Nu — Till den värda Anmärkaren:
Ganska visligen har denvce ås:dosatt all pröf-
ning i sak, och endast framkastat några allmänna
insinuationer om Författarens syftning och kom-
mande till ett resultat, så föga svarande mot hvad
andra författare4, med förmenad större sakkän-
nedom skola hafva förespeglat.,. Om ett utbil-
dadt kovskriptions-system, som skulle blifva till-
räckligt för vårt försvar, saget öfverlå a detta ur
legda händer till medborgarne sjelfva c. c.
Hvad de författare avgå, som med den tydii-
gare röjde saktännedom — skola hafva kommit
till ett snvat resultat, så bekänner Insindaren i
Statstidningen att ban icke varit så lycklig, som
Insändaren i Aftonbladet, att reml. hos de förfat-
tare sam vidrört konskriptionsystemet 1 Sverige,
finna dem hafva kommit till något bestämdt, eller
åtminstove verkställbart resulia:. Väl hafva de.
framhkastat en mängd ider i deita ämne; men ic-
ke en enda författare har gått, som man säger
vill boten dermed. Tillvitelsen att icke vi!ja öf-
verlemna försvaret ur legda händer till medbor-
garre sjelfva, är både emot författaren i Statstid-
ningen och den nuvarande stående armeen ortti-
viss Den är det i så måtto cmot författaren,
som han på andra spalten och andra momentet
af bihanget till statstidningen yttrar följande:
Först sedan folkmängden och det allmänna väl-
stårdet någorlunda betydligt tilltagit. är reduktion
af der indelta armeen, cch öfvergången till ett
konskiriptions-system, sådant det finnes i andra län-
der möjlig; dock alltid med iakttagande af modifi-
kationer, och lämpadt efter våra lokala förhållan-
den. Då dessa tider inträffi, är det ock författa-
rens innerliga Öfvertygelse, att men icke en dag
bör uppskjuta med denna öfvergångs; emedan efter
hars tanka Indelnivgsverket, som nu är en nöd-
vändighet då åter blefve en nationalförlust att
behålla,,,, Den är det emot armeen derföre, att
den innebär ett mistroende till en institution, hvars
legda händer likväl både den värda Hr anmärka-
ren och författaren har att tacka, att vi i detta
ögovblick kunna skrifsa såsom frie Svenske män,
och som mer än en gång, då den blifvit rätt och
tappert förd, visat sig vara ett kraftigt, om ej det
kraftigaste stödet -för vår sjelfständighet. Hvad
sedan den beskyllcingen angår, att författaren
skulle hafva upptäckt, det Svenska nationen, som
så ofta hälsats med namnet krigisk, sakoade de
fleste för användbarheten i krig mäst värderade
egenska er, hvilket anmärkarn sluter af författa-
rens yttrande, att Svenskar och Tyskar i allmän-
het danas långsammare till soldater än Ryssar och
Poli:ckar, samt äro micdre lätta att enthusiasme-
ra (hänföra) än Fransoser och Spaniorer; så får
man endast svara, att en fu!ländad soldat kan va-
ra god, utan att derföre vara lätt att dava eller
hänföra, samt till och med såsom utbildad bättre
än de, som ega dessa nya egenskaper. Författarens
mening, som är klar för hvar och en, som vill
förstå den, är att söka visa, det öfverlemnandet
af försvaret uteslutande åt den kraft, som skulle
komma att sakna tillräcklig och nödig öfning, hvil-
ken öfning af olika folk emottages olika fort, vo-
ve livdrizast sagdt i högsta måtto oklokt. Då an-
märkaren fästade sig vid författarens yttrande öf-
ver Svenska Soldatens begrepp om pligten att följa
sin officer, hade han boidt framlägga hela tiraden
sådan den lyder, nemligen — — — Inckränker han
dock sitt begrepp om pligt till den, att följa sitt j
bef:!!; denna öfvertygelse eger han i hög grad, och
den utgör Sveoska Soldatens egentliga starka sidas
Han sår med sin officer, om den är tapper, de
störstz faror till mötes; men icke ett steg längre
än hen; Ju mera förtroende ban hyser till befälet
Iu tapprare är Svensken, ) ett förtroende som
likväl endast kan vinnas genom en längre berö-
ver
sta delen af deras bebållniog. Det lärer väl
också vara erfarenheten käraf, som 1 åtskilliga
Europas länder våckt önskningar om mer eller
mindre afväpning; och sannolikt skulle det I
land rså väl, som först följde denva grucdsats.
Det är i dezna mening man bör taga det ut-
s a
. oe I O-13) Ja AAA An AR PR LJ