om iantagarne fortitara all vara Oo:ormoögne att uppfylla deras förbindelser, skola väl deras fastigheter försäljas? hvilken köper dem i en provins, som redan ligger så djupt sjunken i välmåga och kredit? vid ett dylikt förhållande, hvad skulle Staten göra? kanske köpa in fastigheterna för egen räkning att öfverlemnas åt förpaktare på Engelska viset? Huru skulle då den slutliga kapitalförlusten betäckas. — Huru skall man kunna anse en Hypotheksförening säker, när man icke ännu känner de gi under eller stadganden och reglementen, hvilka skola betrygga Inrättningens framgena bestånd? Ännu är ingen lag för detta slag af kreditförenineen föreslegen, än mindre stiftad: skall Riksdagen ännu några månader utdragas för en sådan lags stiftande? och huru skola Riksgäldskontorets Fullmägtige kunna granska och med fullkomlig öfvertygelse godkänna Iotecknings-handlingar m. m. från aflägsna landsorter, huru bedöma, utan den närmasie lokalkännedom, cm fastigheter, hvilka äro upptagne efter taxeringsvärdet för något visst år, icke kunna genom förändrade ekonomiska förhållanden förlora mycket i sitt verkliga värde o. s. v. Af alla dessa skäl, till hvilka ännu flera kunde läggas, tillstyrkte talaren bifall till Utskottets Betänkande, 55 oo? Prosten ÖRNBERG ansåg att, emedan landets hufvudnäring, jordbruket, är med skatter mest beaungad, och flera, som idka denna näring, i följd deraf äro på väg att duka under, så om Staten med sin allmänna kredit kunde uppfylla bristen i den enskildta ock skaffa fastighetsegaren lån för billig räota i förening med årlig amortering af sjelfva skulden, emot det att denne lemnar Staten tilllräck1g garanti och säkerhet för dess borgen, fullgjorde Staten i detta fall en pligt, som lände det enskildta till förmån och med detsamma beredde välstånd åt det allmänna. Atminstone borde ett försök i detta fall göras. Prosten STENHAMMAR erkände, att hin i Konunrgens proposition, tacksamt vördar Landsfadrens omvårdnad om jordbrukets förkofran och hela landets val. Men talaren trodde sig bäst ådagalägga denna vördnad för Konungen, då han afvisade hvarje förestallving, att Hans stora själ icke skulle vara oändligt upphöjd öfver alla små misstycken — öfvertygad, såsom talaren var, att representanten endast då uppfyller Konungens önskan, när han, trogen sin pligt, oförstallt yttrar sin tanka om Styrelsens förslager. Talaren älskade tro, att äfven de högt uppsaite män, dem konungena kallat till sine rådgifvare, !edas af en ädel önskan, att höra folkets röst, så vidt den kan uttalas genom de från spridda orter samlade ombuden. Dettänkesätt, som med ängslan ser planerna till utländsk skuldsättning ihärdigt fullföljas och utvecklas, borde väl icke befara någon oblid tydning, emedan detta tänkesätt är helt och hållet nationelt, och icke annat än det gamla, svenska sinnelaget, som mer värderade en arlig fattigdom, än en på vågspel byggd förhoppning om osäker och äfventyrlig vinning. Detta sinnelag delade talaren af allt sitt hjerta och tvekade icke, att med den större, allvarsamma och betäaksimma delen af nationen, betrakta nitet för statsskuldssystemernas införande i vårt land, såsom det enda egentliga muvementet, mot hvilket man för närvarande behöfver hos oss vara på sin yakt. Emedan talaren ej kunde lemna sin röst för låns upptagande till Hypoteksföreningars understöd, ville han ock framlägga skälen derföre. — Den första frågan blef då den: månne Svenska jordbruket nu befinner sig i så tryckande belägenhet, att det behö fver upprätthållas genom konstlade — ja, nästan våtdsamma och rättsvidriga medel? Att jordbrukarea här och där befinner sig i förlågenhet, år ostridigt; men när skall den tid komma då denna klagan ice höjes från enskilta eller från en och arnan landsort? Några större possessionaters — några misslyckade, dristiga spekulanters rop om lindring i bördan af en stor stuldsättning, skola i alJa tidpuskter Lita höra sig; ett uppenbart misstag vore att anse dem såsom en röst från hela Sverges joribruk. Man anför, att en mera allmän förlägenhet röjer sig inom ett och annat bland Sverges sydliga landskap. Men äro icke de som då nämnas, just de samina öfver hvilka välsignelserna af ymniga lånetiligingar, för icke många år tilbaka, riklisen utgjötos, för art der påskynda jordbiukets utveckling i den cnsidiga rikiningen till spann målsproduktion? Der her man för sina ögon varnacde exempel af vådan att skycda jordbruket till bjelp med förhastade understöd och förhastad tillämpning af teoretiskt vällju lande författningar. Huru talades ci