ucr Ull DUULiaUdUUt at vlats-lalsVadUlal.:.: än
EKSTRAND ansåg sig skyldig förklara, det han
inem Usskottet bitradt pluraliteten. Det vore in-
gen tvifvel att man icke skulle kunna tillvägabringa
besparingar, för detta ändamål fullt tillräckliga, om
man så vill; derföre yrkade talaren bifall. — Med
honcma förenade sig Hr LUNDIN.
Diskussionen var härefter slutad, och betänkan-
det blef återremitteradt med några få rösters plu-
ralitet. i
Nedanstående anförande af Anders Danielsson u nlä-
stes i Boade-Ståndets sista plenum. Såväl ätonets vigt
som framställningen deraf gifva oss anledning till
dess införande.
WsSedan trenne Stånd bifallit Bevillnings-Utskot-
tets Betänkande N:o 56, anser jag mig böra fästa
upmärksamhet på det behardlingssäit, som grund-
lagen föreskrvifver i de fall då Stånden stanna i
olika beslut, angående Bevillningsgrunder eller för-
delniog. 71 S. Regeringsformen äri detta fall
nog tydlig, att väl intet misstag behöft epga ram;
men man har, till följd af en godtycklig tolkning
af hvad man kallat Bevillningsärende och ekono-
misk fråga, icke blott föraniedt den oformlighe-
ten, att Konungamakten blifvit inblandad i sjelf-
va brännvinsbeskattaingen mer än vederbordt, utan
äfven att tre Stånd, tvertemot Grundlagens syftning,
kunnat i nästan hvarje del af beslutet stifta lag
för det fjerde, blott genom ett förklarande, att
den omtvistade delen var ekonomisk. Detta tyd-
liga misstag måste eo gång uphöra, och mig sy-
nes, att det vid detta tillfälle är lämpligt för Bon-
de-Ständet att yrka åtvjutandet af dess grundlags-
enliga rättighet, att få till Nämnd hänskjutne al-
la beskattningsfrågor, deri Ståndet icke delat me-
ning med de öfriga,
Det har visat sig under våra öfverläggningar,
att icke blott de mindre bränvinspannorne under
20 kannor, utan äfven de af 235, 30, ända till 40
kannor, till största delen egas af Bonde-Ståndets
medlemmar och af de så kallade mindre jordbruks-
egare utom Ståndet, hvilka i intet annat Stård
finra sig representerade, såvida Bonde-Ståcdet ej
redligt och samvetsgrant bevakade deras intressen.
Att nu, om Adelsmannen vill lemna sine 90 kan-
nors pannor till en af Regeringen beroende god-
tycklig dubbel beskattning, eller Presten sina 50
å 60 kannors pannor, eller Borgaren stadsjordens
stora brännverier, vi skulle derföre öfverlåta en så-
dan grundlagsvidrig rättighet öfver alla de hem-
mansbrukares egendom, som begagna pannor ut-
öfver 20 kannor, och hvilka tabellerne utvisa ut-
göra så många tusende, synes mig vara lika olag-
ligt och obetinksamt, som det för sjelfva den Re-
gering, hvilken nu under tytsnaden låter på sig
öfverflytta en olaglig myndighet, kan blifva be-
tänkligt eller förstörande. Jag skulle illa upfylia
såsom representant mine skyldigheter emot fäder-
neslandet, om jag undandöljde för Konungens och
Nationens uppmärksamhet, att det svårligen
under nuvarande förhållanden, samt i det
beroende vår landtbushållning i allmänhet blif-
vit försatt af bränvinsbränning, kan finnas någon
del af beskattningen, deri en godtycklig behand-
ling af folkets sjelfbeskattningsrätt kan blifva vådli-
gare än just i bränvinsbrännings-bevillnigen; och den
ringaste tänka på saken bör kunna härom öfver-
tyga en hvar.
Våra beslut äro redan bekante i orterne genom
enskilte Riksdagmäns kommunikationer, och vi kän-
na alla huru vi varit allmänt uppmanade att i tid
medde!a dem. Hushållningen har redan börjat att
i somliga delar rätta sig efter de blifvande förhål-
landerne, och kommer att ännu mer göra det innan
vi åtskiljas. Ått nu på en gång försätta den största
klassen af landthushållare i en långvarig osäkerhet,
genom den grundlagsvidriga och obetänkta beskatt-
niogsrättighet Utskottet, helt plötsligt, vid föreslå-
endet af de reglementariska stadganderne föreslagit
Ständerna att till Kongl Majt öfverlemna; sådact kan
icke af Bonde-Ståndet biträdas, det har sista ple-
num visat sig; men då de Tre Stånden så gjort, är
det Bonde-Ståndets pligt emot sig sjelf och sine med-
borgare attej låta saken bero af en godtycklig tolk-
ning af grundlagens tydliga bestämmelse, utan att
rka dess noga efterföljd; och jag föreslår alltså att
Höglofl. Bevillnings-Utskottet måtte anmodas, att i
dennä sak, vid behandlandet af återremissen, genast