verkligen är, står lika haltlöst i harmoni med den, som yttrade det; ty ganska kort tid derefter var det som s ildringarnes författare dagligen uppeböll sig, icke såsom en bandhund, men såsom en civiliserad knähund på mattan — i Grefyvens förmak f) — men förmodligen åsyftande att likna galerslafven, som sjunger serenader till den åra vid hvilken han är bunden. Ja, det såg nästan ut, som ctt för intimt förhållande hade uppstått mellan samma Grefve och öfver!öparen. Resultatet af denna liaison blef, att Skild:s Förf. uppträdde såsom Regeringens publicistiska organ och med detsamma försvann den frimodiga oppositionisten i Fäderneslandet, Härifrån gå vi tillbaka till den i många afseenden märkvärdiga 1827 års revisions Den monarkiska principen började då blekna för den klarscende royalisten, förmodligen af pågot uppehåll i utbekommandet af de utlofvade Judaspenningarne. Vår Tartuff, alltid beredd på en öfvergång, närmade sig nu väl med försigtighet men ej förfäran en del af revisionens fritänkande ledamöter. Band andra blef Ex. Adlersparre hedrad med en och annan påhälsning. Det var vid denna tid, som Skildringarnes Författare yttrade till den vördnad värde, nu mera aflidne Kammarherre Seth: att Sverge kan skatta sig lyckligt, som ännu äger i Exc. Adlersparre en man, upphöjd öfver alla egna intressen, och som i alla afseenden kan kallas en folkets man.? Men, länge blåste naturligtvis ej samma vind, och en lycksökare måste flitigt rätta sig efter alla vindkast — hvaraf också hände, att Exc. Adlersparre, i den i tidningen Fäderneslandet införda artikeln om 1809 års män, fick vidkännas en mängd skarpa tillvitelser, såsom en reparation för det beröm, hviliet samma författare någon tid förut hade låtit flöda öfver honom. Nu kommer 3:e hufvudepoken eller 1828 års riksdag. Här uppträdde Skildringarnes Författare ånyo i oppositionens leder, likvist med exa moderation, som man ej hade väntat. Visserligen insåg hvar och en att mannen var dnbbel, och att saken för bvilken han stred var både haltande och sjuk; några voro till och med i den öfvertygelsen, att han hörde till de s. k. seld ade rännarne. Taflan förändrar sig snart, och vår man blef, hvad alla naturligtvis visste förut, sedan han vinglat från oppositionen till ministeren, från ministeren till oppositionen — ordentligt köpt af det ena partiet, till fromma för sig och sitt rykte; och härmed slutar fjerde epoken. Femte akten af denna författares alltigenom ömkliga tragedie, börjas och slutår med en total moralisk upplösning inom hela hans individuella varelse; ty, sedan han hade förlorat opinionens beskydd — till och med slutligen hennes öfverscende, måste Författaren af Skildringarna för sina oerhörda vinglerier, till näpst för sig och androm till varnagel, intaga ett rum på gäldstugan. Det var troligen i detta hedersrum, son det nobla företaget framstod att utgifva skildringarna. Så ligger denna författares lefnadstafla — öfverstruken af en bildad tidsande, hvilken med upplysning och humanitet vill sammanlänka de spridda delarne af en söndersliten, men ännu i sina fragmenter, vördnadsvärd nation. Må Skildringarnes Författare fortfara i sina konstknep — säkert är, att hvarje vanbörding, som vill sönderrycka det samhälle han tillbör, arbetar sjelf på sin egen undergång. t) Den hemliga konferensen angående uppköpet af de till staden komna exemplaren af Memoires de Bourienne, samt spionaget på Ehrenborg och Ankarsvärd, äro partier, hörande till samma historiska tafla.