Hela den del af den tidningsläsande allmänhe-
ten, som tillika intressevar sig för utvecklingen och
stadgandet af våra kreditbruk till likhet med hvad
i andra länder visat sig nyttigt och välgörande,
har sannolikt med myciet intresse och uppmärk-
samhet genomläst Lag-Utskottets omsider till Ri-
kets Ständer inkomna betänkande om en ny vexel-
stadga, hvilket meddelades i gårdagens blad.
Man kan icke tilisluta ögonea för de svårigheter,
som vid föredragningen i Riks Stånden måste möra
detta betänkande. Dels saknas ännu all den led-
ning för bedömmande af de möjliga bristerna, som
ligger i erfarenheten af en sådan lags tillämpning
på den inre rörelsen, och huru systemet skall taga
sig ut i verkställigheten, — how the system works
— såsom Engelsmännen så uttrycksfull: kalla det;
dels ökas denna svårighet deraf, att nnst tre fjer-
dedelar af representanterne bestå af personer, som
sannolikt aldrig behöft att skrifva en vexel och
många icke ens hafva något begrepp om skillnaden
emellan att trassera och remittera en sådan.
Vid sådant förhållande måste det blifva af :syn-
nerlig vigt att erfara, hvad affsrsmäa som vistats
på andra orter och haft tillfälle jemnföra de olika
stadganden der finnas, tänka om det ifrågavarande
förslaget. Vi hafva med tillfredsställelse hört flera
sådane personer, till hvilkas omdöme det är allt skäl
att sätta förtraende, yttra sig ganska fördelaktigt
om Utskottets förslag, och så fördelaktigt, stt de til-
lag: den önskan, att Riks-Stånden genom bifall till
betänkandet måtte göra det möjligt att få denna
för kreditrörelsen så vigtiga angelägenhet ordnad in-
nan riksdagen afblåses. För egen del vilja vi nu blott
anmärka, att det skall blifva intressant att förnimma,
huruvida numera, sedan en så stark opinionsyttring egt
rum, såväl ifrån pluraliteten af ledamöterne på Stock-
kolms börs, som ifrån flere provinsstäder, angående
sjelfva hufvudsaken eller behofvet af inrikes vexlar,
Borgare-Ståndets nästa öfverliggning i ämnet skall
erbjuda förnyelsen af det högst egna och ovanliga
skådespel :man förra gången hade, vid debatten
om vexelrätt för enskilde invisningar, att just de
båda represestanterne för hufvudstadess köpman,
i synnerhet Hr Ekerman, yttrade sig tvärtemot
den ofvannämnde opinionsyttringen hos kommitten-
terne; ett förhållande som för öfrigt, hvad Hr Eker-
man angår, inträffade icke blott i fråga om vexlar-
na,utan äfven i flere andra frågor. Det vore likväl må-
hbända obilligt att klandra Hr Ekerman härför, när
man betraktar från hvilken synpunkt han utgår. Han
föreställer sig nemligen, enligt eget tillkännagifvan-
de, att affärer drifvas af män som äro så gamle
att de icke mera utan svårighet kunna skrifva. Det
är således gubbarnas sak, som företrädesvis ligger
honom om hjertat; och man bör då icke undra om
åsigterna blifva något gammalmodiga!