en sådan ulvag tull ranltornas atbordande, synes 055 en öfvergång vara lika nyttig för det allmänna, som för de enskildte: och hvad annat än en sådan nytta utgör den praktiska grundea för rätt i dylika angelägenhe!er inom samhället? Herr Grefve Björnstjerna anser, om vi rätt fattat bans mening, räntetagarnes intressen förnärmade af räntegifvarves tillåtelse, att lemna räntan in natura, de år, då medelpriset öfverstiger årets markegång; men besinnas det, att en betydlig skillnad måste häremellan bafva uppstått, innan räntegifvaren med fördel kan begagna sig af tillåtelsen, och att säkert på :o år, lintagarne under de 7 a 3 hafva fördel af de bestämdare och rättvisare lösvingspriser, som medelmarkegången medför; då insesdet lätt, att uppoffring å räntetagarens sida icke kan sägas blifva en följd af åtgärden. I verkligbeten, vi äro öfvertygade derom, är det räntegifvaren, som i fall all levereriog eljest skedde i blott laglig ordning, komme att förlora på medel-markegången; ehuru äfven han nu måste vinna på den: emedan han, 1:o befrias från de oformligt höga lösningspriserna under sjelfva missväxtåret, och 2:0 från alla vexationer och prejerier. Vi dela således icke Herr Grefve Björnstjernas tanka, att ersättning åt indelta befälet skulle behöfväs, så vida ränte-levererings och lösningsförhällanderne bestämdes på föreslaget sätt. Vi anse oss till och med böra erinra, att detta befäl derigenom står qvar i alldeles samma belägenhet som nu, då under låga spanmålspriser, räntegifvaren får lemna dem räntan in natura; men äfven vi önskade, att den tid snart må stunda, då den skattdragande kunde befria sig, genom kostanta skatter, från de obehagliga och i sjelfva verket dyrare naturalprestationerna. Vi införe derföre gerna det ofvannämnda anförandet, som är af följande lydelse: Hr Friherre Palmstjernas motion för bestämmandet af lösningsoch lefvereringsförhållanden emellan räntegifvare och räntetagare, är endast en modifikation af StatsUtskottets i nämde fråga afgifaa Betänkande N:o 393. Jag tror mig således icke kunna behandla den förra, utan att derjemte ingå i undersökningen af det senare, och får i följd deraf hos Ridderskapet och Adeln vördsamt anhålla, att i ett sammanhang få yttra min åsigt om båda, samt anhålla att detta mitt yttrande må få åtfölja den beviljade återremissen till Utskottet. Hufvudgrunderna på hvilka Stats-Utskottets förslag hvilar äro; 1:0 Fastställandet hvarje år af ett medelmarkegångspris för 10 år, efter hviltet lösningen af såväl kronotionden och afradsspanmålen, som öfriga räntepersedlar får äga rum, i vissa fall med tillägg af differensen mellan detta och årets vanliga markegångspris å nämde räntespenmål. Å 2:0 Uppsägningsrättighetens bibehållande för ränte gifvare, dess upphörande för räntetagare. Den förstnämda af dessa grunder gillar jag fullkomligen, såsom ledande till ett jemnare fördelande åren emellan af grundskattens börda, och såsom görande denna mindre känbar de år då missväxt inträffat, och räntegifvaren minst förmår sin ränta utgöra. Men om jag gillar denna: grund af en 10 års medelmarkegångssättnivg, efter hvilken lösningen får ske, är det likväl endast med vilkor, att likhet skall få äga rum parterna emellan, och att uppsägningsrätten, som nu är ömsesidig, antingen måtte bibehållas åt båda, eller ock fråntagas båda. oo oo Den från ålder rumägande ömsesidiga uppsägningsrättigheten, grundar sig på det naturliga förhållandet, att tiondeoch afradsspanmålen liksom öfriga räntepersedlar, äro utsatte in natura, såväl i bemmanvens skatteläggning, som i den indelte lönens persedelberäkning, och att hvar och en medelst uppsägning till leverering in natura således icke är annat, än hvad skattefrälsehemmansägaren elIer hälftenbrukaren eller arrewdatorn m. m. gör då han, när kontraktet lyder på spanmål in natura, fordrar den in natura, eller ock levererar den in natura. Hemmanet har blifvit ärfdt, köpt celler skiftadt med de detsamma åliggande skyldigheter; lönen har blifvit mottagen, och ofta ackord erlagdt i proportion till de densamma tillkommande rättigheter, och så länge förhållandet olyckligtvis är sådant, att man icke kan lätta den enas skyldigheter utan att förfördela den andras rättigheter, kan uppsägning till leverering In natura icke fråntagas räntetagaren, utan att äfven fråntagas räntegifvaren. oo i Denna uppsägningsrätt är nu för räntetagaren det enda möjliga korrektiv mot för låg markegångssättn ng, liksom den är för räntegifvaren det enda möjliga korrektiv mot för hög markegångssättning. Den är rättvis så länge den är ömsesidig. Den skulle blifva i hög grad orättvis, om den fråntogs den ena parten och bibehölls it den andra. Uppsägninrgs rättighetens begagnande å räntetagarens sida , då markegången blifvit satt lägre, än hvad han för spann målen gäller, (och blott 1 Så fall eger den rum) kan ej kallas mer för prejeri, än dess begagnande å Ränte gifvarens sida, när han. icke tror s1g gerom försäljning derföre erhålla så mycket markegången utsätter; båda göra ej annat än begagna sin egande rätt, den ena att uttaga IN Natura, den andra att leverera in natura, hvad in Batura faststält är. ee oa um or sr sam iIinsen hörn