AA VE MAME MISSVISMA DM IRS BI HY TYP RIM MT
mot Ständerna. Sådana äro t. ex. att de förspillt
tiden med att orda om, huruvida presten skall
bära den vanliga prestkragen eller silfverkors.
Denna apostrof lärer det Högvördiga Ståndet få ta-
ga ad notam. Som emellertid blott ett enda Stånd
härmed upptagit ett par plena, således icke en 300-
dradedel af riksdagens hela arbetstid, så torde be-
skyllninvgeas börda icke bli så särdeles svår att bäå-
ra. Ett väsendiligare gravamen är, att protokol-
lerna fyllas med petrificerade utfall mot tidnings-
prässen för billiga tillrättavisningar af åtskilliga
representanters uppenbara misstag. Häiri har Dag-
bladsförfattaren onekligen rätt. Högst olicpligt
hafva dessa tidningsskrifvare men framför allt Af-
tonbladet och Allehanda mot sin vilja fått spela
en roll i riksdagens debatter, varit bilottställda för
längre och kortare diatriber, i synnerhet inom Hög-
lofl. Ridd. och Adeln, der, ibland annat, en värd le-
damot en gång ställde ett vidlyftigt anförande, di-
rekte till en af dessa tidningars utgifvare, för att
der vederlägga en artikel, som varit införd i
dess blad. Detta må med skäl kallas ett okynne,
måhända mera i behof af en kapson, än tidnin-
garne, som en högvördig Prelat velat dekorera
dermed.
Man förstår emedlertid lätt, att det icke är så
mycset de kbållna talen, hvaröfver Författaren för-
grymmar sig, som icke snarare voteringarne inom
Förstärkta Stats-Utskottet. De hafva, väl ej bort-
tagit så mycken tid; men deremot medfört högst
förargliga resultater nemligen nekade anslag , bland
annat såsom det yttras, ämnade — till Carlstens
iordningställande, för skyddande af segelfarten på
Götha Elf; hvaraf man ser att Förf. är stark i
Geogrslien, likasom i logiken; att att beväringen
måste gå naken, eburu det blifvit medgifvet, att
förråderna äga betydliga qvantiteter af kläde inne,
som kan användas för detta behof om regeringen
blott vill; — att inrikes handeln är på vägen att
afstadna i brist på nödvändiga kapitaler; det lä-
rer då vara Ständerna som begärt de ökade stats-
anslagen, hvarigenom ännu flera kapitaler skulle
dragits ur rörelsen? — att en verkstäld realisa-
tion blifvit lemnad utan behöriga garantier; märk-
lig anklagelse mot ministeren sjelf, som i afseende
på Bankens lånerörelse öfverlemnat garantiernas upp-
görande så godt som åt sitt öde. Men sedan Förf.
sålunda uppräknat allt det onda Ständerva eller
rättare det förstärkta Stats-Utskottet gjort, och
hvarigenom Riksdagens upplösning, otvifvelaktigt
skulle tillfredsställa nationens behof och önsknin-
gar, att icke se sina dyrbaraste intressen trampa-
de under fötterna, så försäkrar han att från Lap-
parnas fjäll till yttersta ändan af Skånes slätter,
skall Svensken värdera konungens tålmodighet,
som låtit Riksdagen ännu längre fortfara d. v. s.,
— efter Förf:s egen nyss anförda deduktion, — som
låtit nationens behof och önskningar trampas un-
der fötterna — ett ganska tvetydigt yttrande ef.er
uttrycket om trampandet under fötterna. !
Förf. tillviter Herr Ekstrand att hafva påstått,
det missnöjet med Riksdagens längd, drabbar mest
Konungen. Anmärkom för det första, det Herr
Ekstrand har användt ordet: Konungen i den me-
ning, som grundlagarne använda det, då fråga är
om offenthga styrelse-åtgärder, för att beteckna
regeringen. Men tilläggom dervid, att om ett så-
dant missnöje skulle kunna fästa sig vid Konun-
gens person, hvems är då felet? icke Ständernas,
utan de skribenters, och talares, som oupphörligen
bemöda sig, att tillintetgöra den ministeriella ano-
svarigheten genom utbredande af den läran att det
är Konungen allena som styr. Om denna lära får
vinna insteg, och missnöje med styrelsen ägt rum,
så är det ju klart, att sådant också måste träffa
Konungen.
Ibland de ypperligaste bitarne i Dagbladets ar-
tikel, är likväl uttydningen af Hr Ekstrands ytt-
rande, att folket sjelft skulle kunna inför thronen
uttala sin obelåtenhet. Det heter nemligen: Om
Hr Ekstrand känner någon sådan stämpling å färde
vara, hvarföre uppfyller han icke såsom embets-
man sin pligt att uppgifva namnen på de perso-
ner, som honom vetterligen i en sådan stämpling
deltaga? Hvarföre tyder han icke de närmare om-
ständigheter, som honom derom kunnige äro, så
att faran må förekommas och stämplingen utletas.
Hr. Ekstrand har likväl ganska tydligt uppgifvit
dessa personer, De heta: Svenska folket, och
stämplingens föremål är: Slutet på en långvarig
Riksdag, som ingenting kan uträtta. Vi förmoda,
att förf., vägledd af denna upplysning, skall med