der, som hämma det enskilta sträfvandet. Framför
allt är det nödigt att Staten på förnuftiga och
säkra grunder ordnar sin egen kredit. I ett så-
dant system såg taiaren en vida säkrare garan-
ti för Realisationens bestånd än den, som vin-
nes genom huru stor metallisk kassa som helst. Det
är ock under fredens lugn, man bör vara betänkt
att upprätta och betrygga det allmännas kredit:
och vore än statsskuldsystemet enda medlet der-
till,så kunde talaren icke tveka att föredra-
ga det framför äfventyret attt rubba det stadgade
myntvärdet. Ist:äffa större olyckor, missvexter, ut-
omordentliga betof och framför allt krig, hvar sko-
1a medlen tagas? Landet förmår ju icke bära ökade
skatter: man har ju på denna grund sett sig nödsa-
kad alt afslå mången nytiig Statsutgift och låta
många allmänt nyttiga företag stå tillbaka och upp-
skjutas. I nödens stund, torde man invända, är
först tiden inne att beträda den olyckliga skuld-
sättningsbananz; men hvem ansvarar att lån stå
att få, måhända just i den stund fäderneslandets
frihet och sjelfstärdighet stå på spel och kunna de
erhå:las, hurudana blifva väl då vilkoren? — Man
har ock ifrat för Privat-banker, några äfven för
Hy poteksförenivgar, och riktigt anmärkt att dylika
inrättningar böra, utan statsbankens anvlitande, fylla
landets behof af nödigt rörelsekapital; men dessa
inrättningar, för hvilka äfven talaren nitälskar, för-
utsätta för möjligheten att uppkomma ett förut
ordnadt kredit- eller fondsystem, man må kalla det
med sitt egentliga fasansväckande namn, Statsobliga-
tioner, allmänna kreditpapper, alltsammans utgör
ett slutet helt, ett sammarhängande system, hvar-
uti ingen enda integrerande del kan borttagas, utan
att det hela ramlar och förfaller. Förr än Privat-
banker eller Hypoteksföreningar kunna bildas eller
i större skala uppkomma, måste vi äga räntebärande
papper, icke nuvarande enskilta inteckningar. Fond-
systemet utgör verkligen vilkoret för Statens kredit
och för realisationens orubbeliga bestånd, för Pri-
wvat-bankers och Hypoteksföreningars soliditet. Un-
danrycker man denna grundval, så 1amlar hela den
herliga byggnad man velat uppföra. Sådan är ta-
larens financiella trosbekännelse,
I hufvudfrågan och vederläggningen af flera Ut-
skoltets skäl och afslag var talaren redan utaf Prof.
Agardh förekommen. Blott några under diskussio-
nen anförda argumenter återstodo att besvara.
Man har tvistat om nöd eller förlögenbet finnes i
landet, om det skuldsatta jordbruket är betryckt, om
rörelsekapitalet är otillräckligt eller icke. Nöd finnes
icke, så vida dermed förstås brist på lifvets förnöden-
heter. Alldrig har Sverge förr derpå haft rikare
tillgång, och egentlig hungersnöd är endast en
fornsägen. Den utan eget jordbruk arbetan-
de medborgareklassen har alldrig förr kunnat be-
finna sig i lyckligare ställning. Dess arbetsförtjenst
är hög och lefnadsmedlen hafva fallit i prix Be-
finner den sig 1 trångmål, så äro andra orsaker
dertill vållande. Men mängden af medborgare, som
innehafva egendom eller rörelse, äro deremot för-
satte i verkligt trångmål. De lida väl ingen egent-
lig brist, men det är liksom något osynligt bard
fjettrade deras krafter, som de andades en tung qval-
mig luft. De känna håg och lust att arbeta sig
upp och gå fram i förkofran, men de förmå icke.
Deraf alstras denna obestämda missbelåtenhet, som
ger sig luft uti klagan öfver tunga, eller ökade
skattebördor, och det under en tid, då de indivi-
duelt snarare biifvit minskade. Vill man opartiskt
söka orsaken till detta onda, så igenfinnes den uti
vårt vacklande finanssystem och framför allt ulti
biist på penningar, och såsom en följd deraf, ned-
satta priser på landets egna produkter, och för-
svårad, osäker afsättning. Före 1818, då ett nytt,
aldeles motsatt system gjorde sig gällande och sedan
fortfarit, hörde man iogen synnerlig klagan, hvar-
ken öfver skatier eller nöd. Men då ägde vi ock
ett rörelsekapital af 45 millioner Rdr. Det har
nu blifvit reduceradt till 39 millioner och likväl
drager Utskottet icke i betänkande att på grund
af närvarande kursförhållanden, förklara det min-
skade beloppet snzarare vara för stort än för litet
för rörelsens behof. Är det väl tänkbart eller rim-
ligt, att Sverge med en så betydligt ökad folk-
mängd, med ökad industri — och med äfven ökad
lyx, — kan vara belåtet med blotta 3 af det rö-
relsekapital, som för 16 år sedan var i landet cir-
kulerande?
Men, säger man, det var ingen lycka, att landet,
isynnerhet jordbrukaren, inleddes i denna öfverdrif-
na skuldsättning. som var en fd af dot förra din