unnit häkte böra ega rum, så skulle åtalet i intet
all få nedläggas förr än dom fallit.
Friherre BOYE anmärkte, att Hr Grefve Horns
tillägg avgick ett ämne, som icke vore i motionen
afhandladt, och Friherren ville ej tillåta att man
ginge längre. Friherren vore sf den tanka, att se-
dan ett missförstånd hos underordnade auktoriteter
föranledt, att för brott emot 5 1 S. Missgernings-
Balken arrestering egt rum först och anmälan hos
Kongl. Maj:t sedan, hvaraf inträffat att om Kongl.
Maj:t nedl:gdt saken den häktade ej baft möjlighet
af rekonvention, så bade motionären haft till-
räcklig anledning till sin motion; men Grefve
Horns tillägg stod ej att! förena med Konungens
rätt att på förhand trikalla från ansvar. I öfrigt
förklarade Friherren att han 2lldeles icke befarade,
att förändringen at 5 Kap. 1 S. Missgernings-bal!ken
skulle föravleda till åtal för annat än personliga
förolämpningar mot Konungen och lastande af hans
enskilda gercingar, men ingalunda för allmänna re-
geringsåtgärder, så v:da ej klandret innebure en
persoalig smädrel!se; ty om någon sade att ett rege-
rings-beslut hade sin grund i Konungens personliga
egennytta, så frågade talaren om sådant icke vore
att tala lasteliga om Konungen och om det icke
förtjente siraff?
Hr DALMAN: Ehuru öfvertygad om Grefve
Horns välmenande afsigter, befarade talaren dock att
Hr Grefvens föreslagna tillägg svarare skulle motar-
beta än befrämja motionens ändamål; ty det syntes
verkeligen innebära en anvisniog tiil Domaren att
betrakta allt lasteligt tal å Konungen såsom upp-
maning till myteri, eller ock till konungens rådgif-
vare, att, i hsndelse en tjenstvillig domare häktat
någon missbaglig person, under en dylik förevänd-
ning, med åberopande af det ifrågavarande tiiligget,
i handelse det skulle blifva R. Ständers beslut, att
undsika yttra sig angående det lasteliga talets be-
skaffenhet, utan låta åtalet fortfara under domarens
äfventyr. Detta vore så godt som att rent af fö-
reslå upphafvande af 1777 års Beef. I öfrigt vore
det helt naturligt att, om talet ansågs innefatta upp-
maning till myteri, så vore domaren i allt fell skyl-
dig att omedelbart häkta, ty den ifrågavarande mo-
tionen åsyftade endast uppskof med häkiningen för
den händelse, att angifvelsen ginge ut på brott emot
5 Köp. I f. M. B. d. v. s. lederande af Konun-
gens mej-stat, hvilket är något helt annat än upp-
maning till våld emot Konungen eller staten, derom
6 Kap. M. B. handlar.
Grefve HORN anböll, att få undanrödja den före-
ställning, at: Grefven skulle vilja motsätta sig ända-
målet af Hr Dalmans motion. Ingen kunde liflga-
re än Hr Grefven ifra för helgden och beståndet af
1777 års bref. Men just i anseende will Siyrelsens
mildhet, skulle Grefven kunna tänka sig den möjlig-
heten, att domaren kunde opåtaldt bryta mot detta
Kongl. Bref; så voro t. x. om Konungen befallte ned-
läggande af åtalet i ett mål deri arrestering
egt rum, all möjlighaot för den anklagade att
visa sin oskuld afskuren. Då likväl den arre-
sterade alltid borde ega rätt till rekonvention för ett
oskyldigt lidande, hade Grefven önskat det stadgan-
de, att om någon af missförstånd blefve ariesterad
för ett politiskt brott innan Konungen angående
åtalets upptagande sig utlåtit, så borde ransakningen
ovilkorligen fuilföljas, på det den anklagade måtte
få tillgodonjuia sin möjliga oskuld. Grefven vore
dock icke jurist och kunde sälunda ej veta, huruvi-
da han uttryckt sin tanka i behörig form eller ej.
Er DALMAN hade aldrig tviflat på Grefve
Horns med khonom likstammiga alfsigter i detta
arerde; men ban ville blott fista uppmärksamhe-
ten derpå, att om domaren arresterat någon för
uppmaning til myteri, så vore det hvarken do-
marens rätt att hos regeringen anmäla målet till
nedlöggande, eller Kongl. Maj:ts rätt att tillåa åtz-
lets upphörande; ty denna rätt ägde Kongl. Maj:t
icke i något enda mål, som rörde samhällets sä-
Jerbet; det vore således endast för det fall att do-
musen avsig Konuerg ns persox lederad, d. v. 5,
brott begånget emot 5 Kap. 1 4 Missgerningsba-
ker, som anmälan derom lagligen kunde och bor-
de ske hos Kongl. Maj:t, och då för sådan hän-
delse det sore ovilkorligen stadgadt, alt arrest ej
fick äga rum, så följde Ika klart deraf alt en do-
mare, som på en gång arresterade och arhöll om
Korgl. Maj:is yttrande, huruvida åtal borde an-
ställas eller icke, den hade ock gjort sig skyldig
till avsvar, såsom för olaga arrestering. Talaren
fortfor således att anse tillägget obehöfligt och för-