framt man velat lata des; betydelse har gälla.
Det synes mig fastmera uppenbart, att det nyttjä-
de uttrycket gemensamt ansvara icke kan af
Svenska domare vid fråga om tillämpning förklaras
betyda detssmma som att solidariskt eller en för
alla och alla för en ansvara. Tvänne löftesmän,
som borga för en och samma gäld, borga alltid
gemensam!; men de dömmas icke att betala för
hvarannan eller hvardera häfta för hela summan,
i fall de icke uttryckligen sig dertill förbundit ge-
nom bruket af orden: en för bägge och bägge
för en.
Den våda som häraf uppkommer, är således, att
när Hypoteks-föreningar, gerom hvilka orsaker som
hälst, underlåta uppfyllandet af sina betalnings-skyl-
digheter, borgenären eller Riksgäldskontoret måste
lagsöka hvarje delägare i Hypoteks-föreningen samt
hos hvar och en uttaga den på honom belöpande
andel af hufvudtalet efter dess teckningsbelopp el-
ler efter det lånbelopp han tilläfventyrs erhållit.
Att Hypoteks-föreningar kunna ramla genom dålig
förvaltning och genom hvarjehanda orsaker, torde
tyvärr ej kunna betviflas, och farans verklighet be-
höfver ej annan bekräftelse än de väl bekanta Fili-
al-diskonternes undergång. Att en sådan katastrof
åtföljes af delägarres obestånd, lärer man ej eller
kunna förneka; men när detta inträffar, och långif-
varen eller Riksgäldskontoret ej äger rätt att utsö-
ka hela fordringen hos de återstående delägarna,
som hafva tillgång, blir förlusten oundviklig för så
stor del som på de oförmögne belöper — en för-
lust hvilken drabbar det allmänna på grund af den
ansvarighet i hvilken man nu vill hafva Rikets
Ständer att ingå.
HANS JANSSON från Elfsborgs län hade. vid
förra tillfället utveeklat sin åsigt af frågan, och vil-
le nu tillsgga att han trodde Ståndet då hafva hand-
lat klokast, om det rent afslagit hela låneoperatio-
nen. Han hade icke ämnat i dag deltaga i diskus-
sionen, men ansåg sig dertill tvungen, då han blif-
vit uppmanad att förklara sig öfver det dubbla och
tvätydiga i hans handlingssätt, som förmentes visa
sig vid jemförelsen emellan en af honom vid Riks-
dagens början väckt motion, och hans sedermera i
frågan afgifne yttranden. Den väckte motionen ha-
de åsyftat statens mellankomst, på möjliga och bil-
liga villior, till beredande af Hypoteksföreningars
uppkomst, men deruti yttrades ej det minsta, att fon-
der för dem skulle bildas genom inrikes eller ut-
ländska lån. Banko-U:tskottet hade ock i ett Be-
tänkande tillstyrkt, att bevilja Hypoteksförensingar
den kreditivrätt på Banken, som utgjort hufvud-
grunden för förslage!; och då sådant varit förnäm-
sta ändamålet med motionen, hade talaren ej ansett
nödigt att vidare utveckla sina tankar i ämnet, hvil-
ket förhållande han äfven trodde icke kunna gifva
anledning till minsta klander. — För öfrigt trodde
talaren, som förklarade att han alltid hardlade ef-
ter stadgade grundsatser, icke gaf vika för annat
än bättre öfveriygelse, att han utan inkonseqvens
kunde, då han tydligen fann att en sak icke lät
verkställa sig, underlåta att till dess befordrande
egna ett fruitlöst bemödande. — Riksgäldskontoret
vore i verkligt trångmål och förlägenhet för an-
skaffandet af tillgångar för bestämda utgifter, och
måste troligen upptaga lån för att uppfylla sine för-
ra förbindelser. Det vore derföre orimligt att yt-
terligare inblanda det i en vidlyftig låneoperation.
Et: rent afslag på alla deråt syftande planer hade
varit bäst, och man hade då sluppit att vid detta
tillfälle anslå ömma känslosträngar, såsom t. ex.
med förespegling af Riksdagens långvarighet, eller
jordbrukets skuldsatta belägenhet, hvilket senare
förhållande, ehuru sannt ,dock på ett visst håll en-
dast åberopades såsom ett medel att förmå Ståndet
till ingående uti det lånesystera som man ville be-
fordra. För öfrigt instämde han med Anders Da-
nielsson och Rutberg, urder yrkande, att Ståndet
måtte afslå inbjudningen.
JACOB KIPBLBLOM från Södermanland hade
med smärta emottegit inbjudningen, ty Svenska jord-
bruket borde icke uppebållas med utlivdska kapi-
taler. Hjelpen borde endast sökas inom fädernes-
lange?, och talaren kunde alldrig förmås att delta-
ga i vinglerier, som kunde medföra vådor för sta-
ten, hvarföre inbjudnirgen 2fslogs.
SVEN HEURLIN från Krovobergs län ville, un-
der åberopande af Anders Danielssons anförande,
förena sig med dem, som yrkat afslag å inbjud-
ningen. (Forts. följer).
Notre nersaoner cam fästat Svnnerlis unnpmärk-
—-- Vv —— —-——--—-—--—-.ZzXZCÖnlonoooow