ALL IA ILANTIT ER Ra DIN TLA IR AES Man har anmärkt, huru anatemerna och ropen mot liberalismen på de sista tiderna tilltagit i beständig progression; tidningar i landsorten hafva dels i högljuddare stämma förnyat sina gamla klagovisor mot tidens. nya riktnicg, dels från förut liberalare åsigter gått öfver till motsatta sidan; den ena bannlysningsbullan följer den andra; till och med en och annan lärare vid våra universiteter har börjat trycka predikningar mot tidehvarfvet och allt hvad det bär i sitt sköte. Vare sigatt sjelfva det ungefär liktidiga sammanträffandet af dylika anfall från alla väderstreck, endast är en tillfällighet, eller att det utvisar en från någon medelpunkt utgången högre plan, att, med ens göra sig af med de hberala opiniomxerne, så tyckes det emedlertid som om berserkarne hvar i sin stad, på vissa dagens fenomener ansett tiden pu om någonsin vara inne att taga till sig Imannamod och draga ut med sina korsgevär. Att af öfvertygelse strida och falla för en ädel sak, är det skönaste skådespel på jorden; att, antingen af fanatism eller mot lega, göra det för en ömklig, lönas merendels endast med åtlöje. Också hafva vi någongång dragit på munnen, när de båla kämparne rest sig på tå, och svept omkring sig leijonhuden för att skyla skröpligheten, eller satt näsan i vädret för att spela hjelte, eller dunkat sig för brösfeg med fraser, för att ge sig ton af snille, eller bredt omkring sig tänkeoch sedespråk för att gälla såsom helgon. Att man vågar skratta åt alla dessa företag af sådane digniteter, se der hvad som isynnerhet gripit. Också hafva de till svar tagit sim tillflykt, liksom det vid belggringar brukades i fordna dar, till allehanda stinkande projektiler; och detta bombardement fortgår nu som bäst. Har härmed varit meningen att kunna nedtysta det förargliga löjet, så frukta vi dock, att de misstagit sig. Det finnes i verlden en oändlig mängd ömkligheter, dem det vore orätt att bemöta med alfvar. De äro samt och synnerligen öfvermagar; lagen kan icke användas der; för dem är husegan. Till sådane löjligheter räkna vi alla försök att sminka det utlefvade och, skrumpna, för att ännu en liten tid genom denna lånade anstrykning göra det fagert och intagande under ögonen; att trumoneta ilofsånger oppe på höjderna, för att öfverrösta de måhända minudre behagliga visorna i dalarna ivunder, att pryda masttopparne med gliödjeflaggor, om än sjelfva skrofvet går i :marvatten. Och sannerligen, löjet är en dyrbar himlens gåfva i våra alfvarsamma tider. Huru månget tillfälle till mun terhet kommer icke att saknas när t. ex. sujetter, sådana som Red. af Götheborgs Dagblad, engång tröttaat vid det nitiska stångande, uti hvilket de nu som bäst svettas! ) Kana det emedlertid vara deras förhoppning på fullt alfvar, att vinna något härmed: att få tillvägabregt en reaktion mot tidens sträfvanden? Är det icke svarare ur helt olika motiver man måste söka förklaringen till en ton och ett språk, som liknar förtviflans sista ansträngningar, t. eXx., det vackraste vi kunna taga, ur en missförstådd point dhonneur att icke vilja ge sig alldeles utan strid? skulle de väl inbilla sig, att tiden är ett lerstycke, som hvar och en klåpare kan forma till ett beläte efter sitt sinne? mena de att en inre organism, som icke efter menniskofunder utan efter eviga lagar u!tbildar sig sjelf, mindre fiones i det moraliska verldslifvet än i det vegetativa? du klipper trädets krona fyrkantig i sommår; kanske mom nästa höst står hon vuxen tiund igen; det är en kraft dess ådror, som föga aktar din trädgårdssax. Af hela den fordna lunden ligger kanske blott ett frö qvar djupt i svedjelandet, och kanske i åratal; det är dock icke förloradt, cch af ett fö kan snart bli en lund på nytt. Detta är bilden af tidens inre lif, och af idgernas. Uti det ligger möjligheten af menniskoslägtets uppfostran, förutan hvilken hela skapelsen vore ett tomt infall utan ändamål. Detta lif, denna själ i tiden är en statsmakt öfver all annan. Hvad den vill, måste förr eller sednare ske; hvad den menar, det är tidens ande. Och på den måga de akta, som makten hafva; ty de äro kallade till bans utskickade att bryta väg och rödja rum, der han skall gå fram att odla och bygga nytt, icke till sengångare bland halfruiner, sorglösa sålänge ännu icke taket ramlar öfver deras hufvuden, utan någon högre, ädlare tanke än egoismens eller liknöjdhetens. Ännu rågra år, och det nya slägtet står fullmoget. Det unga tidehvarfvets skönaste idger om menniskovärde, frihet och upplysnirg har det fått till