vinnas utan väda, utan för mycket besvär, utan uppoffring af egen beqvämlighet, men som fruktar att stöta sig med det onda, emedan det onda är mäktigt, och den mäktige kan skada. Denna ljumhet afkyles så lätt af faran, af utsigten till egen fördel; hon är derföre den bss!a och snvarast förvärfvade, samt framför allt den, som minst retar moståndaren. Med moderation på läpparne, kan man både länge och beqvämligen iumla om i en låtsad bardalek, der inga sår vankas, och intet lif förspilles, men som gifver mången åskådare ett högt begrepp om de fäktandes mod och beslutsamhet. Man drsr sig sedan, å ömse sidor oskadd, makligen ur striden, aär tillfället så medgifver, och på sin höjd bar det döda vapnet fått uppbäre några bulor. Denna moderations antipod är extravagansen, men tämmeligen nära beslägtad dermed, som vanligen är fallet med all ytterlighet. Det är denna liberalismens berserksgång, som stundom öfverfaller vissa menniskor, med heta hufvuden och kalla hjertan. De brusa upp i vildt raseri, slå blindt omkring sig, på hvem de träffa, och deras framfaist är verkligen oemotståndlig, så länge ruset varar; men detta förgår snart, som allt rus, och slapphet och maktlöshet följa derpå. Det blir då icke någonting förvånande om man finner dessa berserker öfvergå till sina fordna fienders leder, och Jacobinen förvandlas till en Uliras. Han har derföre icke bytt natur. Hans frihbetsnit var likasom hans frihetshat, endast en följd af samma obestämdhe: i begreppen, af samma liknöjdbet för något högre mål, och samma tillgifvenhbet för sin egen fördel. Allt svärmeri är en sinnlighet, och sinnligheten är blott en af egoismens arter. Nej, den sanna liberalismen, det rediiga nitet för ljus, för rättvisa, för samhälle och mensklighet, förkastar lika den ljumma moderationen, och den öfversjudande exaltationen. Hon ärar och värderar denna sans, denna hofsamhet i framställningssättet, som för ingen del är främmande för hennves väsende. Hon vet att de behöfvas, att de äro oundgängliga, då fråga är om att uppställa principer, att ordna begrepp, att vederlägga villomeningar. Det är vägen som med långsam möda, men ihärdig flit måste banas öfver oländiga marker, der man måste fortgå med lugn öfvrerläggning, men icke rädas att när det är nödigt spränga undan hindret af några framskjutande klippor. Anmäörtom, att det vanligen är emot missbruken, som det rättas försvarare uppreser sig, och det är här, som skillnaden visar sig, emellan de låtsade och verkliga vännerna af reformer. De förra inse, att det är missbruken, som ligga dem om bhjertat, hvilka deraf draga nytta, alt de nödvändigt måste använda all sin makt för att bibehålla dem, och att det sålusda är farligt att gå bröstgänges tillväga. De förskansa sig derföre visligen inom moderationens bålverk, bakom hviltet de väl veta att de icke mycket uträtta, men hvarifrån reträtten åtminstone är säker. De sednare deremot känna att de måste våga en strid på lif och död, om de vilja ens öga hopp om seger. De ställa sig derföre modigt fram på fältet, sätta sitt öppna bröst mot faran, lugna för dess annalkande, sorglösa för sig sjelfva, bekymrade endast för den sak de föra. Väl kunna de falla, men de tro dock, att saken skall bestå. Dessa båda lifvas af olika motiver, och derföre är deras handlingssätt olika. Samtiden bedömmer dem också vanligtvis olika; bon kallar de förra kloka, försigtiga personer, som ej blottställt sig sjelfva, och som derföre möjligtvis kunna räkna på sina motståndares undseende; de sednare deremot hedrar hon icke sällan med namnet af dårar, som ej betänkte hvad de vågade, och för hvilka hon endast hade en gärd af beundran, i fall de segra. Men hvad hade menskligbeten varit utan dessa dårar och på hvad punkt stode verldevs hyfsning nu, om de varit moderata? Då solen höjer sig öfver lappens fjäll, äro dess strålar ej besvärliga, de bränna icke, och man behöfver ej sucka öfver middagshettan. Men bon f. amkallar också endast den ofruktbara dvärjbjörken. I de varma klimaterna åter, kan väl. en och annan få solstygn, cch den försmögtande vandraren klagar öfver de brinnande blickar hon sänder. Men utom dem, skulle hon väl mogna drufvan, knyta den ädla frukten, och bjuda palmen och cedern-höja mot skyn sina kronor? Så äfven den låga, som i ett ädelt mMepniskobröst brinner för sanningen, för rättvisan och den eviga skönheten. Tror man väl att denna eld i hijertat.ej skall spriåa et TÄT mn AR AR RF PLA AR oo RR LR