i 100 år varit gällande såsom alltför sträng, LagUtskottet likväl nu fordrade en strängare behandling af Majestätsförbrytare än hitintills varit fallet. Detta syntes talaren innefatta någon inkonseqvens. Månne i öfrigt Utskottet fästat nog uppmärksamhet vid, hur vidsträckt pröfningsrätt, man lemnade Domare och Aktoier, genom en åt d:m upplåten rättighet att häkta, inzan uppenbart vore, huruvida angifvelsen komme att leda till åtal eller ej. Att hiodra detta vore nu desto mer angeläget, då, i fall det nya Lagförslaget antages, pröfningsrätten blifver så mycket större, i följd af det tillagda ordet: Konungens gerningar. Talaten ansåg derföre nödigt att enär 1777 års bref varit tolkadt i motsatts til! dess verkliga syftning, den lagförklaring, som Hr Dalman begärt, måtte utfirdas. Yrkade således återremiss, Hr DALMAN W, FE. var till en del förekommen af Friherre Boyes förträffliga deduktion öfver åsyftningen af 1777 års författning, ännu mer illustrerad af de bevisande exempel rörande dess tillämpniog, som Hr Friherrn framställt. Talaren hade lika lifligt som Fr Friherrn städse varit öfvertygad derom, att 1777 års bref ej agligen bort tolkas; aoncrledes än såsom det under tvänne framfarna Regenter varit tillämpadt; men då dennva tillämpning, under de sednare tiderna vunnit ett slags häfd, hade talaren icke vågat att ensamt på nyssnämnde skäl stödja sin motion. Han hade således äfven trott det vara nödigt att upgifva de skäl, som i juridiskt cch politiskt bänseende talade för upskof med häktning i mål rörande sastligt tal å Konungen eller rättare sagt, för ett förtydligande at 1777 års redan gällande lag. Talaren ville icke upptaga tiden med att närmare utvecksa dessa skal, då de dels redan funro; framställda i reservationerne vid Utskottets Betänkande, dels Utskoitet, så väl deraf, som af anmsrkningarne i de öfrige tre RiksStånden borde ega tillräcklig anledning att i ett blifvande Betänkande komma till ett förändradt resultat. Serskildt ville talaren bänvisa till debatten i PresteStåndet, derifrån åtskilliga exempel voro att himta uppå den vanliga beskaffenheten af angifselser för lastligt tal å Konungen, och hvaraf irhemtas huru ofta de mäst lumpna anledningar blifvit begagnade, för att anklaga och oftast häkta enfaldige och okunnige personer, utan att Kongl. Maj:t sedermera tillåtit åtal. Talaren ville derförutan fästa Utskottets uppmärksamhet på ett stadgande i Sveriges Grundlag: R.Formens 16. T, der det hette, att Kovungen icke må någon förderfva eller förderfva iåta till hf, ära, personlig frihet och välfärd, utan att han lagligen förvunren och dörd är. Då nu alla Konungens Embetsmän, i sira Embeten, måste anses sortera under samma allmänna lag, som Konungen sjelf, så frågace talaren om det väl öfverensstämde med denne lag, att es medborgare kunde till personlig frihet förderfvas, utan a!:t hvarken vara om brott förvunnen, eller, i händel:e af åta!ets nedläigganvde, ens någonsin kurna blifva det, än mindre dörd derför. Det syntes likväl, som Utsko!tetisin jurid ska disquisition icke bordt alldeles förbise detta Grundlagens stadgande och icke ensamt stödja sig på en urgammal lag (1 Cap. 2 S. Straff-Balken) som i öfrigt aldeles icke passar till den förevarande frågs:n. Talaren föreföll det åtminstoce aldeles orimligt, att ett beslut om häktning kunde fattas förrän först vore afgjordt, huruvida Domaren egde rätt att undersöka brottets verklighet, eller att ens bedöma huruvida brott vore begånget eller icke — (wW genom målets nedläggarde förklarades ju den anklagade saklös) — ej heller kunde Talaren inse, att en missgerning vore uppenbar, innan man visste, huruvida målseganden, som här hade fullkomligt arbitrium, ansäg någon missgerning, som kräfde straff, vara begången. Talaren ville i öfrigt, utan att omständligare recensera Utskottets betänkande, blott upptaga den sista punkten deraf, såsom den hvilken tydligast ådagalade, huru lösligt Utsko:tet argumenterar. (Forts. följer.) RQ TT OO I IP IT Ah FF nm