i allmänhet hvarken eger den mera fallenhet fir
krigsyrket såsom Ryssen och Polacken, hvilka blott
skola behböfva några få dagar tör att bildas till
soldater (!!!); ej elier den lättare böjelsen för att kun-
na ertusiasmeras såsom Fransmannen och Spanmoren,
Svensken skallneml med Tystrn dela den fördömelsen
att endast långsamt danas till oldat och att icke
alltid (2) äga någon liflig håg för yrket, hvarföre
han också, ehuru naturligen modig i fält, skallin-
skränka sitt begrepp om pligt till den att följa med
sin officer, nota bene om denne är tapper.) Dess-
utom är han ingalunda lätt att hänföra.) Med
ett ord, författaren har upptäckt, att Svenska na-
tionen, som eljest så ofta hälsats med namnet kri-
gisk, alldeles saknar de flesta för användbarheten
i krig mest värderade egenskaper, ehuru författa-
ren icke velat frånkänna sina landsmän (Svenskarne?)
en viss grad af mod. —
Denna för nationalkänslan nedslående beskrifning
hvem skulle icke, efter alla från andra håll hämta-
de vittnesbörd, tro att den långt snarare inträffade
å en bland de af Ordförf. gynnade Sarmatiska
folkslagen? då man vet, att de Germaniska stam-
marna i alla tider varit utmärkta för sitt krigiska
lynne och sin aldrig, ej en gång af de ofördelakti-
gaste samhällsförhållanden och naturvidrigaste mi-
Iåtär-systemer, fullkomligt qväfda känsla för foster-
ländsk ära och frihet. Om man nu besinnar dessa
erfarenhetens och historiens viltnesbörd emot Ord-
författaren; om man hört resande utlänningars för-
undran öfver våra bevärings-ynglingars och våra
indelta truppars vapenfärdighet relatift till deras
korta öfningstid; om man vidare erindrar sig, att
Napoleon, som också ägde någon erfarenhet i mi-
litäriska ämnen, yttrat sig att Fransmännen, de så
lätt enthusiasmerade? Fransmännen, ändå icke vo-
ro de lättaste att bilda till goda soldater, så vore
man frestad att uppmana den pessimistiska förfat-
taren att med snaraste angifva sitt namn, på det
vigten af hans auktoritet, i vågskålen mot andra
författares och sagesmäns, måtte kunna bestämmas,
till utrönande af verkliga förhållandet med Sven-
skarnes förmenta brist på militärisk fallenhet och
deras långsamhet att danas till krigsyrket. Men
nej! En sådan namngifning är numera onödig.
Författaren har i påföljande bihangsnummer haft
det besväret att vederlägga sina egna premisser,
då han yttrar: att färdigheten hos vår stående
arme (som ju är sammansatt afidel infödda Sven-
skar) är mycket större än man kunnat vänta af
troppar med så liten öfning i förhållande tull an-
dra länder. Ja, författaren råkar i ordentlig för-
våning öfver vårt indelta bavalleris färdighet, då
han besinnar, hvad tid som (annorstädes?) fordras
för hästens och karlens dressering. — Då nu
Ordförfatt.ren sålunda återtagit sina först citerade,
till premisser begagnade satser, torde han benäget
tillåta, att de vackra slutföljder af dem blifvit
dragne, måtte få handlöst förfalla.
Författaren uppmanar våra representanter att
undersöka, huru det ser ut i andra länder med
krigsväsendet. och försäkrar, att det icke serdeles
lönar mödan att med rekryter gå första anfallet
till mötes. Detta må så vara, ehuru mödan ieke
borde komma i särdeles beräkning då det gäller
fäderneslandets försvar; men då Ordförfattaren vid
ordet rekryter tillägger (som en Beväring i början
af elt fälttåg, huru man må vända sig, ändock skola
blifva) så torde detta tillägg finnas lika haltande
till sin mening, som till sin redaktion. Uttrycket
en Beväring, hvilket blifvit användt nyss efter det
talet varit om inhämtande af erfarenhet från utri-
kes orter, tyckes här vilja antyda en konskriberad
armee i allmänhet; men om Författaren tagit kän-
nedom om konskriptions-systemet t. ex. i Preussen,
torde Författaren finna, att man der förstår att
vända sig bättre med beväringen eller konskrip-
tionen, än Ordförfattaren på detta ställe velat med-
gifva, ehuru han på andra ställen tyckes föreställa
sig detta systems utveckling i främmande länder,
såsom ett för oss oupphinneligt ideal af förträff-
lighet.
Att meden författare, som har så svårt, eller kanske
snarare så lätt att vända sig, ingå i någon vidare
undersökning af den ena eller den andra sidan; att
med honom diskutera sättet och villkoren för na-
tional-andans uppväckelse såsom medel, bland annat,
all Cfodaanaslandatao fuussane att aninna hanarna lucanda