RV NNSNANKNDNAN NE
hagndGer. kLainheten kommer deratl, alt de ai egna
onda lustar och yttre impulser ägnu en tid förle-
das alt tro, att de regera för sin skull och att al-
la remonstrationer, vare sig i ord eller voteringar,
från folket icke äro att annorlunda anse än såsom
uppstudsighet, sammansättningar, snart sagdt upp-
ror. Hinna de blott att rätt bränna sig på natio-
nalviljan, så sjunker högmodet, allt sätter sig och
den öfverklarade tätheten upphörer, derigenom att
sådana moinistrar slutligen mås:e til kommo, som
styra för folkets skull. Felet är för närvarande i
de båda nämde länderna, likasom här, att man än-
na äflas att missförstå det konstitutionella styrelse-
systemet, och icke huvnit afligga sina gamla br-
grepp om royalism och gudomlig rött. Dessa be-
grepp skola först genom några kännbara motstöt-
mngar bortnötas, och allt kommer i sitt rätta skick.
Kateketen bar icke nämnt Eogland, som dock är
det enda exempel af en gammal och utbildad kon-
stitulionalitet, hvars många missbruk visserligen ic-
ke förtjena att t-gas till mönster, men som utgår
ifrån idgen om legala och moraliska motvigter.
Hvarföre han icke anfört äfven detta, inse vi icke;
utan afsigt är dock icke utelemnandet, ty Minerva
vill ju vanligen vara beräknad i hvarje ord, som
hon utsäger eller förtiger.
De fenomener, som nu förete sig i England, lära
just gå Minerva i magen — och man vet, att den-
na är den finkänsligaste delen af menniskan —
hvarföre hon också icke gerna påminnes derom.
Men det må svida huru som hels!; det kan dock
icks hjelpas; äfven det skådespelet måste fram på
scen en och betraktas. Våra Ultras måtte väl re-
dan ana, att den nya ministeren är den döende
I Toryismens sista kamp emot tiden och ödet. He-
hga Alliansen, som öfverallt drifver sitt spel, har
sanvolikt, genom sina hviskniovgar i villiga öron,
velat försöka sin lycka äfven i England; och ännu
en gång skulle den förrostade pamp, hvarmed för-
räderiet drap Napoleon, dragas fram ur sin vrå, för
att försökas mot tiden och dess okynne. Det är un-
derligt, att mana så snart glömt det för ett par år
sedan så snöpligen misslyckade försöket att fram-
draga samma figurer, för ati hindra reformen. Då
blef detta försök knappast hvad man kallar natt-
gammalt, innan nationens högljudda indignation
bortblåste det nya ministerfantomwet såsom ett fjunz
nu bar man tagit sig än närmare och försökt det
sista nödankaret, nemligen en parlamentsupplös-
ning d. v. s. en appei till nationen. Om Kunz
William icke begriper, att nationen skall med
förakt afvisa detta vädiande, så har han antin-
gen aldrig varit, hvad man sagt om honoro, eller
ock har ålderdomen tagit för mycket på honom.
Dessa täta mivistere-förändringar, hvad ondt gö-
ra de då Evgland? De uppenbara blott tid:a!s för
nationen, att ett parti, som borde hafva lärt sig,
att dess tid är förbi, dock ännu icke glömt sina
drömriar om välde; och detta har ingen annan svit,
än att nationen hålles på sin vakt och icke som-
nar, Denna ständiga uppmärksamhet är af högt
intresse för Engelsmännen, som ganska väl känna,
at: deras I många ting felaktiga, men i grunden
starka sta!, utav allt mehn tål en aå och då åter-
kommande storm, som rensar iuften, en kamp, som
blott skiljer folkets fiender från dess vänuer och
uppskakar begreppen och sinnena,
För öfrigt, hvem är skulden till dessa täta om-
byten? Månne de, som lämpa sig efter tärnkesätten
och behofven? eller de, som blott sträfva att åter
rycka till sig ett förloradt välde? Att ettdera par-
tiet ostördt fortfar vid styret, anser Minerva för
en lycksalighet; vaturligtvis gör det henne lika,
hvilketdera det är? eiler huru???
Minister-förändriogar hofva vi väl sett i Sverge
(ty Konungens ridgifvare dö, likasom andra menni-
skor, den ene efter den andre enligt vaturens lag,
ehuru begärliga ock platserne må vara), meo Mi-
nistere-förandrivgar hafva vi ännu aldrig sett, d.
v. s. uppenbarelser af eit ombytt styrelse-system.
Till och med vid revolutioner har man iegen ting
acnat gjor: än ombytt dynasti, aldrig rådgifvare-
personalen i dess helhet. Detta bevisar eti af två:
antingen att våra rådgifvare (med ett enda undan-
tag år 1809) funnit sig kunna utan skrupler ombyta
system och, siyra under det ena lika väl som under
det andra, eller ock att våra revolutioner icke medfört
rågen förändring i styrelsens gång och principer.
De samme, som voro själen i en despotisk styrelse
enligt Säkerhetsakten, hafsa funnit sig ogeneradt
kunna fortfara att råda under en ny, på helt an-