att nöja sig med m arkegångs priset, som isynnerhet då, alltid är lägre än det verklia priset, längre frampå vintern eller våren. Om den förra af dessa olägenheter nu äfven ofta inträffar, så åtnjuter Indelningsbafyaren åtminstone ersätttning derföre i det sednare fallet, då han kan försälja sin spannmål till det verkliga priset, längre fram på vintern eller våren. Skulle Utskottets förslag antagas, förlorar han deremot i båda fallen. Att markegångspriset i allmänhet är lägre än det verkliga Spannmålspriset, och att medelmarkegångspriset, i följd deraf således äfven måste blifva lägre än det verkliga medelpri et är en gifven följd deraf. Att markegångssättningen sker redan i November månad, vid en tid således då priserna dels ännu icke äro stadgade, dels nedtryckte af den om hösten olyckligtvis tvungnra försäljningen, som allmogen då är blottstäld för, för att afbörda grundskatternas första uppbördsstämma, samt för att finna medel till liqviderande af andra vid denna årstid för lardtmannen inträffande utgifter. Häraf följer att de, enligt författningarne, från Fögderierna ech städerna till markegångssättnings kommiteen ingående prisuppgifter hvarken uttrycka eller kunna uttryca spannmålsprisernas verkliga förhållande, efter hvilken allena lösningen bör ske, om rättvisan skall bibehållas Låda parterna emellan. Att Hr Friherre Palmstjernas förslag icke skulle afhjelpa det missförhållande, soc medels! uppsögningsrättens borttagande från räntetagarne, och dess qvarlemnande åt räntegifvarne, skulle enligt Utskottets betänkande uppkomma mellan båda parternas nu ömsesidiga rättigheter, är lätt att inse. I ena fallet, då årspriset uppgår till högre belepp än medelpriset: vill säga när skörden varit dålig, skulle efer Friherre Palwmstjernas förslag, lefverering in natura ej få äga rum: en förlust för räntetagarn, som derigenom beröfvas det enda korrektif mot för låg markegångssättning, och derjemte tvingas att emottaga lösen för sin räntespannmål, efter ett i Novemher faststäldt markegångspris, alltid under det verkliga. I andra fallet, då årspriset understiger medelpriset, vill säga när skörden varit god, skulle uppsägning till leve-r.ns in natura få ega rum. Åter till en förlust för räntetagaren, som alltid skulle få tillgodohålla sin räntespannmäl in natura, de åren, då den icke är säljsar, ech han med risk af förskämmning skulle få magazinera den till ett följande år. I båda fallen, så väl vid dålig, som vid god skörd blefve förhållandet således skadligt för räntetagaren, och fördelaktigt för räntegifvaren. : Friberre Palmstjerna har dessutom komplikerat sitt förstag medelst tillägget af ett 3:dje alternativ, uppfördt i andra rummet, nemligen det då årspriset icke öfverstiger medelpriset, och fullkomlig likhet mellan båda på runstycket når, dermed åsyftas, så torde ett sådant förhållande troligen icke inträffa en gång på hundrade år, hvarföre den endast då inträffande ömsesidiga uppsägningsrätten kan anses vara ett fullkomligt shartek, blott gjordt att bortblanda saken, och utan ringaste förmån, för den i allt anrat förfördelade räntetagaren, Förslagets uppställande saknar äfven den redigbet, förutan hvilken, det ej skulle blifva hvarken nyttigt eller verkställbart. Ehuru otillbörligt det kan vara att ingå i egna förhålJadden, nödgas jag här förklara (på det mitt anförande icke må tydas härröra af egna bevekelsegrunder) det jag, ehuru innebafvare af indelt lön i snart 25 år, aldrig begärt mer af mine räntegifvare än markegångspriset, och alldrig vekat dem att lefverera efter detta pris sin räntesäd, samt öfriga persediar, Att jag icke uppträdt bär för att försvara de missbruk, som i detta afseende kunna äga rum; att jag anser Regeringen böra öfvervaka och afbjelpa dem, att jag anser detta kunna ske utan att öfverändakasta grundprincipen för de ömsesidiga rättigheterna, och att om jag försvarat bruket eller denna rättighet, jag icke derföre försvarar missbruket deraf, såsom att tvinga sina räntegifvare att lemna Korn i provinser der Korn ej sås m. ye. hvilka äro enstaka fakta, men alldeles icke allmänna fö-hå landen. Af hvad jag ofvan haft äran anföra torde finnas, att i fall man vill tillvägabringa det nyttiga föremål, som Stats-Utskottet åsyftat i sitt Betänkande nemligen: Ait medelst fas ställandetlaf en 10-årig medelmarkegång, fördela grundskattens börda jemnare åren cmellan, och ästadkomma denna nytta med bibehållande af rättvisa så väl mot räntetagaren, som räntegifvaren så måste 1:0 Uppsägningsrätten upphöra å ömse sidor, likasom den nu existerar å ömse sidor. 2:0 Markegångssättningen ske vid en årstid, då priserna äro mera verklige än de kunna vara det i November månad; samt ske af en nämd, hvars sammansättning bör be stltämmas vara hälften af ränteg:fvare och räntetagare. Med dessa vilkor anser jag förslaget vara nyttigt och rättvist mot alla; förutan dem, skulle det i hög grad vara förfördelande mot samtlige indelte löningstagare i Riket, så väl af Militair, som Läro-, Länsoch Bergsstaterne, äfvensom mot de inrättningar ad Pios usus, såsom Weadstena Krigsmanshus, Lazaretter, Barnhus m. fl. hvilka åtnjuta sin inkomst dels i afradsoch tiondespannmål, och dels i jordeboks och hemmantalsräntor. Orättvisan af ett sådant förfarande vore kanske störst mot den indelta armåeens befäl, af orsak att detta redan (år 3812) lidit en ,så betydlig förlust i sina löneinkomster, i ringa mohn ersatt medelst detsamma vid 1830 års Riksdag . beviljade löningsanslag. (Forts. följer.) Vi meddela här nedan Hr Crusenstolpes i sista