slutet skulle genomarnilvas. Nu halva de iorut-
sagda följderna inträffat — och då klagar man öf-
ver dem. — Med skäl må man beklaga, att äfven
de mindre hemmzansegarnes egendom blifvit belastad
med ansvarsförbindelse för påstådde fö: deler, af hvil-
ka de ej kunna komma i åtnjutande. Men den rät-
ta tidpunkten, då denna ömhet för den mindre be-
medlade jordbrukareklassen bordt visa sig, är redan
förbi, Nu mera kan man icke hafva afseende på
annat än hypoteksföreniogarnas och dessa mindre
jordbrukares bestånd; och om det, såsom händelsen
verkligen är, med ingenderas säkerhet låter sig för-
ena att små bemmansdelar få inträda i bolagen,
så blir hvarje hänsyftning på en hos representanten
från vissa mindre skuldsatta provinser förmodad
kallsinnighet mot den ringare jordbrukareklas-
sen, lika obillig, som den är ogrundad och
vrång. Hufvudfråigan är pu denna: huru må sta-
ten reddas från äfventyr af den ingångna garanti-
en? Från denna synpunkt utgick talarer, och
trodde sig jemväl derigenom ådagalägga det vwerk-
ligaste deltagande för de skuldsatta bland allmo-
gen. Det enda medlet att förekomma våda för det all-
männa, måste åter sökas i hypoteksföreningarnes soli-
ditet. Men att minimisumman för inträdesrätt skul-
le nedsättas, kan omöjligen förenas hvarken med
föreningarnes bestånd eller med de mindre jordbru-
karnes sanna fördel. Det verkliga värdet af en li-
ten fastighet beror af förstörbara beståndsdelar,
åbyggnad, stängsel, häfd m. m. i vida större propor-
tion, än en större egendoms värde deraf beror.
En hypoteksförening, i hvilken många sådana hem-
mansdelar vore delägare, blottställdes derföre vida
mer för förluster. Kostnaderna för inträdet i för-
eningen blifva i det närmaste de samma för en
liten egendom som för en stor, och betaga således
den förra en betydlig del af de förespeglade för-
delarna, Äfven förvaltningskostnaderna blifva nä-
stan desamma. Den till deras bestridande beräk-
nade procent af årliga inbetalningen, blifver derfö-
re i ssmma mån otillräcklig för föreningens admi-
nistration, som bolaget sammansät!es af en mängd
små hemman. Det ligger i sakens natur, att en-
dast de större godsägare — endast de rika — kun-
na draga fördel af dessa inrättningar. Mot de små
hemmansägarne ådagalägger man nu allrabäst sin
ömhet, om man sätter minimisumman hög, och
derigenom förekommer deras inledande i en inrätt-
ning, på hvars föregifna gagn de skola se sig illa
bedragna. Utskottet har föreslagit 4,000 Rdr rglds.
Talaren yrkade, att intet hemman, som ej uppgår
till 10,000 Rdr borde få inträda i föreningen. Den
oundvikliga följden af föreningarne blir i annat
fall allmogens ohjelpliga skuldsättning och under-
gång. — Ägaren af ett hemman, värdt 4,000 Rdr rglds
irgår i hypoteksföreningen, och kan då skuldsätta
hemmanet för halfva värdet, 2000 Rdr: denna kan
derigenom vinna fördelar; men om hemmanet öf-
vergår till annan ägare med denna skuldsättning i
hypoteksföreningen, är väl denna i bättre belägen-
het än om han skuldsatt sig hos enskilt person?
Skall han icke årligen betala 6 proc. till hypoteks-
föreningen? Först då om han hinner upplefva de
38 eller 40 amorteringsårens förlopp, skulle hans
ställning vara förbättrad. Men under denna vänt-
ningstid, hvilka tillgångar har han för hemmanets
häfd och sitt hushåll? Räntan af de öfriga 2000
Rdr, och intet mer. I de flesta fall förmår en så-
dan hemmansegare icke afbörda räntan af sin
skuld; om icke genom nya lån. Det är blott en
stor egendom, som möjligen kan bära skuldsätt-
ving till halfva värdet, och lemna innehafvaren
öfverskott för dess nödtorftiga bergning. Sät-
tes minimisumman låg, så inleder man derigenom
en stor del af allmogen i samma förderfliga skuld-
sättning, hvaröfver man i några orter nu klagar.
Dess små fastigheter, belastade med skulder, skola
då inom kort gå utur allmogens händer i de stör-
re godsägarnes. — Talaren beklagade om mången
finner sig bedragen då inträde i hypoteksförenin-
arne måste vägras honom: beklagade äfven om
någon skulle ångra beslutet, då följderna fram-
träda i verkligheten. Det är illa; men, yttrade
talaren, nu är derom ingenting annat att säga, än
det gamla: min kära George Dandin, du bar sjelf
velat så hafva det. Häri instämde Doktor BJÖRK-
MAN, Prostarne LAURENIUS, P.G. SVEDELIUS
och NORDIN,
För återremiss af Betänkandet och på samma
skäl som Doktor Hasselroth, yttrade sig Prosten
AFZELIUS, Doktor MOREN (med särskild upp-
märksan het fäctad nå ReserVvationen af Pikedage