anseende till gäldenärens oförmåga kasta sig i
armarne på RiksgäldsKontoret! Låt Riksgälds-
Kontoret genom sin borgesförbindelse smånin-
gom : införa staten i det efterlängtade fondsyste-
met! Hvar skall utväg till ränteliqvid tagas, om
icke från Bevillnvingen. Hvilken klass af medborga-
re plägar denna börda tyngst trycka, om icke Jord-
brukaren? Hafva statsbördorna genom det önskade
lånet då ökats eller minskats? — Hr Prosten har
velat bevisa sin sats med exempel från Norra Tysk-
lard, förmodligen från Preussen. Jag får blott er-
inra, att detta land har en absolut styrelse, som, o-
beroende af Ständer, stiftar både ekonomiska och
andra lagar; att hela det både politiska och mora-
liska ansvaret för en dålig förvaltniog der Hkvilar
på Regenten som icke äger tillfälle att skylla miss-
tagen på en svag eller förvillad representation, men
äger makt att på ena hållet rätta, hvad som på ett
annat felats, samt att öfverflytta bördan dit den lät-
tast kan bäras. Exemplet passar således alldeles ie-
ke tillSverge. Detsutom har mån ej ännu sett slut-
liga -resultatet af Preussens kreditoperationer. Från
de första 5verkningarna får man ej sluta till utgån-
gen-af ett system, som till dem grad tager framti-
den-och lyckan i anspråk. Vidare har Hr Prosten
erinrat, (att diskonterna föranledt en sådan skuld-
sättning i Westergöthland) att denna ort behöfver
andra kreditförhållanden, om den icke skall gå all-
deles under. Äfven detta tålär emot den nya ope-
rationen. Är provinsen nedtryckt af ränteliqvider,
så hjelpes den platt icke derigenom att en och an-
nan procent får en annan benämning. Utbetalnin-
garne blifva lika stora, lika förstörande. Den lyck-
liga stunden efter 37 års vedermödor, då skulden,
om ällt väl går, borde vara afplanad, hinner den
arme skulsdsatte icke upplefva. En ökad lånetill-
gång ökar derjemte lånebegäret. Man krasslar sig
fram ett år till; och så blir den sista villan värre,
än den första. Jag har i mitt förra anförande vi-
sat, huruvida man genom skuldsättning i Hypoteks-
föreningar mer än hos enskilta tryggas vid sin e-
gendom. Hr Prosten har förmodat, att genom Hy-
poteksföreningar skulle spanmålsbandeln förbättras.
Hr Prosten glömmer då, att nu fråga endast är att
omsätta sin skuld, att en sådan operation icke Jö-
kar produktionen icke influerar på spanmålshandeln
eller någon industrigren.
Ogerna vill jag ingå i strid med Professor A-
gardh, som sjelf är en auktoritet i Stats-ekonomi-
ska frågor; men då Hr Prof. anfört åtskilligt till
vederläggande af de grunder, på hvilka Stats-Ut-
skottet fotat sitt utlåtande anhåller jag att till mot-
vigt få anhöra hvad en annan autorit JVebenius,
yttrat: för en regering som i en främmande stat
negocierar lån, måste, i händelse liqviden icke sker
genom en gynnande handelsbalance, kontanta re-
misser göras. Antingen den nu använder lånet för
utplånande af gamla skulder eller för nya ändamål
uppstår en större eller mindre öfverfyllning på
penningmarknaden; häraf oro i penning-negociatic-
ner, fluktuerande varuvärden och osäkert myntvär-
de, och på ett annat ställe: I det statslån genom
förstörandet af sammanhopade kapitalvärden hö-
ja räntefoten, förhindra de i synnerhet förbättran-
det af de irdustriella och åkerbrukande klasserna,?
samt å ännu ett sälle: Växande statsskulder ver-
ka, att framgent en större del af national-inkom-
sten drages ifrån den industriösa och flitiga de-
len af samhället till den luxuriösa och lättjefulla:
Lekt. Bergqvist har genom ett långt raissonne-
ment kommit till ett förunderligt resulta!. Hr Lek-
torn har börjat med att lån äro förderfliga och borde
alldrig finnas. Vidare bar Hr Lektorn fortgått att
anse dem understundom oundvikliga, hvarför det
vore en verklig lycka att kunnå få låna; likväl
borde man alldrig låna, om man icke är i behof.
Allt detta är riktigt; men sedan Hr Lektorn ytter-
ligare demonstrerat att det är en otillbörlig klagan,
som föres öfver vårt jordbruks betryck samt äfven
påstått att jordbruket alldrig kan, egentligen att ta-
la, komma 1 betryck, således altid bör kunna hjel-
pa sig sjelf, hade jag väntat att Hr Lektorn skulle
stadna i den konklusion, att det pu föreslag-
na lånet vore, obehböfligt och följaktligen borde
afstyrkas; men tvertom 4illstyrker Hr Lektorn Iå-
net. Det. vill dock vara temligen tydligt, att
man icke bör låna utan att vara i behof och, så-
som Hr Lektorn är öfvertygad, vårt jordbruk icke
är i behof, icke kan komma i betryck, så borde der-
af följa, att samma jordbruk icke bör låna; synner-
ligen som Hr Lektorn. äfven förklarat det icke vara
någon olvcka. att jorden är skuldsait camt att Inn