nat att, likasom förra gången, afhålla sig från allt yttrande derö:ver. Men då dikussionen fortgått ända till detaljbestämmelser och då inom ståndet så många financeMinistrar uppträdt mot hvarandra funne han sig uppmanad ? äfven tillkännagifva sin åsigt af saken. Vid aåvesremissen af frågan, had han talat för behofvet af understöd för jordbruket, hufvudsakligen genom förbät:rade kredi:lagar, och han vore icke eller nu bland dem, som ombytte skinn och färg. Han hade dock icke för landtmeannanäringen i industrielt afseende väntat någon förkofran af lånesystemets astagande; tvärtom alltid ansett skuldsättning som en kräfta för jordbruket; men, seende penningebrist och förlägenhet i både allmän och enskild rörelse, hade han yrkat på afbjeipandet af detta onda g-nom förbättrade kreditlagar och befrämjande af hypoteksföreningar. Utan att nödiga åtgärder i förra afseendet vidtogos, kunde det senare ändamålet aldrig realiseras, till bevis hvarpå han åberopade förkållandet i Elfsborgs län, hvarest de fastighetsägare, som borde egentligen bedrifva föreningarnes bildande, eiler Adeln och Ståndspersoner, hade sina egeudomar redan hypoticerade till 47 å 45 proc. af värdet, hvarföre de icke voro hypoteksgilde för mer än 3 å 5 proc. ytterligare beläaning, innan man hunnit den gräns, eller halfva egendomsvärdet, hvaröfver en bypoteksförening aldrig borde sträcka sina lånebidrag. Det enda medlet att befordra dylika inrättningars uppkomst, vore derföre att så ordna utsöknirgsoch inteckningslagarne, att de verk och kassor, som nu hade de flesta inteckningar i landtegendomar, kunde uibyta deras låvedokumenter, emot hypoteksföreningarnes obligationer. Man hade åberopat den förkofran uti all rörelse, som vore att vänta af ökade lånetillgångar, hvilket talaren medgaf äga sin rigtighet i afseende på handeln och förädlingsnäringarne, hvilka aldrig fingo sakna nödiga förlagsmwedel och flitig omsättning. Men Jlandtmannarörelsen — erböll endast förkofran genom förbättrad produktion och lättad afsättning, och icke genom lån. Hela nu föreslagne lånesumman skulle, fördelad på hvarje fastigbetsägare, för hvar och en knapt uppgå till 3 af hans årliga utskylder; och, äfven om staten kunde efterskänka ett års skattebidrag, skulle sådant icke lända till verklig förkofran för jordbruket, utan snarare förlama dess näringsflit och omtanka, En annan oltgenhet af hastigt tillskapade lånetillgångar vore den att jordbiukarens håg vändes från den inre hushållningen och landtskötseln till andra spekulationer, och möjligen till inköpande af ny egendom i stället för förbättrande af den man redan hade, hvaraf således blefve en följd att lånetillgångarne hindrade utvecklingen af en jemn och allmännsre förmögenhet, samt ledde till ett aristokratiskt . system. Talaren trodde att Kongl. Maj:ts förslag i den nådiga propositionen om låns upptagande hade bordt företrädesvis antagas, emedan derigenom erhållits åtminstone en ren silfvervaluta, som i stället att skada, skulle stadgat realisationens bestånd. Deremot kunde han ej gilla de förslag, som åsyftade utgifvardet af nya riksgäldsobligationer, ty följden deraf skulle blifva prompt utvexlande mot silfver ur banken. Riksens Ständer borde tillkännagifva den åsigt, att till fastighetsägares understödjande i låneväg nu intet måtte tillgöras, utan lemna åt en hvar att sköta sig sjelf. Deremot borde kreditväsendet förbättras och bypoteksföreningar söras möjlige genom en lagstiftning som beredde sådan säkerhet att fastighetsågares skulder till alimänna verk och kassor kunde af dessa senare öfverflyttas på föreningarne. Talaren trodde att intetdera af de framställde förslagen skulle kunna verkställas, men anhöll om uppläsning af BondeStåndets den 2 i denna månad i frågan fattade beslut, på det han måtte kunna välja emellan detta och ifrågavarande inbjudning. Sedan Sekreteraren uppläst detta beslut, tillade LARS LARSSON, att då BondeStåndets beslut innefattade uppoch utlåning, äfven innan hypoteksföreningar bunrit bilda sig, ansåg han detsamma såsom mindre viltorligt och snarare verkställbart, vara lika, om icke mera skadligt, än Ridderskapets och Adelns, NILS STRINDLUND fån WesterNorrland trodde, att en lånerörelse, der man utlårte penningar På sämre vilkor än man upplånte dem, pödvändigt skulle leda till balans och bankrutt, särdeles då man ej hade eget förlag att dermed fylla bristen. Sådan vore egenskepen af BondeStåndets förra beslut; och Riksgäldskortoret hade redan nog svårt