tvedrägt och fördomar, samt från personligheten, afunden och hyllningsbegäret af dagens opinioner, så ve man icke hvilkendera är mest att beklaga, Styrelsen eller folket. Iasändaren af denna uppsats som önskade lemna ett bidrag till utredande af sakförhållanden, och att öfvertyga, icke att öka en redan beklagansvärd bitterbet på någondera sidan, skall icke uppehålla sig vid dessa utbrott af en 1fver, som han är öfvertygad utgår från ea lofvärd källa, om ock från en uppskrämd fantasi. Han vill bloit erinra, att den fö.sta satsen kan hafva sin riktighet i etc afsecnode, det vill säga att planen till ett lands försvarsanstalter kan vara väl, förträffligi anlagd från militärisk synfunkt; föstningsarbetena genisbskt uttänkte, och utförda med sorgfäligasie sparsamhet i detaljerna, — cch sådana anser ban dem; skeppen ypperligt konstruerade och snällseglande, armdea tapper, väl öfvad, förträffigt discipliverad, och det hela ändock oklokt iiillställdt för landet endast af ett skäl, nemlisen om kostnaden för de förträffliga anstalterna öjversiisa landets tillgångar. Förhellandet är detsamma som ielt enskild: hus, hvarest matmodern ken vara den skickligaste, anrättvingarna mindre eyra och likväl smakligare än avorstädes, ordmegen den fullkomligaste — och busfadern likväl olycklis, om det välordnade hushåilet sr tilltaget i så stor skala, att han icke utan de yttersta bekymmer kan anskaffa medlen dertill eller kanske tll och med hotas med ruin. Då intraffar den kiokigaste af alla de husliga omsorgerna, att kunna rätta mun efter matsäcken, och sjelfmant inskränka sig i tid, för att kunna bespara något åt framtiden: Om förhållandet ä detsamma med våra försvarsanstalter, så uppstår ja der likaledes den frågan: Huru inskränka ntgifterna med miasta våda för landets säkerhet och sijelfbestånd? — det vill med andra ord säga: hvilka utgifter kunna uvdvikas och hvilka äro oundgängliga? Iasändaren, som tfven sysselsatt sig något med dessa ärnen, vill försöka att besvara denna fråga, och såsom den tjealigaste formen dertill välja, att följa den förutuämnde Författarens uppsats i S atstidningen. För att icke göra undersökningen alltför vidlyftig skall Ins. förbigå den del af ämnet som rör möjliga inskränkningar af armdens personal. Ea diskussion derom nu skulle säkert icke leda till något resultat för denna riksdag, helst man för det närvarande bör och måste vara belåten, endast get kan visas att styrelsen icke behöfver besvära mer än hvad redan är beviljadt, och att med hvad som är beviljadt kan uträttas mer för lendets verkliga försvar, än hvad styrelsens skriftställare acsett möjligt. Således — till ett annat kapitel. Det är inom sjöför varets materiel och fortifikalionsplanerna som inskräokbningen för närvarande enligt Ins. tankie är littas: tillvägabragt. Låtom oss börja med en af d: omständigheter, som väckt mesta bekymmer hos styrelsen, och för hvilken man genom åtskilliga artiklar och embetsutlå!anden, införda i Statstidningen, sökt väcka riksdagsmänhens ånger: afsiaget af de begärda anslagen Ull Kungsholms fästningsbyggaad vid Carlskrona. , Förfatiaren i Statstidningen anser befästandet sf Carlskrona, och detta icke blott från sjöutan äfven från landsidan seå i högsta grad nödvändigt, tt han beklagar dem, som säkerligen, — man bör åtminstone tro det, — af förlåtlig okunnighet iagt ?sin volteringssedel på afslag härtill, och derigenom 4; d cs vidsträcktaste. bemärkelse följt det gamla ordspråket att sila mygg och svälja kameler. ?Med någon närmare besinning och öfverläggning hade de säkerligen för detta anslag bordt stadna ?i ett helt annat beslut. Af alla afslag vid denna riksdag i afseende på medel, som kunnat vara nödvändiga, är intet så bedröfligt, intet så farligt till sina följder, som detta. Man säger visserligen, Patt de svaga militära sidorna icke böra yppas, och ?förfartare gifvas, som i sin ifver stämpla sådant nära cog såsom Riksförräderi, men den, som hyl5 iar en sansad offentlighet, skall säkert i de flesta Ffall icke dela denna öfvertygelse; dessutom, hvad deita föremål vidkommer, ligger det för hvar och en i så öppen dager, att säkert ingen, som vederbör, i alla våra grannstater icke fullkomligt känoer förbållandet, och med skäl skall förundra sig PA sa Ek aAa dag AÄAfhrlnaot TNA fönfatiaran