TOGRRÖLK
Den; 5 Mars.
Kongl. Maj:s nådiga skrifvelse till Ständerna,
angåsnde myntenheten, jemte dervid fogade reser-
vation af Stats-Rådets samtlige ledamöter, hvilket
meddelades i sista Tisdagsbladet, utgör ett af de
mest lysande prof på det konstitutionella systemets
i Sverige beskaffenhet, sådant det bekanta Jan Jan-
sonska kotteriet, önskar att för alltid bibehålla det-
samma. Vära läsare torde erinra sig, att det un-
der öfverläggningarna hos Riks-Stånden angående
en förändrad organisation af Stats-Rådet yrkades
att hel: det nuvarande reservationsvåsendet måtte
försvinna, emedan en sådan förändring utgör enda
vilkoret att erhålla ett verkligt konstitutionelt stats-
skict, öfverensstämmande med den lagbundna mo-
narkiens idd, att Konungen skall vara fri ifrån hvar-
je kiander för styrelsemaktens handlingar och hans
Rådgifvare ensame derför ansvarige. Ministerens
ledamöter och deras vänner satte sig då ifrigt emot
detta förslag, som också föll vid voteringen. Hu-
rudana förhållanden nu kunna uppstå af det väl-
menia, men föga förutseende stadgandet om Stats-
rådernas rättighet att genom reservation fria sig
från ailt ansvar, som 1809 års lagstiftare gifvit oss,
det visar sig emedlertid bäst vid sådana tillfällen,
som det nu ifrågavarande, likasom i passevolans-
frågan vid förra Riksdag. Det är icke de båda
stasmakterna: Rikets Ständer å ena, och den kon-
stitut oxella styrelsen kollektivt å den andra sidan,
som här stå emot hvarandra; det är Rikets Stän-
der, tillika med samtlige rådgifvarne å ena sidan,
och Konungen ensam å den andra. Vi ämna icke
vid detta tillfälle uttala vågon opinion i sjelfva sa-
ken; vi behöfva det också icke; men vi äro fullt
och fast öfvertygade, att det är af yttersta nödvän-
dighet att afse det verkligen betänkliga uti nyss-
nämnda förhållande. Konungen får icke klandras
heter det; men vi bedje hvar och en att besinna,
att om samma omständigheter inträffade under an-
dra förhållanden, om t. ex. landet en gång finge
en konung vid den ålder, då ynglingen änvu van-
ligen icke anses mäktig att råda sig sjelf, ehuru
han efter regeringsformen anses äga tillräck-
lig mognad för att styra ett helt rikes angelä-
genheter, och hans tanka på detta sätt stod isole-
red från alla hans rådgifvares, kanske från allmän-
na tänkesättet; skulle icke derigenom en våda för
den unge konungeus anseende uppstå, som lätt
varit afvänd, om reservationsrätten icke funnits och
Rådgifvarne således varit tvungne att antingen för-
må Konungen att öfvergå till deras mening, eller
ansvara för hans såsom sin egen.
Vi tillhöra visserligen icke dem, som tro, att detkan
vara otillåtligt att uti ett hofsamt och sansadt språk
yttra sig, äfven öfver Konungens tänkesätt och hand-
liogar, helst det i alla fall icke kan nekas, att allt
klander. af feiaktiga regeringsåtgärder de facto äf-
ven måste röra honom, som allena äger beslutanderät-
ten, och då dessutom förnuftet lika litet som lagen
eller någon af våra skrifna samhällsdogmer antager
Konungens ofelbarhet 5; men för dem som tilläfven-
tyrs vilja gifva sistnämda tydning åt den fiktion,
som ligger till grund för den konstitutionella mo-
narkien, torde det just derföre vara nödigt att be-
sinna, att det ingalunda behöfdes yttra något klan-
der emot Konurgen, för att han skulle blifva kom-
prometterad, om, vid tillfällen, då han stod skiljd
från sina Rådgifvare, sjelfva beslutets art skulle
strida mot allmänna rösten, ty sjelfva den officiella
handlingen tillkännagaf då tillräckligt hvem det ve-
re som landet ensamt hade att tillskrifva densam-
ma, och detta är det ju, som skulle undvikas genom
den ansvarighet, som nu i sjelfva verket borttag es
af reservationsrätten.
—— — .swwsns nm nov —peevte—m—te
än; naeen lam änson fll oJuf fram.