UVvi val Ab RA RKS VIENNA ML BR nt OD som det ör, kan ju göra det af samma motiver som hvarje annao, Konungen sjelf icke undantagen, gör hvad dena grundlag tillier, derföre att det är lagligt. Men emot hvem påallar den dömde här grundlageas rätt? Emot sig sjelf. Hvad begär ber? att den verkställande makten måtte uppfylla sina skyldigheter å lagens fordran. Har denpa verkstsllande makt icke haft devnva skyidighet, och hade hov icke velat, emot sia bittro kinsla verkställa den, så skulle hon adrig hafva anlitat lagen, De: är då på henues sida som cegensinnigbeten stannar. Men ilskan och högförden? af ilska plägar man vel uilfosa andra något onudt, men cn iska, 0 m väger till bödeln: kom nu och tag af mig de: hufvud, som lagen lemrat i ed.a händer, en söcan ika är visserligen of någon egen art. Likaså med bögfär rde nm. Man ser digl!igen denna njuta a; att ikläda sig guldbroderade diegter, prydas med band och stjercor, höljas med titlar, guni granna vagnar ovch sif.a praktiga måltider; men en nögförd som låter släpa sig in! schavotten, slå af sg hufvudet, och kroppen nedgräfvas i ovigd jord, denna bögfärd är å minstone olik de förra slagen, och torde åtminstone icke beherska månaden af dem som vanligen anses högfärdiga. I-sändaren synes ej haft en aning om, att det ges något som kallas aktning för rätt, känsla af eget och mensklishetens värde m. m.; men hvilka ting hvarien betalas med penningar, celler få sin plats i cn meritförtecknina2. Förvånande är det i sanning att finne, med bvilken god kontenans Insändaren debiterar de liberala bladen utan undantag, den beskyllsingen, att förut haiva försvarat dödsstraffets bibehållande emot Kongl. Maj:ts proposition, och d-:a uti en specielt emot den indragna tidningen Aftonbladet i Stockholm riktad artikel, oaktadt vi aldrig försvarat dödsstraffet, utan klandriat propositionen just derföre, att de föreslagna straffbestämrnroelserna, såsom Inas. nu sjelf bäst bevisat, vo:o alltför öfverdrifos. Man borde väl åtminstore vänta sig att ett oflicislt bled icke, till försvar för sina satser, skulle med den största oförsynthet tillaripa uppenbart falska uppgifter, helst når dessa ingalunda kunna härleda sig från rsisstag eller glömssa, då vi icke ex utsa tio gånger tydligen framställt vår tanke i detta ämne. Och likväl tals i samma nummer om, bristande sans och hofsamhet cch sanningskärik hos oppositionsbladen!! Sådant kan i vår tanka :ckwe kallas att strida med blanka vapen, hvilket man dock så ofta hört en och aonan af mint: störens ledamöter på Riddarhuset yrka hos sina motståndare. Man talar om majestätsbrott; är det då verkligen blott :mujestätet som Insändaren i StatsTidniogen och hans själsförvanter vilja skydda? Visst icke. ilvad vill man då? Insändaren gör sig sjelf möda att besvera frågan. Se här banus ord: stulle detta oaktadt, lagförslaget bifallas. så kunna mår hända vissa olägenheter instunda för dem, som söka sis ära elier sin utkomst i kringspridandet af vrängda omdömen och smädliga insinuationer emot Regeringen. Det är således Regeringen, d. v. s. Badel srepersonalen, hvars möjliga misstag man vill hafva gömda bakom dena Kungliga personlighetens belgd. Detta är ingenurg bytt, det är en gammal sats, idkeligen upprepad vid våra riksdagar, och vid flera tillfällen offentligen erkänd äfven som grundsats 1 Svenska Minerva, samt nu omsider öppet uttalad i Sverges Stats-Tidning. Det är för att skyida rådgifvaresa mot klandret, som man nu vill blottställa den höga personligheten för, antingen den tvetalan att säga, att dess a!sigt bifvit uppnådd när det Kongl. förslaget blifvit förkastadt, eller för den svåra strider emellan Jen pås! ådda oviljan, för den gamla lagens hårdhet, och det sjelfvilliga sntagandet af en ny lag, som ingalunda utesluter samma hårdhet! Insindaren fruktar csycket, att Koaungen möjloivis skall vägra sin sanktion ät d n nya lages. Vore detta då så farligt, låt se! Antogom att Konungen sanktionerade denna iag, hvilken man sålunga sjelf medgifvit icke är Konungens förslag, ty ; sådant fali hade Ständerna endast ullkännagifvit att den Kongl. propositioner af dem blifvit bifailes, utan som är en från Ständerne enskilat utgåeude lag, hvad skulle väl i sådant fall kunna ininträffe? Sakerna vore då återförda in statu quo. Iegeringen hade ru tillfället öppet alt afgifva ett förständigt och tidsenligt lagförslag, deri ordalsgen tydli gen uttryckte, att den avgick smädelser eAE FR ee a a AA