AA VE MAME MISSVISMA DM IRS BI HY TYP RIM MT mot Ständerna. Sådana äro t. ex. att de förspillt tiden med att orda om, huruvida presten skall bära den vanliga prestkragen eller silfverkors. Denna apostrof lärer det Högvördiga Ståndet få taga ad notam. Som emellertid blott ett enda Stånd härmed upptagit ett par plena, således icke en 300dradedel af riksdagens hela arbetstid, så torde beskyllninvgeas börda icke bli så särdeles svår att bäåra. Ett väsendiligare gravamen är, att protokollerna fyllas med petrificerade utfall mot tidningsprässen för billiga tillrättavisningar af åtskilliga representanters uppenbara misstag. Häiri har Dagbladsförfattaren onekligen rätt. Högst olicpligt hafva dessa tidningsskrifvare men framför allt Aftonbladet och Allehanda mot sin vilja fått spela en roll i riksdagens debatter, varit bilottställda för längre och kortare diatriber, i synnerhet inom Höglofl. Ridd. och Adeln, der, ibland annat, en värd ledamot en gång ställde ett vidlyftigt anförande, direkte till en af dessa tidningars utgifvare, för att der vederlägga en artikel, som varit införd i dess blad. Detta må med skäl kallas ett okynne, måhända mera i behof af en kapson, än tidningarne, som en högvördig Prelat velat dekorera dermed. Man förstår emedlertid lätt, att det icke är så mycset de kbållna talen, hvaröfver Författaren förgrymmar sig, som icke snarare voteringarne inom Förstärkta Stats-Utskottet. De hafva, väl ej borttagit så mycken tid; men deremot medfört högst förargliga resultater nemligen nekade anslag , bland annat såsom det yttras, ämnade — till Carlstens iordningställande, för skyddande af segelfarten på Götha Elf; hvaraf man ser att Förf. är stark i Geogrslien, likasom i logiken; att att beväringen måste gå naken, eburu det blifvit medgifvet, att förråderna äga betydliga qvantiteter af kläde inne, som kan användas för detta behof om regeringen blott vill; — att inrikes handeln är på vägen att afstadna i brist på nödvändiga kapitaler; det lärer då vara Ständerna som begärt de ökade statsanslagen, hvarigenom ännu flera kapitaler skulle dragits ur rörelsen? — att en verkstäld realisation blifvit lemnad utan behöriga garantier; märklig anklagelse mot ministeren sjelf, som i afseende på Bankens lånerörelse öfverlemnat garantiernas uppgörande så godt som åt sitt öde. Men sedan Förf. sålunda uppräknat allt det onda Ständerva eller rättare det förstärkta Stats-Utskottet gjort, och hvarigenom Riksdagens upplösning, otvifvelaktigt skulle tillfredsställa nationens behof och önskningar, att icke se sina dyrbaraste intressen trampade under fötterna, så försäkrar han att från Lapparnas fjäll till yttersta ändan af Skånes slätter, skall Svensken värdera konungens tålmodighet, som låtit Riksdagen ännu längre fortfara d. v. s., — efter Förf:s egen nyss anförda deduktion, — som låtit nationens behof och önskningar trampas under fötterna — ett ganska tvetydigt yttrande ef.er uttrycket om trampandet under fötterna. ! Förf. tillviter Herr Ekstrand att hafva påstått, det missnöjet med Riksdagens längd, drabbar mest Konungen. Anmärkom för det första, det Herr Ekstrand har användt ordet: Konungen i den mening, som grundlagarne använda det, då fråga är om offenthga styrelse-åtgärder, för att beteckna regeringen. Men tilläggom dervid, att om ett sådant missnöje skulle kunna fästa sig vid Konungens person, hvems är då felet? icke Ständernas, utan de skribenters, och talares, som oupphörligen bemöda sig, att tillintetgöra den ministeriella anosvarigheten genom utbredande af den läran att det är Konungen allena som styr. Om denna lära får vinna insteg, och missnöje med styrelsen ägt rum, så är det ju klart, att sådant också måste träffa Konungen. Ibland de ypperligaste bitarne i Dagbladets artikel, är likväl uttydningen af Hr Ekstrands yttrande, att folket sjelft skulle kunna inför thronen uttala sin obelåtenhet. Det heter nemligen: Om Hr Ekstrand känner någon sådan stämpling å färde vara, hvarföre uppfyller han icke såsom embetsman sin pligt att uppgifva namnen på de personer, som honom vetterligen i en sådan stämpling deltaga? Hvarföre tyder han icke de närmare omständigheter, som honom derom kunnige äro, så att faran må förekommas och stämplingen utletas. Hr. Ekstrand har likväl ganska tydligt uppgifvit dessa personer, De heta: Svenska folket, och stämplingens föremål är: Slutet på en långvarig Riksdag, som ingenting kan uträtta. Vi förmoda, att förf., vägledd af denna upplysning, skall med