ucr Ull DUULiaUdUUt at vlats-lalsVadUlal.:.: än EKSTRAND ansåg sig skyldig förklara, det han inem Usskottet bitradt pluraliteten. Det vore ingen tvifvel att man icke skulle kunna tillvägabringa besparingar, för detta ändamål fullt tillräckliga, om man så vill; derföre yrkade talaren bifall. — Med honcma förenade sig Hr LUNDIN. Diskussionen var härefter slutad, och betänkandet blef återremitteradt med några få rösters pluralitet. i Nedanstående anförande af Anders Danielsson u nlästes i Boade-Ståndets sista plenum. Såväl ätonets vigt som framställningen deraf gifva oss anledning till dess införande. WsSedan trenne Stånd bifallit Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 56, anser jag mig böra fästa upmärksamhet på det behardlingssäit, som grundlagen föreskrvifver i de fall då Stånden stanna i olika beslut, angående Bevillningsgrunder eller fördelniog. 71 S. Regeringsformen äri detta fall nog tydlig, att väl intet misstag behöft epga ram; men man har, till följd af en godtycklig tolkning af hvad man kallat Bevillningsärende och ekonomisk fråga, icke blott föraniedt den oformligheten, att Konungamakten blifvit inblandad i sjelfva brännvinsbeskattaingen mer än vederbordt, utan äfven att tre Stånd, tvertemot Grundlagens syftning, kunnat i nästan hvarje del af beslutet stifta lag för det fjerde, blott genom ett förklarande, att den omtvistade delen var ekonomisk. Detta tydliga misstag måste eo gång uphöra, och mig synes, att det vid detta tillfälle är lämpligt för Bonde-Ständet att yrka åtvjutandet af dess grundlagsenliga rättighet, att få till Nämnd hänskjutne alla beskattningsfrågor, deri Ståndet icke delat mening med de öfriga, Det har visat sig under våra öfverläggningar, att icke blott de mindre bränvinspannorne under 20 kannor, utan äfven de af 235, 30, ända till 40 kannor, till största delen egas af Bonde-Ståndets medlemmar och af de så kallade mindre jordbruksegare utom Ståndet, hvilka i intet annat Stård finra sig representerade, såvida Bonde-Ståcdet ej redligt och samvetsgrant bevakade deras intressen. Att nu, om Adelsmannen vill lemna sine 90 kannors pannor till en af Regeringen beroende godtycklig dubbel beskattning, eller Presten sina 50 å 60 kannors pannor, eller Borgaren stadsjordens stora brännverier, vi skulle derföre öfverlåta en sådan grundlagsvidrig rättighet öfver alla de hemmansbrukares egendom, som begagna pannor utöfver 20 kannor, och hvilka tabellerne utvisa utgöra så många tusende, synes mig vara lika olagligt och obetinksamt, som det för sjelfva den Regering, hvilken nu under tytsnaden låter på sig öfverflytta en olaglig myndighet, kan blifva betänkligt eller förstörande. Jag skulle illa upfylia såsom representant mine skyldigheter emot fäderneslandet, om jag undandöljde för Konungens och Nationens uppmärksamhet, att det svårligen under nuvarande förhållanden, samt i det beroende vår landtbushållning i allmänhet blifvit försatt af bränvinsbränning, kan finnas någon del af beskattningen, deri en godtycklig behandling af folkets sjelfbeskattningsrätt kan blifva vådligare än just i bränvinsbrännings-bevillnigen; och den ringaste tänka på saken bör kunna härom öfvertyga en hvar. Våra beslut äro redan bekante i orterne genom enskilte Riksdagmäns kommunikationer, och vi känna alla huru vi varit allmänt uppmanade att i tid medde!a dem. Hushållningen har redan börjat att i somliga delar rätta sig efter de blifvande förhållanderne, och kommer att ännu mer göra det innan vi åtskiljas. Ått nu på en gång försätta den största klassen af landthushållare i en långvarig osäkerhet, genom den grundlagsvidriga och obetänkta beskattniogsrättighet Utskottet, helt plötsligt, vid föreslåendet af de reglementariska stadganderne föreslagit Ständerna att till Kongl Majt öfverlemna; sådact kan icke af Bonde-Ståndet biträdas, det har sista plenum visat sig; men då de Tre Stånden så gjort, är det Bonde-Ståndets pligt emot sig sjelf och sine medborgare attej låta saken bero af en godtycklig tolkning af grundlagens tydliga bestämmelse, utan att rka dess noga efterföljd; och jag föreslår alltså att Höglofl. Bevillnings-Utskottet måtte anmodas, att i dennä sak, vid behandlandet af återremissen, genast