Hela den del af den tidningsläsande allmänheten, som tillika intressevar sig för utvecklingen och stadgandet af våra kreditbruk till likhet med hvad i andra länder visat sig nyttigt och välgörande, har sannolikt med myciet intresse och uppmärksamhet genomläst Lag-Utskottets omsider till Rikets Ständer inkomna betänkande om en ny vexelstadga, hvilket meddelades i gårdagens blad. Man kan icke tilisluta ögonea för de svårigheter, som vid föredragningen i Riks Stånden måste möra detta betänkande. Dels saknas ännu all den ledning för bedömmande af de möjliga bristerna, som ligger i erfarenheten af en sådan lags tillämpning på den inre rörelsen, och huru systemet skall taga sig ut i verkställigheten, — how the system works — såsom Engelsmännen så uttrycksfull: kalla det; dels ökas denna svårighet deraf, att nnst tre fjerdedelar af representanterne bestå af personer, som sannolikt aldrig behöft att skrifva en vexel och många icke ens hafva något begrepp om skillnaden emellan att trassera och remittera en sådan. Vid sådant förhållande måste det blifva af :synnerlig vigt att erfara, hvad affsrsmäa som vistats på andra orter och haft tillfälle jemnföra de olika stadganden der finnas, tänka om det ifrågavarande förslaget. Vi hafva med tillfredsställelse hört flera sådane personer, till hvilkas omdöme det är allt skäl att sätta förtraende, yttra sig ganska fördelaktigt om Utskottets förslag, och så fördelaktigt, stt de tillag: den önskan, att Riks-Stånden genom bifall till betänkandet måtte göra det möjligt att få denna för kreditrörelsen så vigtiga angelägenhet ordnad innan riksdagen afblåses. För egen del vilja vi nu blott anmärka, att det skall blifva intressant att förnimma, huruvida numera, sedan en så stark opinionsyttring egt rum, såväl ifrån pluraliteten af ledamöterne på Stockkolms börs, som ifrån flere provinsstäder, angående sjelfva hufvudsaken eller behofvet af inrikes vexlar, Borgare-Ståndets nästa öfverliggning i ämnet skall erbjuda förnyelsen af det högst egna och ovanliga skådespel :man förra gången hade, vid debatten om vexelrätt för enskilde invisningar, att just de båda represestanterne för hufvudstadess köpman, i synnerhet Hr Ekerman, yttrade sig tvärtemot den ofvannämnde opinionsyttringen hos kommittenterne; ett förhållande som för öfrigt, hvad Hr Ekerman angår, inträffade icke blott i fråga om vexlarna,utan äfven i flere andra frågor. Det vore likväl måhbända obilligt att klandra Hr Ekerman härför, när man betraktar från hvilken synpunkt han utgår. Han föreställer sig nemligen, enligt eget tillkännagifvande, att affärer drifvas af män som äro så gamle att de icke mera utan svårighet kunna skrifva. Det är således gubbarnas sak, som företrädesvis ligger honom om hjertat; och man bör då icke undra om åsigterna blifva något gammalmodiga!