ALL IA ILANTIT ER Ra DIN TLA IR AES
Man har anmärkt, huru anatemerna och ropen
mot liberalismen på de sista tiderna tilltagit i be-
ständig progression; tidningar i landsorten hafva
dels i högljuddare stämma förnyat sina gamla kla-
govisor mot tidens. nya riktnicg, dels från förut
liberalare åsigter gått öfver till motsatta sidan; den
ena bannlysningsbullan följer den andra; till och
med en och annan lärare vid våra universiteter har
börjat trycka predikningar mot tidehvarfvet och
allt hvad det bär i sitt sköte. Vare sigatt sjelfva
det ungefär liktidiga sammanträffandet af dylika
anfall från alla väderstreck, endast är en tillfällig-
het, eller att det utvisar en från någon medel-
punkt utgången högre plan, att, med ens göra sig
af med de hberala opiniomxerne, så tyckes det e-
medlertid som om berserkarne hvar i sin stad, på
vissa dagens fenomener ansett tiden pu om någon-
sin vara inne att taga till sig Imannamod och dra-
ga ut med sina korsgevär.
Att af öfvertygelse strida och falla för en ädel
sak, är det skönaste skådespel på jorden; att,
antingen af fanatism eller mot lega, göra det för
en ömklig, lönas merendels endast med åtlöje.
Också hafva vi någongång dragit på munnen, när
de båla kämparne rest sig på tå, och svept om-
kring sig leijonhuden för att skyla skröpligheten,
eller satt näsan i vädret för att spela hjelte, eller
dunkat sig för brösfeg med fraser, för att ge sig
ton af snille, eller bredt omkring sig tänke- och
sedespråk för att gälla såsom helgon. Att man
vågar skratta åt alla dessa företag af sådane dig-
niteter, se der hvad som isynnerhet gripit. Också
hafva de till svar tagit sim tillflykt, liksom det
vid belggringar brukades i fordna dar, till allehan-
da stinkande projektiler; och detta bombardement
fortgår nu som bäst. Har härmed varit menin-
gen att kunna nedtysta det förargliga löjet, så
frukta vi dock, att de misstagit sig. Det finnes
i verlden en oändlig mängd ömkligheter, dem det
vore orätt att bemöta med alfvar. De äro samt och
synnerligen öfvermagar; lagen kan icke användas
der; för dem är husegan. Till sådane löjligheter
räkna vi alla försök att sminka det utlefvade och,
skrumpna, för att ännu en liten tid genom denna
lånade anstrykning göra det fagert och intagande
under ögonen; att trumoneta ilofsånger oppe på
höjderna, för att öfverrösta de måhända minudre
behagliga visorna i dalarna ivunder, att pryda
masttopparne med gliödjeflaggor, om än sjelf-
va skrofvet går i :marvatten. Och sannerli-
gen, löjet är en dyrbar himlens gåfva i våra
alfvarsamma tider. Huru månget tillfälle till mun-
terhet kommer icke att saknas när t. ex. sujetter,
sådana som Red. af Götheborgs Dagblad, engång
tröttaat vid det nitiska stångande, uti hvilket de
nu som bäst svettas! ) Kana det emedlertid vara
deras förhoppning på fullt alfvar, att vinna något
härmed: att få tillvägabregt en reaktion mot tidens
sträfvanden? Är det icke svarare ur helt olika mo-
tiver man måste söka förklaringen till en ton och ett
språk, som liknar förtviflans sista ansträngningar,
t. eXx., det vackraste vi kunna taga, ur en missför-
stådd point dhonneur att icke vilja ge sig alldeles
utan strid? skulle de väl inbilla sig, att tiden är
ett lerstycke, som hvar och en klåpare kan forma
till ett beläte efter sitt sinne? mena de att en inre
organism, som icke efter menniskofunder utan efter
eviga lagar u!tbildar sig sjelf, mindre fiones i det
moraliska verldslifvet än i det vegetativa? du klip-
per trädets krona fyrkantig i sommår; kanske mom
nästa höst står hon vuxen tiund igen; det är en kraft
dess ådror, som föga aktar din trädgårdssax. Af
hela den fordna lunden ligger kanske blott ett frö
qvar djupt i svedjelandet, och kanske i åratal; det
är dock icke förloradt, cch af ett fö kan snart bli
en lund på nytt. Detta är bilden af tidens inre
lif, och af idgernas. Uti det ligger möjligheten af
menniskoslägtets uppfostran, förutan hvilken hela
skapelsen vore ett tomt infall utan ändamål. Det-
ta lif, denna själ i tiden är en statsmakt öfver all
annan. Hvad den vill, måste förr eller sednare ske;
hvad den menar, det är tidens ande. Och på den
måga de akta, som makten hafva; ty de äro kal-
lade till bans utskickade att bryta väg och rödja
rum, der han skall gå fram att odla och bygga
nytt, icke till sengångare bland halfruiner, sorg-
lösa sålänge ännu icke taket ramlar öfver deras
hufvuden, utan någon högre, ädlare tanke än ego-
ismens eller liknöjdhetens.
Ännu rågra år, och det nya slägtet står fullmo-
get. Det unga tidehvarfvets skönaste idger om men-
niskovärde, frihet och upplysnirg har det fått till