Det är mig ännu på sätt och vis en gåta, hvarföre min värde vän och Utskottskamrat Hr Carl Stuart (jemför Afton-Tidn. N:o 18) skulle kännt ett behof af att apostrofera sin Ordförande, cch hvarföre han dertill valt den besynnerliga formen, att då betänkandet N:o 1062, hvarvid min reservation misshagat honom, blef under förra plenum bordlagd, icke dessmindre så skynda med uppiäsandet af sin stridskrift. Sannt är, att publiken väntade att få höra något den dagen, ech det saknades icke eller tillfälle till täflan i bjerta invektiver, med en annan ledamot några bänkar bakom; och jag finner att ett tidigt införande i Aftonbladet måtte hafva varit en bland afsigterne. Jag trodde likväl icke, att min kamrat, med hvilken jag i nästan alla åsigter sympatiserat, eftersträfvade en rygtbarhet på denna vädjeban, han, som jag så väl irom som utom Utskottet, städse hört och sett hålla sig endast vid det sakvigtiga. Det medgifves, att frågan om myntenheten är ett förträffligt föremål för partistrider; just emedan den är en eländig bagatell, en abstraktion, der enhet, halfbet och dubhelhet äro både okända och ökända termer, hyarmed oändliga eqvationer kunna uppställas, som aldrig torde leda till önkad helhet, och derföre kan man gå vå oförsynt, utan att vara så noga om man subtraherar från sin nästa några goda egenskaper, eller ger honom ett och annat oförtjent plus af de dåliga. Hvad jag nu fått af det senare slaget, tillräknar jag icke min värde kamrat, hvilken, såsom motionär i den numera sjelfdöda adressfrågan, torde behöft skaffa sig litet luft, då han inom Utskottet af en annan reservant fått afhöra det ironiska spörsmålet, om ej de som motionerat och beslu!at ex-adressenm, skulle känna sig villige att återkalla densamma, en åtgärd som det icke vore sagdt att allmänheten skulle anse såsom en följd af inkonseqvens, utan fastmer af ren ånger? Sådane ord äro icke goda att smälta, jag medger det, och efter jag i ämnet var af samma tanka som den andre reservanten, så skulle jag väl också få en släng af slefven när retributiomen vankades, kan jag tro!! Då ru likväl Hr Stuart, efter sine åsigter i hufvudsaken, eller om det riksvådliga och orimliga i mitt förslag att k. mma till slut med myntenhetsfrågan, synes hafva ett outtömligt förråd, hvarur han kan utösa deconfiture öfver mig, så begriper jag icke, hvarföre han skulle sälla sig till det sällskap, som fylla publika rum och tidningar med ropen: Hier wird man sehen den nye Stats-Sekter fär Handel und Fimrantz. Eller hvad menar väl Hr Stuart med sina emphatiskt understrukna ord: meriterande och lyckats intaga en så fördelaktig ståndpunkt, om ej äfven han velat insinuera, att jag går här på expektans af någon plats i Konungens konselj? Hvad härom förut blifvit skrifvet och pratadt, har jag försmått att vederlägga, och hvem skulle välj också hinna med att läsa, mindre besvara, allt dylikt snack? — Men då äfven en man, hvars egenskaper under denna Riksdag och under Utskottsarbetet tillvunnit sig min 2gtning, börjar fatta i ett af repen till larmklockan, så synes mig upptåget betänkligt — icke just för min personlighet, men för det allmänna bästa. I andra konstitutioneila länder är det någonting ganska vanligt, och af nationen efterlärgtadt, att få se personer ur oppositionen intaga lediga platser i administrationen, efter man tror, att med mer eller mindre tillförlitlighet i deras individuella karakter, de likväl alltid skola i något bibehålJa och söka göra gällande de grundsatser, de förut yrkar. Långt ifrån att hiera sina nya Kandidater, bemödar man sig deremot att upphöja dem i opinionen, etindra dem och nationen om hvad de förut för det allmännas väl talat och gjort, och man öfverskyler, så godt man kan, en och annan felande qvalitet, ett och anrvat begånget misstag, för att vinna sitt syftemål — utträngande af den gamla ministeren och insättande af en ny. Helt annorlunda synes man här vilja gå till väga. Efter att öfeer ett decennium hafva pesterat öfver. ministerens handlingar cch personer efter att hafva klagat deröfver att de alltför envist bibehålla sina platser, efter att hafva förkunnat, att detta skulle vara för dem ogörligt, om det vore möligt uppsöka personer med någon duglighet att efterträda dem, så börjar man bär, vid den ringaste skymt dertill, och fir det en person, som grånat i det enskilta näringslifvet, men scm tillika följt det allmänna, som, städsessökt försvara nationens politiska rättigheter, anmärkt fel i administrationen, talat för sparsamhet och planmässighet i allmänna medels användande, egentligen af en händelse, neml kolerans inbrott i hufyudstaden, utur det nästan tomma R:ddarhuset måste tillgripas såsom ordförande i Utskott, att han dervid, för att icke göra sig ridikyl och derjemte afskära sig allt tillfälle till nyttig verksamhet söker ställa kyrkan midt i byn, och under det han kraftigt medverkar till precist samma ändamål, som representationens majoritet förklarat vara dess egna, likväl söker tillbakahålla onödiga, ja till och med för ändamålet skadliga kraftyttringar i tomma ord. Vid den ringaste skymt, säger jag dertill, att han skulle kunna anses tjenlig att komma till en plats i administrationen; så börjar oppositionen sjelf att utpeka honom såsom en lycksökare, gom en, hvilken öfvergifvit sina förra grundsats.r — man undersöker icke, om ej möjligtvis dessa samma grundsatser, som hsn yrkat, börjat intränga äfven i konseljen, att icke säga ändå högre opp — man vill ej me dgifva, för att man icke ser cller ännu sett immediat effekt att det onda, det falska och osäkra här i landet, ens möjligen kan uppnå sin vändpunkt, man besinnar icke, att äfven den ärligaste opposition måste hafya flera stadier, att man kan en tid ropa och anmärka mer, men uträtta mind-e, och en annan tid — tvärtom — Nej! man ser icke, man vill icke se detta, uten fastbirder ännu säkrare skygglapparne bakom öronen, för att få skrika: Han är såld, han är omvänd! ! Jag frågar nu, om det är på detta sätt man vill framkalla ämnen till administrationen? Om man förebrår regeringen, att den ingenting gjort, för att uppamma duglij : . Pp . 02 SMelter fill aAncsdl xo AA LOI fen pp 2 4: