som derigenom Dpercdacts, nade Manga Ooatllngar ICKE
kunnat verkställas, många industriella byggnader och
företag icke fullbordas, och dessförutan hade i Skå-
ne icke kunnat enskiftas och dess produktion så
måvgdubblas. Man hade likväl bordt återgå till
en bätire ordning, men icke brådstörta, som ru
skedde 1818 genom Diskonternas fall, Då var olyckan
gjord, och nu öfvergick man på en gång till ett
motsatt srypsystem. Hvad Standerna förvållat, bö-
ra de bebj-rta och, så vidt de förmå, afvärja yt-
terligare följder af deras felsteg. Hypoteksförenin-
gar bereda en möjlig utväg ett afhbjelpa det oada;
— har staten då ingen pligt, att befrämja och un-
derstödja deras uppkomst — likväl utan direkt upp-
offring? och hvad aneat åsyftar väl Hr af Billberghs
at minoriteten understödda reservation?
Men härigenom inleddes Statslånesystemet, i dena
förderfliga utländska sktuldsättningen. Här framstår
en ny likhet med debatten om 72 SR. F. Man
fäster sig vid ett ord, som förskräcker, och likt ett
spöke injagar fruktan. Likheten blir ännu frappan-
tare då det är just ett och samma magiska ord —
ordet garanti — som verkar den paniska fruktan.
Orden: utländskt lin, statsskuld, förmå icke på Ta-
laren utöfva någon förstörande trollkraft, De kun-
na vara nyttiga, ce kunna blifva skadliga; allt be-
ror på i hvad ändamål de upptagas, huru de ord-
nas och huru de användas. Här är alls ingen frå-
ga att skuldsätta staten, och lika litet att inleda
jordbruket i någon ny skuldsättning. Frigan är
helt enkelt om medel och utvägar att befria jord-
bruket ifrån den skuld, hvarföre det nu häftar, u-
tan att belasta det med större årlig utgift än den
som nu iblotta räntan erlägges. Lika litet gäller den,
armärkning att lånet endast skulle komma vinglare och
trasslare till godo. Sådane personers pantbref på en re-
dan för högt skuldsatt egendom kunna aldrig an-
tagas eller godkännas.
Men, invänder man, nyttan af dylika föreningar
skall ej sprida sig allmänt, utan inskränka sig till de
provinser, inom hvilka de bildas och till dem, som
deruti äro deltagare. Talaren nekade icke, att den
direkta vyttan skall i första rummet tillfalla desse
delägare, men småningom skall den i mångfaldiga
kanaler sprida sig kring hela landet, och låta känna
sina välsignande verkningar. Biskop Thyselius hade -
redan riktigt jemfört Staten med den organiserade
menniskokroppen.
Men förvånande, yrkar man, räntefoten har redan
fallit och visar benägenhet att ytterligare falla.
Detta förhållande motsäges af förhållandet inom hela
landet — hufvudstaden ej undantagen. Öfveralt
finves öfverflöd på lånesökande; äfven med fullgod
säkerhet, som villigt erlägga 6 proc. Från publika
kassor, som skola bafva stora fonder inneliggande, må
ex. icke hämtas. Feltaget ligger då dels i deras
reglementen, dels i våra bristfälliga kreditlagar.
Genom lånets upptagaxde skall, säger man, sedel-.
stocken ökas, men i samma proportion skola ock
varupriserna falla och den öfverklagade förlägen-
heten skall således stå qvar. — Vanligen har man
trott att snarare stegrade än sjunkna priser skulle
blifva en följd af ökad sedelstock. Detta bestyrkes
äfven af alla tiders och länders erfarenhet. — Med
e!ler utan afsigt förbiser man här det vigtigaste re-
sultat, som genom Hypoteksföreningarnes understöd
åsyftas, neml. skuldernas amortering, och det utan
någon förhöjning i den nu blott såsom ränta utgå-
ende årliga afgiften. Genom Hypoteksföreningarne
kunna jordbrukets tryckande skulder inom 37 år
småningom afbördas. Utom dem qvarstå de oför-
minskade. Men utan Statens mellankomst kunna
dylika föreningar icke bildas; och bör då Staten
kallsinnigt öfverlemna dem åt sitt öde?
Men, fortfar man i sina inkast, om dessa förenin-
gar väl bildas, men efter några få års förlopp gå
öfverända, och icke kunna honorera sina ingångna
förbindelser, så måste ju Staten uppfylla sin borgen
och får då vidkännas förlusten. — Detta allt beror
på de grunder, hvarpå föreningarne byggas, och i
det fallet lemnar Hr af Billberghs reservation R.
Ständer öppen rättighet att stadga alla de vilkor
och kontroller, man anser Statens säkerket och be-
tryggande fordra. Argumentet talar mindre emot
lånet, än emot Hypoteksföreningar i allmänhet.
Man har tillagt, att enskilta låntagare kunna genom
missvexter eller andra olyckor bringas på obestånd,
och blifva oformögne att betala den ärliga räntan.
Staten måste då lagligen utsöka deras skulder och
måhända drifva den enskilte medborgaren från hus
KL bam eech häldva a att ocra Äv skyvldirs till en