AULLILTALULIL UlvIilUua hål bj Aa UdUL UUU alive SRA:
honom kraften, att förbätira sina hus, att utvidga
dem, när de blefvo honom för små, att flytta dem
å land, när ban ej mer var belåten med valten-
hfvet, att förvandla dem till kojor, till regelbund
na bygg nader, till palats och tempel, att med ett
od låta dem v:xa och förändras med sig,icke att
xaed kultur-meoskliga behof, önskningar, tänkesätt
och känslor, evigt qvarblifva inom bäfverhuset.
Denna betraktelse skulle hatva ledt författaren till
cen upptäckter att menniskan hvarken är någon
snigel eller någun Oostra,) eller någon bäfver, eller
någon af de djurarter som gifvas i tionde,utan att
hon är menniska, och således icke får bedömas
endast efter de lagar, som gälla för djures, ehuru
beqvämt det siulle vara för ena viss faktion, alt
få klassifiicera heane dit. Hade han något litet
studerat beunes väseade, så skulle han funnit att
naturen bildat henne, visserligen efter ssmma lag—
ty denna lag röjer sig, i sina grundprinciper, äf-
ven i stevens- formation — mev efier en högre
u!lämpnivg deraf, hvarföre det också vore nödvändigt,
ait de som företaga sig att skrifva öfver Statsrätt
cch samhällslära, förstodo af naturhistorien något
mer än hvad som rörer saigeln och blötmasken,
att de förstodo den omätliga åtskiluaden emellan
Justinkten, d. v. s. qvarståendet, som utmärker diu-
ret, och uivecklingsförmågan d. v. s. fortskridandet
som utmärker mwenviskan, en åtskillvad som ute-
sänger all jemiörelse dem emellan.
Förf., som försäkrar att form är inskränkning,
Legränsning, således intet annat än negation, mot-
satsen af väsende, är således hvad läsaren torde för-
mode, en ovilkorlig vän af det bestående, och en
afgjors motståndare till all förändring. Visst icke.
Han voie i det fallet åtmisstone någonting, ty ban
vore korsiqvent; men till hans skolas karakterse-
genheter hör äfven den jemmerliga karakterslöshet,
som oupphörligen sjelf förnekar, hvad man i föria
ögenblicket bestridde. Vi bedja läsaren: ett ögon-
blick återföra tanken på hans försäkran att formen
ar en ocgaltion, en motsatts af väsendet. Anmär-
kom för det första, att denna sats är ett fullkom-
ligt vanvett. I fall formen vore motsatsen af vä-
sende, så vore hon hinderlig, fiendtlig, för det-hon
vore till väsendets förderf, åtminstone öfverflödig
för detsamma, och naturen skulle då hafva sjelf
förstört sitt eget verk. Nu är likväl förhållandet
aldeles tvertom. Man kan ej tänka sig, åtminsto-
re här på jorden, ett väsende, som skulle sakna
form, och audarnes tillvarelse har just derföre blif-
vit bestridd, emedan dem fattas hvad som utgör
alla tings synliga uppenbarelser, och framtiädsnde:
1 veridslifvet: formen. Trädet existerade ej, om
icke dess 6ö ägde förmågan att utveckla sig i en
sam, och stammen i grenar och löf. Djuret exi-
sterade cj, om icke dess instiukt bodde i en form, i
en kropp. Mennviskan slutligen fanns ej till, om
icke hennes hufvudskål inneslöt en hjärna, bennes
bjerta kringdref blodet, samt händer, fötter och al-
la lemmar verkställde sina förrättningar. Inom
denna kropp, till utseendet den ena någorlunda
lix den andra, bor visserligen en, hos olika indivi-
der oändeligen olik anda. Mea hvem mäktar be-
strida att denna anda beror af formen? Inklämm
bufvudskålen på en Sokrates, och han skall, i fall
hans materiella lif iczxe utsläckes, bli en fåne:
Hvad skall man då säga om förståndskraften bos
en författare, som gör formen till väsendets mot-
sets? Han sjelf besvarar väl ivke denna fråga; men
han bar den godheten att ganska formligen veder-
lägga sig sjelf. Han säger nemligen: väsende utan
form är 1 fenomenernas verid allvaast ett föremål
för tankan; varseblifvas kan det endast under nå-
gon form, såsom något fenomen, det utan hvilket
väsendet endast blir ett föremål för tankan, är så-
Junda en negation, en mo!tsats till väsendet, Hans
fn ;irsta sats är sålunda, enligt hans eget medgifvan-
de, lika riktig som om någon will säga, att elden
är formen för vattnet, och mörkret för ljuset. En
mindre öfverklok skulle då invända att dessa saker
äro hvarardras verkliga motsaiser, att de aldrig
kunna förenas, att den ena upphäfver den andra,
och att således ett helt annat iörhållande existerar
emellan dem, än emellan formen och väsendet.
Ännu eti prof på buru författaren ivtrasslar sig
-) sitt höglärda ordkram, föres ommer i meningen
straxt efter det nyss anförda: det sker derigenom
utt väsendet begrönsar sig sjelf, och gifver sig en
form, och blifver så ett erfarenhetsföremål, ett fö-
remål för sinnena.
Men all sådan begränsning är sjelfständig, kan icke
utgå utan ifrån väsendet sjelf, emedan det, som be-
a KA . Yr PP VI