ett läg er eller led, der jag ändå a!drig blir ewottagen.
En fin! man ville roa sig litet med den, som icke hesite-
rade, att i förleden sommar, då fråga var om att bringa till
något esultat de väckta frågorna om representationsförän-
dring, intaga ordförandeplatsen i konklaverne — som vill
genomdrifva nya lagförslag c. och som icke ser att han
måste misslyckas både i det ena och det andra!! Nå väl mi-
ne Herrar: i hvilketdera fallet som hälst, ja om det också
vore af bara lättsinne, tadelsjuka eller nyhetskrämeri som
man sysselsätter sig så mycket med mig — blott icke na-
tionen förledes alt så behandla värdigare personer än jag
och derigenom skada sitt eget intresse, genom att stämma
in i en chorus med organerne för vår nuvarande publi-
citet, i ämnen som äro hvarken mer eller mindre
än fost r af deras egen fantasi; uti omdömen, som en-
dast bero på deras egna individuella tecken och ayer-
sioner, så skulle jag gerna gifva den min personlighet till
Pris. Jag skall derföre likväl:alldrig upphöra att bjuda till
åstadkomma all reform som har blott möjligheten för sig.
Om jag misslyckas så blir det desto lättare för en annan
att undvika felen och lyckas. Ja, jag har förut sagt att jag
är för min personlighet obekymrad, emedan jag lärt mig
att bedömma, på hvad sätt opinioner uppkomma och huru
varaktiga de kunmna vara; i bvilka fall man bör respektera
och efterrätta sig dem, och i hvilka man alls icke bör bry
sig derom. Än mer, jag vill afgifva en deklaration, sowm
jag hoppas skall vara nöjaktig och definitif. Mig har icke
blifvit erbjuden någon plats i administrationen, hvarken på
skämt eller allvar och jag kan här, i ministrarnes åhöro,
äfven förklara, att jag ingen anhållan derom framställt.
I sakernes närvarande skick fordras ock ett ovanligt mod,
ett ovanligt sjelfförtroende till ett sådant åtagande, Och
ehuru jag icke ssknar någondera till en viss grad; ehuru
jag anser för pligt, att, om det gäller, icke skygga tillba-
a för hvad, under en sådan nationalrepresentation och en
sådan styrelseerganisation som den närvarande, måste i de
flesta fall, vara en odräglig börda, snarare är en lyckans
tempeltinne, — NB. om man ej somnambuliskt kan derpå
qvarstå —; så glömmer jag dock icke, derest anbud skulle
mig göras, att tillse, om jag kan uträtta något med blotta
goda viljan. — Jag glömmer icke eller, att man, kanske i
alla fall, af min medelmåtta skulle vilja fordra underverk.
Det är således mer än probabelt, att man slipper se mig
beklädd med en plats i Komungens Stats-Råd;
och då jag sagt detta, för att tranqvilisera så väl mina
vedersakare som mina vänner och Hr Stuart, hoppas jag,
att han och de, lika hädanefter som hittills, vilja hålla till
godo med mina bemiödanden att samverka till ett så gedt
och snart slut på Riksdagen som möjligt, en samverkan, som,
i anseende till skiljaktige åsigter i sak, nog kan hafva sina
svårigheter ändå, utan att man inrörer villfarelser af denna
natur.
I sjelfva hufvudsaken, rär vi få Banko-Utskottets memo-
rial fram, ssola vi ytterligare se till, hvilkendera, Hr Stu-
art eller jag, som ådagalagt den största naivete, och måhän-
da skall han omsider finna, då han synes tro mig hafva in-
tagit en alltför hög ståndpunkt, att han sjelf i stället inta-
git en alltför låg.