anseende till gäldenärens oförmåga kasta sig i armarne på RiksgäldsKontoret! Låt RiksgäldsKontoret genom sin borgesförbindelse småningom : införa staten i det efterlängtade fondsystemet! Hvar skall utväg till ränteliqvid tagas, om icke från Bevillnvingen. Hvilken klass af medborgare plägar denna börda tyngst trycka, om icke Jordbrukaren? Hafva statsbördorna genom det önskade lånet då ökats eller minskats? — Hr Prosten har velat bevisa sin sats med exempel från Norra Tysklard, förmodligen från Preussen. Jag får blott erinra, att detta land har en absolut styrelse, som, oberoende af Ständer, stiftar både ekonomiska och andra lagar; att hela det både politiska och moraliska ansvaret för en dålig förvaltniog der Hkvilar på Regenten som icke äger tillfälle att skylla misstagen på en svag eller förvillad representation, men äger makt att på ena hållet rätta, hvad som på ett annat felats, samt att öfverflytta bördan dit den lättast kan bäras. Exemplet passar således alldeles ieke tillSverge. Detsutom har mån ej ännu sett slutliga -resultatet af Preussens kreditoperationer. Från de första 5verkningarna får man ej sluta till utgången-af ett system, som till dem grad tager framtiden-och lyckan i anspråk. Vidare har Hr Prosten erinrat, (att diskonterna föranledt en sådan skuldsättning i Westergöthland) att denna ort behöfver andra kreditförhållanden, om den icke skall gå alldeles under. Äfven detta tålär emot den nya operationen. Är provinsen nedtryckt af ränteliqvider, så hjelpes den platt icke derigenom att en och annan procent får en annan benämning. Utbetalningarne blifva lika stora, lika förstörande. Den lyckliga stunden efter 37 års vedermödor, då skulden, om ällt väl går, borde vara afplanad, hinner den arme skulsdsatte icke upplefva. En ökad lånetillgång ökar derjemte lånebegäret. Man krasslar sig fram ett år till; och så blir den sista villan värre, än den första. Jag har i mitt förra anförande visat, huruvida man genom skuldsättning i Hypoteksföreningar mer än hos enskilta tryggas vid sin egendom. Hr Prosten har förmodat, att genom Hypoteksföreningar skulle spanmålsbandeln förbättras. Hr Prosten glömmer då, att nu fråga endast är att omsätta sin skuld, att en sådan operation icke Jökar produktionen icke influerar på spanmålshandeln eller någon industrigren. Ogerna vill jag ingå i strid med Professor Agardh, som sjelf är en auktoritet i Stats-ekonomiska frågor; men då Hr Prof. anfört åtskilligt till vederläggande af de grunder, på hvilka Stats-Utskottet fotat sitt utlåtande anhåller jag att till motvigt få anhöra hvad en annan autorit JVebenius, yttrat: för en regering som i en främmande stat negocierar lån, måste, i händelse liqviden icke sker genom en gynnande handelsbalance, kontanta remisser göras. Antingen den nu använder lånet för utplånande af gamla skulder eller för nya ändamål uppstår en större eller mindre öfverfyllning på penningmarknaden; häraf oro i penning-negociaticner, fluktuerande varuvärden och osäkert myntvärde, och på ett annat ställe: I det statslån genom förstörandet af sammanhopade kapitalvärden höja räntefoten, förhindra de i synnerhet förbättrandet af de irdustriella och åkerbrukande klasserna,? samt å ännu ett sälle: Växande statsskulder verka, att framgent en större del af national-inkomsten drages ifrån den industriösa och flitiga delen af samhället till den luxuriösa och lättjefulla: Lekt. Bergqvist har genom ett långt raissonnement kommit till ett förunderligt resulta!. Hr Lektorn har börjat med att lån äro förderfliga och borde alldrig finnas. Vidare bar Hr Lektorn fortgått att anse dem understundom oundvikliga, hvarför det vore en verklig lycka att kunnå få låna; likväl borde man alldrig låna, om man icke är i behof. Allt detta är riktigt; men sedan Hr Lektorn ytterligare demonstrerat att det är en otillbörlig klagan, som föres öfver vårt jordbruks betryck samt äfven påstått att jordbruket alldrig kan, egentligen att tala, komma 1 betryck, således altid bör kunna hjelpa sig sjelf, hade jag väntat att Hr Lektorn skulle stadna i den konklusion, att det pu föreslagna lånet vore, obehböfligt och följaktligen borde afstyrkas; men tvertom 4illstyrker Hr Lektorn Iånet. Det. vill dock vara temligen tydligt, att man icke bör låna utan att vara i behof och, såsom Hr Lektorn är öfvertygad, vårt jordbruk icke är i behof, icke kan komma i betryck, så borde deraf följa, att samma jordbruk icke bör låna; synnerligen som Hr Lektorn. äfven förklarat det icke vara någon olvcka. att jorden är skuldsait camt att Inn