ste man duck genast anmärka, hurusom Statstid-
ningen sjelf beräknar kontorets årliga inkomster,
sedan de ständiga utgifterna blifvit bestridda, att
gifva ett öfverskott af 231,810 Rdr, hvilket på fem
år gör, utom räntor på de reserverade medlen, en
summa af 1,159,050 Rdr; hvarigenom Statstidnin-
gen sjelf bevisat, att lånespelet till det minsta kom-
me att kosta de skattdragande 1,159,050 Rdr mera,
än den simplare åtgärden, att låta Ritsgäldskonto-
ret med de årliga öfverskotten afbetala sina skul-
der.
Hvarföre äflas då Statstidningen, att nödvändigt
få ett beslut om upplåving sf 4 millioner? Om
man ock måste medgifva, att utgifterna för de
nästföljande åren äro stora, och beklaga den anslags-
feber hos mesjoritetergaa vid sista riksdagen, som
vållat detta förhållande, och den bristande omtan-
ka, som vid denna hindrat begge statsmakterne att
afbjelpa denssmma, så se vi ingen efter tidsomstän-
digheterna säkrare och ändamälsenligare utväg, än
att aldeles öfvergifva den af Statstidmngen före-
speglade förhoppningen om en nedsatt bevillning
genom tillgripande af statsskuldssystemet, oaktadt
all den Jlycksalighet, som är Professor Agardhs
blomstrande fantssier deraf lofvat oss i både guld
och grörva skogar — belst dena lofvade nedsättnin-
gen utan tvifvel blefve lita verklig, som de vid si-
sta riksdag funna fem milllionerna, och de vid bör-
jan af denna utlofvade öfverskott — och bibehål-
la den nuvarande bevillsingen, då, i fall Statstid-
ningens beräkning i öfrigt är sann, man tydligt fin-
ner, att Riksgäldskontoret år 1939 icke borde äga
mer än en million skuld, samt under tiden ingen
brist på nödiga medel. Då representanternes ma-
joritet under den senare delen af riksdagen visat
sig hafva så stort förtroende till Styrelsepersona-
len, och folket förmodligen till sina representanter,
så är det väl också billigt, att folket sjelf betalar de
ökade utgifter representanterne pålägga dem, samt
icke kastar dessa på sina barn, som kunra få nog
af att sörja för sig sjelfva.
RR MM