NAliduUudCellUlde MM VIUMTMIRUIVLCL JIVLUTL UCLIULIT JUL ARldlad, dlL UCL ansåg sig fullt berättigadt att vidtaga sådane utvägar till anskaffande af medel för Riksgäldskontoret, hvilka möjligen under nästlidne sommar, RiksStånden icke ansett då erforderlige, samt att, i fråga om Bankovinstens temporära användande, nu förordna på annat sätt, sedan erfarenheten visat att Bankens reela valuta ej vore utsatt för någon rubbning i den nödige utsedde proportionen till sedelstucken. Då nu andra förhållanden inträffat, och erfarenhbeten under 6 månaders yvexling visat att silfret icke särdeles utfordrades ur Banken, kunde säkerligen sedelmassan, utan fara ökas; och man måtte väl icke då nu behöfva inskränka sig till åtgärder, som nödvändigt skulle innebära enödiga uppoffringar å statens sida, oredor i enskilia förbållanden, och sannolikheten af snart behof utaf Ständernes sammanträde. Af sådan beskaffenhet vore Utskottets utlåtande. Att åt Fullmiktige lemna en så vidsträckt och obestämd rättighet, som Utskottet föreslagit, vore oförsvarligt. Talaren uppdrog en jemförelse mellan de af Riksgäldskontorets styrelse från 1823 och 1828 års riksdagar begagnade lånesätt, af hvilka han ansåg det, år 1823 införda, att låna mot 3 proc. på kort tid ställde obligationer, vara förmånligast, ty 5procentslånen ryckte alla disponibla tillgångar från jordbruk och näringar, utan att lemna åt penningerörelsen några gångbara representativer, emedan sannolikt kontorets obligationer komme att skrinläggas. I Utskottet hade man till och med ifrågasatt, att rabatt kunde blifva nödig för erhållande af 5 procents lån. En sådan skulle öka nationens förlust på detta lånesätt, och detta vore äfven stridande mot våra lagar, som blott stadgade betalningsskyldighet för hvad man i valuta erhållit. Af dessa och flere skäl funne han sig föranlåten att föreslå: 1:0 Att Riksens Ständer, i och för Riksgäld kontorets enskilta behof intill nästa riksdag, anvisa och anslå en årlig summa af 1,200,000 Rdr bko; 2:0 Att det må öfverlemnas åt fullmäktige, att efter sig företeende omständigheter, emot obligationer i Svenskt mynt upptaga större eller mindre lån, att betala vid anfordran, efter uppsägning eller på bestämd förfallotid, dock icke längre än 15 år från deras utfärdande. Fullmäktige skulle dock företrädesvis söka begagna de förstnämde lånesätten, som erbjuda förmånen af en lägre ränta; cch finge icke i något fall räntan öfverstiga fem procent, äfvensom icke rabatt å kapitalet medzifvas. NILS PERSSON från Örebro län yrkade afslag å StatsUtskottets betänkande, i hvad som rörde statens skuldsättning, och att fyllandet af Riksgäldskontorets behof skulle ske genom bevillning, och icke, såsom Utskottets förslag tycktes innefatta, genom af fullmäktige upptagne lån. Sekreteraren erinrade att Utskottet just tillstyrkt hvad Nils Person yrkat, eller att de begärda 1,100,000 Rdr skulle utgå såsom ett bestämdt årligt anslag af statens medel och icke upptagas i låneväg, hvarefter Sven Heurlin fr. Kronobergs län talade för bifall till Anders Danielssons förslag. V. Talm. JON JONSSON yttrade, att sedan StatsUtskottet afgifvit sitt första förslag öfver Riksgäldskontorets behof, hade nya utgifter till ett ganska betydligt belopp lifvit å kontoret anvisade, och så väl för dessa, som för kontorets äldre förbindelser, måste nödige tillgångar beredas, och det vore cmöjligt, att genom ökad bevillning inbringa hela det belopp, som erfordrades, hade man icke någon annan utväg, än att genom lån anskaffa den bristande summan. Anders Danielsson hade yttrat den öfvertygelse, att en upplåning mot 3 procent vore den mest fördeiaktiga. Erfarenheten hade dock visat, att under den tid sådane lån förut af Riksgäldskontoeret upptogos, upplåningen ofta öfyverstigit kontorets behof för dagen, hvarföre en del af de insatte medlen lågo oanvände och belastade kontoret med en fruktlös räntebetalning. Denna olägenhet försvunne i och med detsamma som en högre procent för upplåningen bestämdes, och Riksgäldskontoret blefve då i tillfalle att ej behöfva mottaga mera, än det behöfde — 1832 hade det varit nära, att Riksgäldskontorets fullmäktige, i anseende till em yppad brist i beräknade tillgångar af 2 å 300,000 Rdr, nödgats hos Kongl. Maj:t begära Ständernas sammankallande; men förlägenheten hade dock upphört genom anskaffande lån och influten bevillning. Ett sådant förhållande visade dock angelägenheten af, att icke binda fullmäktige vid alltför inskränkte och oföränderlige föreskrifter i afseende på lånevilkoren, Talmannen funne sig derföre föranlåten yrka Ståndets biträdande af Högr. PresteStåndets beslut, hvilket med nödig säkerhet för R. St., förenade den frihet uti operationernes bedrifvande, som måste lemnas åt fullmägtige, om dessa skola kunna undgå ar förr eller senare äska sina principalers sammankallande. HANS JANSSON fr. Elfsborgs län trodde att han, som i egenskap af fullmäktig, 1 Riksgäldskontorct, vore pligtig att rätta sig efter Ständernas blifvande beslut, af sådan orsak vid detta tillfälle borde iakttaga tystnad och ej deltaga i diskussionen, men ville dock, i enlighet med sin förut yttrade öfvertygelse om vådan at utländsk skuldsättning, tillstyrka bifall till Anders Danielssons förslag, hvilket kunde verkställas med landets egna penningetillgångar. Låna vore oundvikligt, ty att lägga allt på bevillningen vore eJ tänkbart. ÅA den andra sidan vore omöjligt att undvika utländskt lån, om icke bevillningen något höjdes utöfver dess nuvarande belopp; och hyad Utskottet härutinnan tillstyrkt vore både lämpligt och billigt. I afseende åter på upplåningsvilkoren, instämde han med Anders Danielsson, hvars förslag, bättre än något annat, torde kunna förekomma Riksgäldskontorets befarade heläenhet. Hade man blott hunnit öfver de 2:ne första åren, eller till 1837, då en del af den nya bevillningen influtit, kunde man påräkna en mindre ofördelaktig ställning; men då de, genom nya statsregleringen påräknade tillgångar ej kunde inflyta förr än om 2 år, föranledde ett sådant förhållande en förlägenhet, hälst alla utgifter måste under tiden oafkortadt och på bestämda tider utgå. Med Anders Danielsson förenade sig ANDERS ANDERS. SON fr. Skaraborgs län, ANDERS ERIKSSON från Örebro län, JOHANNES JOHANSSON och HANS HANSSON frn Dala. län m ff