leda tll utländsk skuldsättning. Osäkra och vidtutseende låveoperationer utgjorde vanligen den sista resursen för bankerutörer, och han kunde ej fatta hvarföre man ru skuile kasta sig in på lånebanan, då man från ett visst håll försäkrades, at: landet vore i en lycklig ställning, och att näringarne gjorde framsteg. I händelse talaren med säkerhet kunde påräkna att de lånetillgångar, som anskaffades, komme allmogen och de mindre jordägarne till godo, skulle han kanske lemna sin röst till förslagets urders:ödjande; mer, förutseende att endast de större jordägarne skulle ingå i Hypotbeksföreningar och deraf draga nytta, samt dceremot de smärre, som utaf ökade skatter voro utarmade ech nedtryckte till sinnes, icke skulle hinna sätta sig i deltagande af de erbjudne fördelarne, utan allenast fingo ersätta skadan och betala fiolerne i hbändelse af inträffinde förluster, kunde han icke frårgå sin öfvertygelse, i följd hvaraf han yrkade afslag å inbjudningen. JOHAN ANDERSSON, från Upsala Län, delade Anders Danielssons åsigt, och ansåg Ständerne, såsom folkets ombud icke vara, enligt grundlagen, berättigade att ikläda Staten eller Riksgälds-Kontoret någon borgen för enskilte personer eller inrättningar. En sådan åtgärd vore vida skild från alla de, hvarföre Ständerne ägde sin tillvaro. — För sin del hade talaren aldrig hyst. nå.gon särdeles förboppning i afseende på Hypotheksföreningarnes nytta, och ansåg, lika med Anders i Danielsson att den hufvudsakligen skulle komma . ätt visa sig i de större skuldsatte egendomarnes sam. manbållande, möjligen på bekostnad af deras sanna fördel, men säkert till skada för samhället. För allmogen — och äfven för ägare af egendomar till 112 å 15,000 Rdrs värde, blefve dessa föreningar afingen nytta, Talaren ville derföre icke bifalla ivbjudnirgen, utan tillstyrkte Ståndet att vidblifva sitt förra beslut, och ville, i afseende på den, såsom skäl för iobjudvingens antagande, framställde omständighet, att B:ksdagen i annan händelse skulle beiydligen förlängas, fästa Ståndets uppmärksamhet deruppå, att lånefrågan vore, hvad statslån argick, af alla 4 Stånden afslagen, samt stt garantifrågan, såsom endast af två Stånd bifallen, måste förfalZa, och att, så vida ej de andra Stånden biträdde Bonde-Ståndets beslut, kunde vid denna Riksdag ingenoting åtgöras. Sekreteraren ansåg sig böra fösta Johannes Anderssons uppmärksamhet derpå, att hans åsigt om dånefrågans ovilkorliga förfallande, i händelse Bonde Ståndet vidhölle sitt förra beslut, innefattade ett uppenbart misstag, stridande mot ordalydelsen i 69 I RB. F. samt 73 och 75 SS R. O. BENGT ERIKSSON från Wermland förenade sig med Johan Andersson, ANDERS NILSSON från Östergötland förklarade, att ban instämde uti de åsigter som, vid förra til:fållet då frågan förevar, af Rutberg blifvit yttrade, cch ansåg för egen del, att Ständerne vid denna Riksdag gjort nog för Hypoteksföreningarne, då de å Banken anvisat kreditiver, till begagnande från Riksdag till Riksdag af högst 300,000 Rdr Banko för hvardera, som deraf visade sig i behof. Talaren afrådde derföre inbjudningens antagande. JOH. JAC. RUTBERG från Norrbotten: Mina tankar i detta ämne äro förut kända. Jag önskade helst att det Hedervärda Ståndet förkastat hela låneförslaget. Jag kan icke gifva min röst till en förändring, som skulle göra beslutet än mera stridande mot min öfvertygelse. Då nemligen BondeStårdet vid detta beslut fästät det vilkor, att lånet stulle inomlands upptagas, kan jag ej annat än anså samma beslut mindre skadligt än Adelns och Areste-Ståndens, hvilka samtyckt äfven till utlärdska lan. För öfrigt måste jag armärka att de af dessa one Rik:-Stånd vidtagne beslut, hvari Bonde-Ståndet inbjudes att sig förena; innehåller åt-killigt, som synes mig kunna leda till vådliga påföljder för Riksgälds-kontoret. Det förekommer nemligen i första punkten af dessa Riks-Stånds beslut, att Hypoteisföreningarne för att blifva lånberättigade, skola organise:as enligt stadgade hufvudgrunder 3; amen dessa hufvudgrunder äro ännu icke stadgade, och på dem beror likväl Hypoteksföreningarnes bestånd, deras förmåga och förbindelse att återgtllda de summor, för hvilka de stanna iskuld. Att bifelJa lånens utsifvande utan att veta hvad säkerhet nan hos lån egaren kan påräkna, vill, åtminstone för mitt begrepp, ej blifva annat än att uppenbarJigen blo:tställa Statsverket för förluster, och jag