ring med detsamm2. Mon förmodar att dessa yttranden icke bevöfva några vidare kommentarie:? utan tydeligen ådegalägga författarens afsigt, utt fästa uppmärksamheten på den fara, som äfven i afseende på soldatens esprit skull: uppstå bo: en tropp, som saknade tillräcklig beröring med sitt befäl. Det förmenande nedslåenade tör nationalkänslans, som efter anmärkarns tanke skulle finnasi de här uppre pade yttranden inskränker sig troligen i effekten endast på hans egen inbillningz; äfvecsom det påstådda gynvand-t af de såkallade Sarmatistka folken, Napoleoas yttrande — det Fransmännen icke voro jätiast att bilda till soldater, har belt och hållet afseende på disciplinen. Det är nemligen det egna med den Fransyska soldaten, att den ehuru för öfrigt god, likväl sällan kan riktigt discipliceras. Haas liflighet och oförvägenhet ligga nästan oöfvervinnerliga hinder deremot. Anmärkarens framkastade men återiagna uppmanirg till författaren, att uppgifva sitt namn, för att derigenom erhilla en auktoritet för de i Statstidoinges yttrade åsigterne, hade denne troligen icke efterkommit, cch detta af det enkla skäl, att han icke med insändaren i Afionbledet iror, det man i slikt fall bör söka auktoriteten, 1 namn, u:an i sak. Sanning är sanning, den må komma ifrån Pål eller Pär. Orsaken till anmärkarens å!ertagning af nyssnämnde uppmaning vore, att författaren i fortsättningen af sin skrift skulle råkat i rootsägelse till de efter enmärkarens tanke så oriktiga premisserne, deruti, att författaren yttrat, det färdigheten hos vår stående arme är mycket större än man kusvat vänta af troppar med så liten öfning i förhållande till andra länder; samt förvånad öfver vått indelta kavalleris fördighet, då man besinnpar hvad tid som efordras för hästens och karlens dressering. Om fårdigheten bos vår stående armds Infanteri, är större än man kunde vänta af troppar med så liten öfoing, så följer deraf ingalunda att dess soldater äro Itt denade; färdigheten kommer neinligeu deraf, att de såsom legde äro till större delen 10 till 15 års tjente soldater, samt af ett förtjenstfullt bemödande hes befslet; den stora motsigelse, som anmärkaren häruti trott sig finna, larer således gauska val kunna förklaras. Hvad kavalleriet beträffar så äro Excercitiesqvadroverne orsaken till deras ferdighet, och den, som sett dem innan de erhölio dessa, ltrer lifligt nog kunna påminna sig deras mindre fuilkomrade tillstånd. Den edvokatoriska anmärkaren torde således benäöget tillåta, att de slutföljder, som af premisserne blifvit dragoe, måtte få oförändrade qvarstå. Författarens till artikeln i Statstidningen, menig med den önskan, att representanterve ville undersöka huru det ser ut i andra länder är för hvarje uppmärksam läsare solklart deri, att de derigenom skulle öfsertyga sig till hvad böjd af uts-ckliog krigskonster äfvensom tropparnes färdighet derstädes stigir, för att finna, buruvida det lönade mödan göra försöket, att med rekryter, (som en beväring i början af ett fälttåg buru man må vända sig ändock skola blifva) gå första anfaliet till mötes Äc. c. Hvad konskriptionssystemet t. ex. i Prtussen vidkommer, så känner författaren detta säkerligen vida bättre än anmärkaren, och kan försökra bonom, att han ären liflig enbävgare af Preussens hela militärsystem, och skulle af mångfalldiga skäl önska, att detta hos oss kunde införas. ) Till svar på de sista af anmärkarens deklamationer, får författaren endast yttra, att ett folk kan afskudda sig ett främmande och förnedrande förtryckt, utan att derföre vara så alldeles lätt ait kunpa bänföra; huruvida afliggindet af prygel och gatlopp soro dnffjidrarne till den åberopade vackra kandlingen, öfverlemna vi till anmärkarens eget nogare eftersinnende att afgöra, samt sluta red den förklaringen, i afseende på villkoren för nationalandaus uppsäckelse, såsom medel bland annat till fäderresslandets försvar,? att då såroderiets tider rumera synas vara förbi, den retta uppväckelsen för denna anda säkerligen Bgger 1 sanning och uppriktighet, så väl emot folken som Individen. ) Detta betviflas icke, men i denna punkt anser Red. sig böra evindra att anmirkaren troligen endast menat sjelfva formen eiler organismen af försvarsverket i Preusser, icke den betungande utsträckniog, som Preussens läge utan naturliga grinsor, och den af andra länder afskurna delen at dess besiltnivgar der gjort nödväsdrgs men hiilIt a or PR fr a hörd oas oo