ligen angifvit, hvarföre den närvarande frågan är så ytterst vigtig. Det gäller icke blott de omnämda två millionerna silfver, utan införandet af ett fondsystem, hvarförutan Hr Dom-prosten anser realisationen förfelad, landets industri och näringar gå under, hela landets välfärd äfventyras. Sannerligen bör icke en sådan sak anses ganska vigtig, då på dess afgörande ett helt lands väl eller ve beror. Kan realisationen icke äga bestånd utan att införa Statsskuldsystemet, så måste den i sanning hafva varit förhastad, garantierna för dess bestånd ett bländverk och de välgörande verkningarne af dess införande: drömmar, från hvilka man vaknar till en dyster verklighet. , Så talades icke, då den vigbga realisationsfrågan var till öfverläggning, och jag beklagar att Hr Dompr. icke vid det tillfället frambar samma statsekonomiska bekännelse som nu. Hr Demprosten finner inga synnerliga ;vådor vid att bifalla lånefrågan, följaktligen icke heller vid att införa statslånesystemet. Jag deremot fruktar vådorna af ett systera, som i längden och konseqvent fullföljdt, söndersliter staten i tvenne delar eller klasser, af hvilka den ena oupphörligt inkasserar pengar, i ett luxuriöst lugn stundeligen ökar sin förmögenhet, och icke känner någen annan gräns för sina njutninga:, än i deras öfvermättning, under det dew andra bär de hufvudsakligaste skattebördorna,; trälar för ett knapt dagligt bröd, ock ofta icke har tak öfver :hufvudet när natten kommer. Sådane äro redan följderna i England af detta beprisade system. Det är icke sällsynt, att der, i de smärre städerna, en skara af uslingar framtränger på gatorna och ursinnigt, ropar efter bröd, hvilket de förmögnare stadsboerna skynda att meddela för att icke reta de uthungrade till förtviflan, Kallar man detta ett lyckligt samfundsförhållande? Det är detta system, som i afseende på dess följder kunnat föranleda författare i statshushållningen att betrakta folkökningen såsom skadlig, och rekommendera utflyttningar från ett land, som man kallar det rikaste i Europa. Att Hr Domprosten handlat konseqvent i lånefrågorna vid denna och föregående riksdagar, nekar jag icke; men då Hr Domprosten icke anser oriktigt att af förekommande anledniogar ändra öfvertygelse, förutsätter väl denna förändrieg nya goåa och giltiga skäl. Jag frågar då: hvilka andra nya skäl hafva nu framburits för statslånet, än vid sista riksdag? Att vårt exekutionsverk tarfvar synnerlig förbättring, instämmer jag med Hr Prosten; men den vigt, han i afseende på hypoteksföreningarne, hvarom nu är fråga, lägger på de tysta förmånsrätternas afskaffande, kan jag ej inse. Inom provinsen, där hypoteksföreningen bildas, bör det väl vara temmeligen lätt att skaffa sig underrättelse, om delägare i föreningen eller den deri lånesökande har något förmynderskap m, m. som kunde skada hans kredit. För utländska långifvare kunna de tysta förmånsrätterna innebära äfventyr; men inom landet synes faran deraf lätt kunna undvikas. Hr Domprosten har funnit vår luft qvalmig och tryckande, emedan penningbrist i landet nekar lif åt näringarne och kraft åt industriella företag. Jag anhåller att få göra Hr Domprosten uppmärksam derpå, att kapital-förmögenhet är något helt annat än penningöfverflöd; att länder kunna finnas med stort förråd af guld och silfver, men med aftynande industri och utdöende näringar; men att med ett efter näringarnes och industriens riktnipg lämpadt måttligt rörelse-kapital, luften kan vara ganska klar och sund, välmåga och trefnad spridas åt alla medborgare-klasser. Holland t. ex. ägde vid Franska invasionen många stora kapitalister, penningar saknades visst icke inom landet, till och med till låg ränta; men Statens kredit var förstörd; dess rätta hjelpkallor hade småningom uttorkat och dess undergång var, oaktadt den stora penningstyrkan inom landet, säker och oundviklig. Så kan en konstlad industri uppkomma, stor rikedom koncentreras i enskilta händer och kapitalisterne erbjuda allt större summor åt Regeringen, under det att det egentliga folket aftager i förmåga att betala skatterna, och landets verkliga styrka aftynar. Då de för Riksgäldskontoret vådliga följderra af den äskade garantien icke kunnat fullkomligen bortresoneras, har Hr Domprosten erinrat, att äfven utan denna garanti, Hypoteksföreningar kunde stiftas och möjligen komma på obestånd då Staten försattes i samma obehagliga ställning att nödgas understödja de betryckta; hvarjemtej Hr Domprosten ger tillkänna, att det är oenam låna Nickanterna. Som vissa pDprovin