unnit häkte böra ega rum, så skulle åtalet i intet all få nedläggas förr än dom fallit. Friherre BOYE anmärkte, att Hr Grefve Horns tillägg avgick ett ämne, som icke vore i motionen afhandladt, och Friherren ville ej tillåta att man ginge längre. Friherren vore sf den tanka, att sedan ett missförstånd hos underordnade auktoriteter föranledt, att för brott emot 5 1 S. MissgerningsBalken arrestering egt rum först och anmälan hos Kongl. Maj:t sedan, hvaraf inträffat att om Kongl. Maj:t nedl:gdt saken den häktade ej baft möjlighet af rekonvention, så bade motionären haft tillräcklig anledning till sin motion; men Grefve Horns tillägg stod ej att! förena med Konungens rätt att på förhand trikalla från ansvar. I öfrigt förklarade Friherren att han 2lldeles icke befarade, att förändringen at 5 Kap. 1 S. Missgernings-bal!ken skulle föravleda till åtal för annat än personliga förolämpningar mot Konungen och lastande af hans enskilda gercingar, men ingalunda för allmänna regeringsåtgärder, så v:da ej klandret innebure en persoalig smädrel!se; ty om någon sade att ett regerings-beslut hade sin grund i Konungens personliga egennytta, så frågade talaren om sådant icke vore att tala lasteliga om Konungen och om det icke förtjente siraff? Hr DALMAN: Ehuru öfvertygad om Grefve Horns välmenande afsigter, befarade talaren dock att Hr Grefvens föreslagna tillägg svarare skulle motarbeta än befrämja motionens ändamål; ty det syntes verkeligen innebära en anvisniog tiil Domaren att betrakta allt lasteligt tal å Konungen såsom uppmaning till myteri, eller ock till konungens rådgifvare, att, i hsndelse en tjenstvillig domare häktat någon missbaglig person, under en dylik förevändning, med åberopande af det ifrågavarande tiiligget, i handelse det skulle blifva R. Ständers beslut, att undsika yttra sig angående det lasteliga talets beskaffenhet, utan låta åtalet fortfara under domarens äfventyr. Detta vore så godt som att rent af föreslå upphafvande af 1777 års Beef. I öfrigt vore det helt naturligt att, om talet ansågs innefatta uppmaning till myteri, så vore domaren i allt fell skyldig att omedelbart häkta, ty den ifrågavarande motionen åsyftade endast uppskof med häkiningen för den händelse, att angifvelsen ginge ut på brott emot 5 Köp. I f. M. B. d. v. s. lederande af Konungens mej-stat, hvilket är något helt annat än uppmaning till våld emot Konungen eller staten, derom 6 Kap. M. B. handlar. Grefve HORN anböll, att få undanrödja den föreställning, at: Grefven skulle vilja motsätta sig ändamålet af Hr Dalmans motion. Ingen kunde liflgare än Hr Grefven ifra för helgden och beståndet af 1777 års bref. Men just i anseende will Siyrelsens mildhet, skulle Grefven kunna tänka sig den möjligheten, att domaren kunde opåtaldt bryta mot detta Kongl. Bref; så voro t. x. om Konungen befallte nedläggande af åtalet i ett mål deri arrestering egt rum, all möjlighaot för den anklagade att visa sin oskuld afskuren. Då likväl den arresterade alltid borde ega rätt till rekonvention för ett oskyldigt lidande, hade Grefven önskat det stadgande, att om någon af missförstånd blefve ariesterad för ett politiskt brott innan Konungen angående åtalets upptagande sig utlåtit, så borde ransakningen ovilkorligen fuilföljas, på det den anklagade måtte få tillgodonjuia sin möjliga oskuld. Grefven vore dock icke jurist och kunde sälunda ej veta, huruvida han uttryckt sin tanka i behörig form eller ej. Er DALMAN hade aldrig tviflat på Grefve Horns med khonom likstammiga alfsigter i detta arerde; men ban ville blott fista uppmärksamheten derpå, att om domaren arresterat någon för uppmaning til myteri, så vore det hvarken domarens rätt att hos regeringen anmäla målet till nedlöggande, eller Kongl. Maj:ts rätt att tillåa åtzlets upphörande; ty denna rätt ägde Kongl. Maj:t icke i något enda mål, som rörde samhällets säJerbet; det vore således endast för det fall att domusen avsig Konuerg ns persox lederad, d. v. 5, brott begånget emot 5 Kap. 1 4 Missgerningsbaker, som anmälan derom lagligen kunde och borde ske hos Kongl. Maj:t, och då för sådan händelse det sore ovilkorligen stadgadt, alt arrest ej fick äga rum, så följde Ika klart deraf alt en domare, som på en gång arresterade och arhöll om Korgl. Maj:is yttrande, huruvida åtal borde anställas eller icke, den hade ock gjort sig skyldig till avsvar, såsom för olaga arrestering. Talaren fortfor således att anse tillägget obehöfligt och för