RV NNSNANKNDNAN NE hagndGer. kLainheten kommer deratl, alt de ai egna onda lustar och yttre impulser ägnu en tid förledas alt tro, att de regera för sin skull och att alla remonstrationer, vare sig i ord eller voteringar, från folket icke äro att annorlunda anse än såsom uppstudsighet, sammansättningar, snart sagdt uppror. Hinna de blott att rätt bränna sig på nationalviljan, så sjunker högmodet, allt sätter sig och den öfverklarade tätheten upphörer, derigenom att sådana moinistrar slutligen mås:e til kommo, som styra för folkets skull. Felet är för närvarande i de båda nämde länderna, likasom här, att man änna äflas att missförstå det konstitutionella styrelsesystemet, och icke huvnit afligga sina gamla brgrepp om royalism och gudomlig rött. Dessa begrepp skola först genom några kännbara motstötmngar bortnötas, och allt kommer i sitt rätta skick. Kateketen bar icke nämnt Eogland, som dock är det enda exempel af en gammal och utbildad konstitulionalitet, hvars många missbruk visserligen icke förtjena att t-gas till mönster, men som utgår ifrån idgen om legala och moraliska motvigter. Hvarföre han icke anfört äfven detta, inse vi icke; utan afsigt är dock icke utelemnandet, ty Minerva vill ju vanligen vara beräknad i hvarje ord, som hon utsäger eller förtiger. De fenomener, som nu förete sig i England, lära just gå Minerva i magen — och man vet, att denna är den finkänsligaste delen af menniskan — hvarföre hon också icke gerna påminnes derom. Men det må svida huru som hels!; det kan dock icks hjelpas; äfven det skådespelet måste fram på scen en och betraktas. Våra Ultras måtte väl redan ana, att den nya ministeren är den döende I Toryismens sista kamp emot tiden och ödet. Hehga Alliansen, som öfverallt drifver sitt spel, har sanvolikt, genom sina hviskniovgar i villiga öron, velat försöka sin lycka äfven i England; och ännu en gång skulle den förrostade pamp, hvarmed förräderiet drap Napoleon, dragas fram ur sin vrå, för att försökas mot tiden och dess okynne. Det är underligt, att mana så snart glömt det för ett par år sedan så snöpligen misslyckade försöket att framdraga samma figurer, för ati hindra reformen. Då blef detta försök knappast hvad man kallar nattgammalt, innan nationens högljudda indignation bortblåste det nya ministerfantomwet såsom ett fjunz nu bar man tagit sig än närmare och försökt det sista nödankaret, nemligen en parlamentsupplösning d. v. s. en appei till nationen. Om Kunz William icke begriper, att nationen skall med förakt afvisa detta vädiande, så har han antingen aldrig varit, hvad man sagt om honoro, eller ock har ålderdomen tagit för mycket på honom. Dessa täta mivistere-förändringar, hvad ondt göra de då Evgland? De uppenbara blott tid:a!s för nationen, att ett parti, som borde hafva lärt sig, att dess tid är förbi, dock ännu icke glömt sina drömriar om välde; och detta har ingen annan svit, än att nationen hålles på sin vakt och icke somnar, Denna ständiga uppmärksamhet är af högt intresse för Engelsmännen, som ganska väl känna, at: deras I många ting felaktiga, men i grunden starka sta!, utav allt mehn tål en aå och då återkommande storm, som rensar iuften, en kamp, som blott skiljer folkets fiender från dess vänuer och uppskakar begreppen och sinnena, För öfrigt, hvem är skulden till dessa täta ombyten? Månne de, som lämpa sig efter tärnkesätten och behofven? eller de, som blott sträfva att åter rycka till sig ett förloradt välde? Att ettdera partiet ostördt fortfar vid styret, anser Minerva för en lycksalighet; vaturligtvis gör det henne lika, hvilketdera det är? eiler huru??? Minister-förändriogar hofva vi väl sett i Sverge (ty Konungens ridgifvare dö, likasom andra menniskor, den ene efter den andre enligt vaturens lag, ehuru begärliga ock platserne må vara), meo Ministere-förandrivgar hafva vi ännu aldrig sett, d. v. s. uppenbarelser af eit ombytt styrelse-system. Till och med vid revolutioner har man iegen ting acnat gjor: än ombytt dynasti, aldrig rådgifvarepersonalen i dess helhet. Detta bevisar eti af två: antingen att våra rådgifvare (med ett enda undantag år 1809) funnit sig kunna utan skrupler ombyta system och, siyra under det ena lika väl som under det andra, eller ock att våra revolutioner icke medfört rågen förändring i styrelsens gång och principer. De samme, som voro själen i en despotisk styrelse enligt Säkerhetsakten, hafsa funnit sig ogeneradt kunna fortfara att råda under en ny, på helt an