i 100 år varit gällande såsom alltför sträng, Lag-
Utskottet likväl nu fordrade en strängare behand-
ling af Majestätsförbrytare än hitintills varit fallet.
Detta syntes talaren innefatta någon inkonseqvens.
Månne i öfrigt Utskottet fästat nog uppmärksam-
het vid, hur vidsträckt pröfningsrätt, man lemnade
Domare och Aktoier, genom en åt d:m upplåten
rättighet att häkta, inzan uppenbart vore, huruvida
angifvelsen komme att leda till åtal eller ej. Att
hiodra detta vore nu desto mer angeläget, då, i
fall det nya Lagförslaget antages, pröfningsrätten
blifver så mycket större, i följd af det tillagda or-
det: Konungens gerningar. Talaten ansåg derfö-
re nödigt att enär 1777 års bref varit tolkadt i mot-
satts til! dess verkliga syftning, den lagförklaring,
som Hr Dalman begärt, måtte utfirdas. Yrkade
således återremiss,
Hr DALMAN W, FE. var till en del förekommen
af Friherre Boyes förträffliga deduktion öfver åsyft-
ningen af 1777 års författning, ännu mer illustre-
rad af de bevisande exempel rörande dess tillämp-
niog, som Hr Friherrn framställt. Talaren hade li-
ka lifligt som Fr Friherrn städse varit öfvertygad der-
om, att 1777 års bref ej agligen bort tolkas; aoncr-
ledes än såsom det under tvänne framfarna Regenter
varit tillämpadt; men då dennva tillämpning, under
de sednare tiderna vunnit ett slags häfd, hade ta-
laren icke vågat att ensamt på nyssnämnde skäl
stödja sin motion. Han hade således äfven trott
det vara nödigt att upgifva de skäl, som i juridiskt
cch politiskt bänseende talade för upskof med
häktning i mål rörande sastligt tal å Konungen
eller rättare sagt, för ett förtydligande at 1777
års redan gällande lag. Talaren ville icke uppta-
ga tiden med att närmare utvecksa dessa skal, då
de dels redan funro; framställda i reservationerne
vid Utskottets Betänkande, dels Utskoitet, så väl
deraf, som af anmsrkningarne i de öfrige tre Riks-
Stånden borde ega tillräcklig anledning att i ett
blifvande Betänkande komma till ett förändradt
resultat. Serskildt ville talaren bänvisa till de-
batten i PresteStåndet, derifrån åtskilliga exempel
voro att himta uppå den vanliga beskaffenheten
af angifselser för lastligt tal å Konungen, och
hvaraf irhemtas huru ofta de mäst lumpna anled-
ningar blifvit begagnade, för att anklaga och of-
tast häkta enfaldige och okunnige personer, utan
att Kongl. Maj:t sedermera tillåtit åtal. Talaren
ville derförutan fästa Utskottets uppmärksamhet
på ett stadgande i Sveriges Grundlag: R.Formens
16. T, der det hette, att Kovungen icke må någon
förderfva eller förderfva iåta till hf, ära, person-
lig frihet och välfärd, utan att han lagligen för-
vunren och dörd är. Då nu alla Konungens
Embetsmän, i sira Embeten, måste anses sortera
under samma allmänna lag, som Konungen sjelf,
så frågace talaren om det väl öfverensstämde med
denne lag, att es medborgare kunde till personlig
frihet förderfvas, utan a!:t hvarken vara om brott
förvunnen, eller, i händel:e af åta!ets nedläigganvde,
ens någonsin kurna blifva det, än mindre dörd
derför. Det syntes likväl, som Utsko!tetisin jurid ska
disquisition icke bordt alldeles förbise detta Grundla-
gens stadgande och icke ensamt stödja sig på en ur-
gammal lag (1 Cap. 2 S. Straff-Balken) som i öfrigt
aldeles icke passar till den förevarande frågs:n. Talaren
föreföll det åtminstoce aldeles orimligt, att ett
beslut om häktning kunde fattas förrän först vo-
re afgjordt, huruvida Domaren egde rätt att undersö-
ka brottets verklighet, eller att ens bedöma huru-
vida brott vore begånget eller icke — (wW genom
målets nedläggarde förklarades ju den anklagade sak-
lös) — ej heller kunde Talaren inse, att en miss-
gerning vore uppenbar, innan man visste, huruvida
målseganden, som här hade fullkomligt arbitrium,
ansäg någon missgerning, som kräfde straff, vara
begången. Talaren ville i öfrigt, utan att omständ-
ligare recensera Utskottets betänkande, blott upp-
taga den sista punkten deraf, såsom den hvilken
tydligast ådagalade, huru lösligt Utsko:tet argu-
menterar. (Forts. följer.)
RQ TT OO I IP IT Ah FF nm
