Nu — Till den värda Anmärkaren: Ganska visligen har denvce ås:dosatt all pröfning i sak, och endast framkastat några allmänna insinuationer om Författarens syftning och kommande till ett resultat, så föga svarande mot hvad andra författare4, med förmenad större sakkännedom skola hafva förespeglat.,. Om ett utbildadt kovskriptions-system, som skulle blifva tillräckligt för vårt försvar, saget öfverlå a detta ur legda händer till medborgarne sjelfva c. c. Hvad de författare avgå, som med den tydiigare röjde saktännedom — skola hafva kommit till ett snvat resultat, så bekänner Insindaren i Statstidningen att ban icke varit så lycklig, som Insändaren i Aftonbladet, att reml. hos de författare sam vidrört konskriptionsystemet 1 Sverige, finna dem hafva kommit till något bestämdt, eller åtminstove verkställbart resulia:. Väl hafva de. framhkastat en mängd ider i deita ämne; men icke en enda författare har gått, som man säger vill boten dermed. Tillvitelsen att icke vi!ja öfverlemna försvaret ur legda händer till medborgarre sjelfva, är både emot författaren i Statstidningen och den nuvarande stående armeen orttiviss Den är det i så måtto cmot författaren, som han på andra spalten och andra momentet af bihanget till statstidningen yttrar följande: Först sedan folkmängden och det allmänna välstårdet någorlunda betydligt tilltagit. är reduktion af der indelta armeen, cch öfvergången till ett konskiriptions-system, sådant det finnes i andra länder möjlig; dock alltid med iakttagande af modifikationer, och lämpadt efter våra lokala förhållanden. Då dessa tider inträffi, är det ock författarens innerliga Öfvertygelse, att men icke en dag bör uppskjuta med denna öfvergångs; emedan efter hars tanka Indelnivgsverket, som nu är en nödvändighet då åter blefve en nationalförlust att behålla,,,, Den är det emot armeen derföre, att den innebär ett mistroende till en institution, hvars legda händer likväl både den värda Hr anmärkaren och författaren har att tacka, att vi i detta ögovblick kunna skrifsa såsom frie Svenske män, och som mer än en gång, då den blifvit rätt och tappert förd, visat sig vara ett kraftigt, om ej det kraftigaste stödet -för vår sjelfständighet. Hvad sedan den beskyllcingen angår, att författaren skulle hafva upptäckt, det Svenska nationen, som så ofta hälsats med namnet krigisk, sakoade de fleste för användbarheten i krig mäst värderade egenska er, hvilket anmärkarn sluter af författarens yttrande, att Svenskar och Tyskar i allmänhet danas långsammare till soldater än Ryssar och Poli:ckar, samt äro micdre lätta att enthusiasmera (hänföra) än Fransoser och Spaniorer; så får man endast svara, att en fu!ländad soldat kan vara god, utan att derföre vara lätt att dava eller hänföra, samt till och med såsom utbildad bättre än de, som ega dessa nya egenskaper. Författarens mening, som är klar för hvar och en, som vill förstå den, är att söka visa, det öfverlemnandet af försvaret uteslutande åt den kraft, som skulle komma att sakna tillräcklig och nödig öfning, hvilken öfning af olika folk emottages olika fort, vove livdrizast sagdt i högsta måtto oklokt. Då anmärkaren fästade sig vid författarens yttrande öfver Svenska Soldatens begrepp om pligten att följa sin officer, hade han boidt framlägga hela tiraden sådan den lyder, nemligen — — — Inckränker han dock sitt begrepp om pligt till den, att följa sitt j bef:!!; denna öfvertygelse eger han i hög grad, och den utgör Sveoska Soldatens egentliga starka sidas Han sår med sin officer, om den är tapper, de störstz faror till mötes; men icke ett steg längre än hen; Ju mera förtroende ban hyser till befälet Iu tapprare är Svensken, ) ett förtroende som likväl endast kan vinnas genom en längre beröver sta delen af deras bebållniog. Det lärer väl också vara erfarenheten käraf, som 1 åtskilliga Europas länder våckt önskningar om mer eller mindre afväpning; och sannolikt skulle det I land rså väl, som först följde denva grucdsats. Det är i dezna mening man bör taga det uts a . oe I O-13) Ja AAA An AR PR LJ