TOGRRÖLK Den; 5 Mars. Kongl. Maj:s nådiga skrifvelse till Ständerna, angåsnde myntenheten, jemte dervid fogade reservation af Stats-Rådets samtlige ledamöter, hvilket meddelades i sista Tisdagsbladet, utgör ett af de mest lysande prof på det konstitutionella systemets i Sverige beskaffenhet, sådant det bekanta Jan Jansonska kotteriet, önskar att för alltid bibehålla detsamma. Vära läsare torde erinra sig, att det under öfverläggningarna hos Riks-Stånden angående en förändrad organisation af Stats-Rådet yrkades att hel: det nuvarande reservationsvåsendet måtte försvinna, emedan en sådan förändring utgör enda vilkoret att erhålla ett verkligt konstitutionelt statsskict, öfverensstämmande med den lagbundna monarkiens idd, att Konungen skall vara fri ifrån hvarje kiander för styrelsemaktens handlingar och hans Rådgifvare ensame derför ansvarige. Ministerens ledamöter och deras vänner satte sig då ifrigt emot detta förslag, som också föll vid voteringen. Hurudana förhållanden nu kunna uppstå af det välmenia, men föga förutseende stadgandet om Statsrådernas rättighet att genom reservation fria sig från ailt ansvar, som 1809 års lagstiftare gifvit oss, det visar sig emedlertid bäst vid sådana tillfällen, som det nu ifrågavarande, likasom i passevolansfrågan vid förra Riksdag. Det är icke de båda stasmakterna: Rikets Ständer å ena, och den konstitut oxella styrelsen kollektivt å den andra sidan, som här stå emot hvarandra; det är Rikets Ständer, tillika med samtlige rådgifvarne å ena sidan, och Konungen ensam å den andra. Vi ämna icke vid detta tillfälle uttala vågon opinion i sjelfva saken; vi behöfva det också icke; men vi äro fullt och fast öfvertygade, att det är af yttersta nödvändighet att afse det verkligen betänkliga uti nyssnämnda förhållande. Konungen får icke klandras heter det; men vi bedje hvar och en att besinna, att om samma omständigheter inträffade under andra förhållanden, om t. ex. landet en gång finge en konung vid den ålder, då ynglingen änvu vanligen icke anses mäktig att råda sig sjelf, ehuru han efter regeringsformen anses äga tillräcklig mognad för att styra ett helt rikes angelägenheter, och hans tanka på detta sätt stod isolered från alla hans rådgifvares, kanske från allmänna tänkesättet; skulle icke derigenom en våda för den unge konungeus anseende uppstå, som lätt varit afvänd, om reservationsrätten icke funnits och Rådgifvarne således varit tvungne att antingen förmå Konungen att öfvergå till deras mening, eller ansvara för hans såsom sin egen. Vi tillhöra visserligen icke dem, som tro, att detkan vara otillåtligt att uti ett hofsamt och sansadt språk yttra sig, äfven öfver Konungens tänkesätt och handliogar, helst det i alla fall icke kan nekas, att allt klander. af feiaktiga regeringsåtgärder de facto äfven måste röra honom, som allena äger beslutanderätten, och då dessutom förnuftet lika litet som lagen eller någon af våra skrifna samhällsdogmer antager Konungens ofelbarhet 5; men för dem som tilläfventyrs vilja gifva sistnämda tydning åt den fiktion, som ligger till grund för den konstitutionella monarkien, torde det just derföre vara nödigt att besinna, att det ingalunda behöfdes yttra något klander emot Konurgen, för att han skulle blifva komprometterad, om, vid tillfällen, då han stod skiljd från sina Rådgifvare, sjelfva beslutets art skulle strida mot allmänna rösten, ty sjelfva den officiella handlingen tillkännagaf då tillräckligt hvem det vere som landet ensamt hade att tillskrifva densamma, och detta är det ju, som skulle undvikas genom den ansvarighet, som nu i sjelfva verket borttag es af reservationsrätten. —— — .swwsns nm nov —peevte—m—te än; naeen lam änson fll oJuf fram.