tvedrägt och fördomar, samt från personligheten,
afunden och hyllningsbegäret af dagens opinioner,
så ve man icke hvilkendera är mest att beklaga,
Styrelsen eller folket.
Iasändaren af denna uppsats som önskade lemna
ett bidrag till utredande af sakförhållanden, och
att öfvertyga, icke att öka en redan beklagansvärd
bitterbet på någondera sidan, skall icke uppehålla
sig vid dessa utbrott af en 1fver, som han är öfver-
tygad utgår från ea lofvärd källa, om ock från en
uppskrämd fantasi. Han vill bloit erinra, att den
fö.sta satsen kan hafva sin riktighet i etc afsecnode,
det vill säga att planen till ett lands försvarsanstalter
kan vara väl, förträffligi anlagd från militärisk syn-
funkt; föstningsarbetena genisbskt uttänkte, och ut-
förda med sorgfäligasie sparsamhet i detaljerna, —
cch sådana anser ban dem; skeppen ypperligt konstru-
erade och snällseglande, armdea tapper, väl öfvad,
förträffigt discipliverad, och det hela ändock o-
klokt iiillställdt för landet endast af ett skäl, nem-
lisen om kostnaden för de förträffliga anstalterna
öjversiisa landets tillgångar. Förhellandet är det-
samma som ielt enskild: hus, hvarest matmodern
ken vara den skickligaste, anrättvingarna mindre
eyra och likväl smakligare än avorstädes, ord-
megen den fullkomligaste — och busfadern likväl
olycklis, om det välordnade hushåilet sr tilltaget
i så stor skala, att han icke utan de yttersta be-
kymmer kan anskaffa medlen dertill eller kanske
tll och med hotas med ruin. - Då intraffar
den kiokigaste af alla de husliga omsorgerna, att
kunna rätta mun efter matsäcken, och sjelfmant
inskränka sig i tid, för att kunna bespara något åt
framtiden: Om förhållandet ä detsamma med
våra försvarsanstalter, så uppstår ja der likaledes
den frågan: Huru inskränka ntgifterna med miasta
våda för landets säkerhet och sijelfbestånd? — det
vill med andra ord säga: hvilka utgifter kunna
uvdvikas och hvilka äro oundgängliga?
Iasändaren, som tfven sysselsatt sig något med
dessa ärnen, vill försöka att besvara denna fråga,
och såsom den tjealigaste formen dertill välja, att
följa den förutuämnde Författarens uppsats i
S atstidningen.
För att icke göra undersökningen alltför vidlyf-
tig skall Ins. förbigå den del af ämnet som rör
möjliga inskränkningar af armdens personal. Ea
diskussion derom nu skulle säkert icke leda till nå-
got resultat för denna riksdag, helst man för det
närvarande bör och måste vara belåten, endast
get kan visas att styrelsen icke behöfver be-
svära mer än hvad redan är beviljadt, och att
med hvad som är beviljadt kan uträttas mer för
lendets verkliga försvar, än hvad styrelsens skrift-
ställare acsett möjligt.
Således — till ett annat kapitel. Det är inom
sjöför varets materiel och fortifikalionsplanerna som
inskräokbningen för närvarande enligt Ins. tankie är
littas: tillvägabragt.
Låtom oss börja med en af d: omständigheter,
som väckt mesta bekymmer hos styrelsen, och för
hvilken man genom åtskilliga artiklar och embets-
utlå!anden, införda i Statstidningen, sökt väcka
riksdagsmänhens ånger: afsiaget af de begärda an-
slagen Ull Kungsholms fästningsbyggaad vid Carls-
krona. ,
Förfatiaren i Statstidningen anser befästandet
sf Carlskrona, och detta icke blott från sjö- utan
äfven från landsidan seå i högsta grad nödvändigt,
tt han beklagar dem, som säkerligen, — man bör
åtminstone tro det, — af förlåtlig okunnighet iagt
?sin volteringssedel på afslag härtill, och derigenom
4; d cs vidsträcktaste. bemärkelse följt det gamla
ordspråket att sila mygg och svälja kameler.
?Med någon närmare besinning och öfverläggning
hade de säkerligen för detta anslag bordt stadna
?i ett helt annat beslut. Af alla afslag vid denna
riksdag i afseende på medel, som kunnat vara
nödvändiga, är intet så bedröfligt, intet så farligt
till sina följder, som detta. Man säger visserligen,
Patt de svaga militära sidorna icke böra yppas, och
?förfartare gifvas, som i sin ifver stämpla sådant
nära cog såsom Riksförräderi, men den, som hyl-
5
iar en sansad offentlighet, skall säkert i de flesta
Ffall icke dela denna öfvertygelse; dessutom, hvad
deita föremål vidkommer, ligger det för hvar och
en i så öppen dager, att säkert ingen, som veder-
bör, i alla våra grannstater icke fullkomligt kän-
oer förbållandet, och med skäl skall förundra sig
PA sa Ek aAa dag AÄAfhrlnaot TNA fönfatiaran