TOR, SV YIT MP99 0 2 VR SR ON
men så mycket vore visst, att Hertigen vore lika
ansvarig derför, som om han sjelf förut hade gif-
vit konungen det rådet att afskeda dem. Han an-
grep derefter Wellington, för det denne ett par
veckor ensam hade beklädt flera minister- platser.
Sedermera öfvergick han till frågan om opinionens
ställning i landet; fästade uppmärksamheten på det
allmänna lugn och den tillfredsställelse, som hade
herrskat i landet på den tid, då han hastigt hade
måst lemna ministeren, bevisade detta genom ett
märkligt utdrag ur ett tal af Hr Peel sjelf, och
förmentc, att det under sådana omständigheter va-
rit alldeles obegripligt huru någon kunnat råda
konungen att afskeda en minister, hvilken varit
understödd både af Underhuset och folket, samt
att upplösa ett parlament, som stått i bästa för-
hållande till regeringen. Och hvilken förderflig
väg vore icke den nuvarande ministeren i begrepp
att taga? Parlamentet vore nyss upplöst och re-
dan hotade man med en ny upplösning. Hvarest?
flvem gör det? afbröt honom här Hertigen af
Wellington. Lord Melbourne svarade härpå, att
en nära slägting till: Hertigen, Hertigen af Bucking-
ham, hade offentligen yttrat vinkar derom. En
sådan upplösning vore också icke utan exempel;
detsamma hade skett 1784, 1807 och 1831, men
blott såsom en undantags-åtgärd, rättfärdigad af
utomordentliga förhållanden, som nu icke existe-
rade till ursäkt ens för den första, redan skedda
upplösningen, än mindre för en ny. Man kunde såle-
des icke en gång gissa, hvad ministrarne egentligen
dermed åsyftade? De fördrifva en reform-minister,
åtskilja ett till veformer sträfvande parlament, och
trösta sig likväl öfverallt med sin egen beredvillig-
het att införa reformer, hvarvid de skulle frångå
alla sina fordna grundsatser. Äfven throntalet stridde
snörrätt emot allt hvad de närvarande ministrarne ut-
talat såsom deras åsigter. Han ville för öfrigt ic-
ke ingå uti några personligbeter, emedan ban icke
handlade af partihat och afundsjuka, utan af pligt-
känsla, bvilken föranledde honom att föreslå föl-
jande amendement:
Att E. Maj:ts trogna Pärer hafva i ett tack-
samt mione, hurusom förslag till förbältrin-
gar i representationen med Eders Moj:ts bifall
blifvit parlamentet förelagda, och genom FE-
ders Maj:ts sanktion upphöjda till lag; att de
ruaed tillförsigt vänta vidare fördelar af dessa visa
ech välgörande åtgärder, och hysa det förtroende,
art Ed. Maj:t skall hemta sina rådslag i antan af
en välbetänkt och verksam reform, och att den li-
berala och omfattande politik hvilken återgifvit
folket rättigheten att välja sina ombud, och eman-
ciperat alla i slafveri befintliga personer i Ed.
Maj:ts kolonier och utländska besittningar, utlgåen-
de fiån samma frisinniga äsigt, skall ställa våra
mumnicipal-korporationer under nationens vaksam-
ma uppsigt, undanrödja alla grundade anlednin-
gar till kiagomål af de protestantiska dissenters,
och afhjelpa alla de missbruk i kyrkan, hvilka göra im-
t:ång i deras rättigheter i England, och störa samhäl-
lets ugn i Irland. E. Maj:ts trogne Pärer anhålla
om trilåtelse att underdånigt få tillägga: det de
icke kunne annat än beklaga, att fortskridandet af
nämda reformer blifvit afbrutet och äfventyradt,
genom upplösningen af ett parlament, som wvarit
allvarsamt betänkt på att befordra de mått och
steg på hvilka folkets lifligaste önskningar med
skäl äro riktade
Sedan tvistefröet sålunda var utkastadt, började
en häftig debatt mellan Hertigen af Wellisgtov,
Lord Kansleren, Lord Lyndhurst och Lord Broug-
bam, hvilken sistnämde tycktes hafva fått hela den
fordna gigantiska kraften af sin oratoriska förmiga
uppfriskad. Redogörelsen för dessa tal, hvilka in-
tega femton täta spalter med de Engelska bladens fi-
a stilar, måste vi förbihålla oss till en annan dag
unes förslag till adress blef förkastadt i Öfverhuset.
Pland folket: representanter deremot eller i Underhu-
st, hvarest ordagrennt samma förslag brag!es å ba-
ne den 25 och hvarest debatten ännu den 26 fört-
sattes, antogs detsamma med 309 röster mot 302,
— När huset härefier å nyo formerade sig, genljöd sa-
1.o i flera minuter af hurrarop. När det åter blifvit
. frågade Lord Russel Sir Robert Peel, om han
Saskade att genast föredraga sjelfra expeditionen,
CA Hr Peel, efter någon paus, svarade att han må-
ut rådfråga sina kolleger derom, men emel-
spmanade han sina vänner att förblifva
se föru
lertid ur