven bli öfverdrift i hand-
liog, så träffar vedergällningen honom sjelf, i hans
egen skada. — Huru olika betraktas icke allmänt
förhåilzndet mellan folken och styreisexna? Och lik-
väl torde man från denna synpuokt rättast kunna
uppskatta anspråken på moderation. Vi skola nu
se till, om skriket öfver persoolighetsanda och per-
sonliga anfall ha något särdeles större skäl för sig.